- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1307-1308

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wohlau ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kanslispråket palatinus) ståthållare öfver ett af de
förvaltningsområden (wogewództwo, Lat. palatinatus),
i hvilka riket var deladt. – I Ryssland kallades
föreståndarna för »kretsarna» (ujesdy) under 1600-
och 1700-talet vojevoder. – I Bulgarien och Serbien
har ordet qvar sin egentliga betydelse.

Vojlock, ett från ryskan lånadt ord, som betyder
ett vid ridning nyttjadt underlag under sadeln,
hufvudsakligen för att dennas stoppning ej skall
nedsölas af hästens svett. Vojlocken göres vanligen
af filt eller af tunt, mjukt läder, som skäres i
sadelns form.

Vojnarovskij. Se Woynarowski.

Vojt (T. woid, woit), sjöv. 1. En enkel anordning
för att med eller utan biträde kunna med en båt
eller mindre flotte kommunicera mellan en kaj och ett
fartyg eller, i allmänhet, vattenledes mellan tvänne
fasta föremål. Man fastsätter ett block vid hvardera
föremålet och inskär genom dessa block ett tåg,
hvars ändar fästas i båtens eller flottens ändar,
sedan tåget blifvit styfhaladt. Genom att hala sig
långs detta tåg kan en båt el. dyl. med lätthet
förflyttas till och från fartyget af en person;
detta kallas att »vojta». Stundom nyttjas vojten
för smärre färjor. – 2. En träskifva, som medelst
en tågända vrides rundt för att åstadkomma sjelfva
tvinningen. då man ombord spinner sjömansgarn. –
3. Äldre benämning på »rulle», t. ex. loggvojt
(nu »loggrulle»). R. N.

Vojutsa (Vjosa), forntidens Aoos, flod i södra
Albanien, i turk. vilajetet Janina, upprinner
nära Salamvrias och Artas källor n. om Metsovo
på Zygosberget (Lynkos), flyter mot v. n. v. förbi
städerna Konitsa, Premeti, Tepeleni och Fjeri samt
faller ut i Otrantosundet n. om Avlonaviken.

Vojvod. Se Vojevod.

Vokabler (af Lat. vocabulum, ord), lösryckta ord
ur ett språks ordförråd, glosor (se art. Glossa,
slutet). Jfr Vocabularium.

Vokal (Lat. vocalis, näml. litera, af vox, röst),
fonet., har hos latinska författare (redan Cicero
och Quintilianus) samma betydelse som grekiska
grammatikers foneenta samt definieras i den
traditionella grammatiken och i vanligt språkbruk med
»sådana språkljud, som kunna uttalas för sig sjelfva
utan tillhjelp af andra ljud» (Sv. »sjelfljud»). Den
anförda definitionen tål emellertid ingen närmare
granskning: att hvilket språkljud som hälst kan
uttalas för sig sjelf, det vet nu, hvar och en, som
hört barn undervisas i läsning efter ljudmetoden. Utan
någon svårighet uttalar man t. ex. l, m ensamma
(ljuden böra ej förblandas med bokstäfvernas namn:
äll, äm). Sålunda kunna äfven l, m, s o. s. v. ensamma
bilda stafvelse utan tillhjelp af någon »vokal». Den
moderna fonetiken är ännu ej på det klara med huruvida
de vanliga s. k. vokalerna (i svenskan a, e, i, o,
u, y, å, ä, ö,
af hvilka a, o, u och å pläga kallas
»hårda» och de öfriga »lena» eller »mjuka») bilda
någon vetenskapligt hållbar grupp. De tillhöra den
stora afdelning af språkljud, som sinsemellan skilja
sig blott genom olika klang, d. v. s. resonanterna,
och som skilja sig från andra
språkljud genom frånvaron af hvarje slags (momentant eller
kontinuerligt) »buller». Men till denna afdelning
höra utom de vanliga (och de nasalerade) »vokalerna»
äfven m, n, »äng» och med dem närmast beslägtade
språkljud. Vi hafva nämligen:

orala resonanter = de vanliga, »rena» vokalerna,

naso-orala resonanter = nasalerade vokaler (som
t. ex. de franska),

nasala resonanter = m, n, »äng» o. s. v.

Fonetiskt kan alltså vokal ej definieras annorlunda
än som »oral eller naso-oral resonant», såvida man ej
vill (såsom verkligen föreslagits) som det väsentliga
hos m, n, »äng» o. dyl. betrakta icke det ljud, som
höres under hela den tid röstapparaten verkar i de
för dessa språkljud karakteristiska ställningarna,
utan blott det ljud, som höres, när t. ex. läpparna
sluta sig för ett m. Ställer man sig på denna
ståndpunkt, blir »vokal» identisk med »resonant»
(som resonanter skulle då m, n, »äng» o. dyl. icke
räknas). - Med vokaler menas i alla fall (så vidt
uttrycket nyttjas i vetenskaplig literatur, och
man använder det af praktiska skäl ganska mycket)
vanligen språkljud med ett visst bildningssätt,
under det man för språkljud i vokalisk funktion hällre
brukar termen »sonant». I orden handel, vatten, som
(i regeln) uttalas tvåstafvigt, men utan vokal i
senare stafvelsen (e finns blott i skriften, icke i
talet), säger man, att l, n »tjenstgöra som» vokal,
eller äro sonanter.

Vokalernas (akustiska) natur. Redan Reyher (1619),
Kratzenstein (1782) och v. Kempelen (1791) antogo,
att tonhöjden på något sätt bestämmer vokalernas
qvalitet. Genom undersökningar af Willis (1832) och
Wheatstone (1837) bevisades, att vokalklangen beror
på resonans af öfvertoner, hvilkas svängningstal äro
multipler af grundtonen, och denna teori sattes
af den senare i förbindelse med den iakttagelsen,
att munhålans egenton vexlar efter dess olika form:
vokalernas specifika klang beror på den genom resonans
framkallade öfvervigten af vissa öfvertoner. Delvis
bortglömd, återupplifvades teorien och utfördes
vidare af holländaren Donders (1857) och af
Helmholtz i hans epokgörande arbete »Die lehre von
den tonempfindungen» (1:sta uppl. 1862). Enligt
Helmholtz äro vokalerna »toner från membranösa
tungor (röstbanden), hvilkas ansatsrör (munhålan)
kan antaga olika vidd, längd och (deraf beroende)
stämning, så att derigenom än den ena, än den andra
partialtonen i klangen förstärkes». Genom senare
undersökningar af F. Auerbach, Schneebeli, Hensen,
Pipping, Bremer m. fl. har blifvit ådagalagdt bl. a.,
att de olika vokalerna utmärka sig icke så mycket
genom förstärkning af enstaka öfvertoner, som genom
förstärknings-områden af olika antal, bredd och läge
på skalan; att klangen beror såväl på de förstärkta
öfvertonernas ordningsnummer som på deras absoluta
tonhöjd; att man måste skilja mellan egentonerna hos
hela ansatsröret och hos delar af detsamma (framom
och bakom afsnörningen). De vigtigaste analyserna
äro verkställda dels med Helmholtz’ resonatorer,
dels med Hensens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0658.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free