Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vokal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärfvade med. doktorsgrad i Aberdeen 1767
och följde derefter med guvernören Trelawny till
Jamaica, men återvände och lät prestviga sig 1769,
hvarefter han innehade ett prestgäll på Jamaica
till 1772, då han bosatte sig såsom läkare i Truro,
England. Indragen i de politiska partistriderna,
flyttade han 1781 till London, upphörde med sin
medicinska praktik och lefde derefter på en årsränta,
för hvilken han sålt förlagsrätten till sina bitande
paskiller. Död 1819. W. tog gerna konung Georg III:s
besynnerligheter till mål för sin qvickhet (bl. a. i
The apple-dumplings of a king och The Lousiad),
så att ministrarna sökte, ehuru förgäfves, att muta
den närgångne skribenten för att bringa honom till
tystnad. Dessutom gycklade han med de lärde, med
ministrarna, hofpoeterna och de akademiske målarna
(Lyric odes to the royal academicians m. m.). W:s
stil var späckad med lyckadt burleska uttryck, men
våldsam i personliga anfall, karrikerande och ända
till oanständighet grof. Hans skrifter, utg. 1796 i
4 bd, upplefde flere uppl.
Volente Deo (förkort. V. D.), Lat., »om Gud vill».
Wolf, Jens Lauridsön, dansk topograf, f. 1584,
student 1608, senare bokhandlare i Köpenhamn,
skref Norrigia illustrata eller Norges beskrivelse
(1651) och Encomion regni Daniae, det er Danmarckes
riges lof etc. (1654), som innehåller värderika
upplysningar om landets dåvarande förhållanden.
E. Ebg.
Wolf, Nils. Se Stiernberg.
Wolf (Wolff), Christian von, friherre, tysk
filosof och matematiker, född i Breslau d. 24
Jan. 1679. studerade i Jena först teologi, sedan
matematik, fysik och filosofi, blef docent i Leipzig
1703 och professor i matematik i Halle 1707 samt höll
från 1711 föreläsningar äfven i filosofi. Anklagad
för irreligiositet, afsattes han 1723 från sin
professur och förvisades ur Preussen, men blef i
stället professor i matematik i Marburg. Först 1740
återkallades han af Fredrik den store till Halle,
utnämndes der å nyo till professor i matematik
äfvensom i natur- och folkrätt samt upphöjdes i
friherrligt stånd. Han dog i Halle d. 9 April 1754. –
Både som filosof och som matematiker utöfvade W. en
omfattande författareverksamhet, men inskränkte sig
dervid hufvudsakligen till att samla och ordna det
material, som af andra vetenskapsmän, i främsta rummet
Leibniz, blifvit bragt i dagen. Några originella
tankar söker man i allmänhet förgäfves i de många
och digra volymer, i hvilka han nedlagt resultaten af
sina lärda mödor. Också intager W. inom matematikens
historia ett mera bemärkt rum endast såsom författare
af läroböcker i nästan alla matematikens grenar,
af hvilka läroböcker några, trots sin omständlighet,
utgått i flere upplagor. – Att W. inom filosofiens
historia erhållit en vida mer framstående plats,
har berott derpå att han i systematisk form omsatte
Leibniz’ ofta genialiska, men ej sällan oklara
idéer och dervid af rent formella skäl nödsakades
att i vissa punkter modifiera desamma (jfr Leibniz,
sp. 1019). På detta sätt kom han att
framställa ett filosofiskt system, som väl ur
formel synpunkt var öfverlägset Leibniz’, men som
i sak delvis innebar en försämring af detta. Af
grundtankarna i Leibniz’ filosofiska verldsåskådning
bibehöll W. läran om monaderna, teodicén och
viljans bestämdhet af förståndet. Dock ansåg han,
att de monader, som icke äro själar, icke häller
ega perceptionsförmåga, och att den af Leibniz
antagna »harmonia praestabilita» mellan själ och
kropp borde betraktas blott såsom en hypotes, så
att en naturlig vexelverkan dem emellan ej vore
alldeles otänkbar. Mest sjelfständig visade W. sig
vid framställningen af den praktiska filosofien,
för hvilken Leibniz föga intresserat sig. Menniskans
uppgift är enligt W. att utveckla sig till allt
större fullkomlighet; fullkomlighet i moralisk
mening är för W. handlingens öfverensstämmelse
med den handlandes natur och med de af handlingen
framkallade följderna. På grund af det solidariska
sambandet mellan alla menniskor måste den enskilda
menniskan för att möjliggöra sin egen utveckling
befordra de öfrigas utveckling; W:s lära om det
sedligt goda innehåller derför en ansats till
uppställande af en pliktlära. Äfven staten förklaras
af W. ur menniskans sträfvande efter fullkomlighet;
den har enligt honom uppkommit genom ett fördrag
samt afser ömsesidigt skydd och gagn under nämnda
sträfvande. – W. lyckades snart för sitt filosofiska
system vinna många anhängare (»wolfianerna»), och hans
skola beherskade flertalet af de tyska universiteten
ända in mot 1700-talets slut. Bland hans lärjungar
må särskildt nämnas Baumgarten, Bilfinger och
G. T. Meier. Å andra sidan saknades icke motståndare,
särskildt inom teologernas led, såsom J. F. Buddeus,
Rüdiger, Crusius och Darjes. – Bland W:s många
arbeten må nämnas Jus naturae methodo scientifica
pertractatum (I–VIII, 1740–48), Philosophia moralis
(I–IY, 1750–53), Elementa matheseos universae
(1713–15; 3:dje uppl. i 5 bd 1750) och Auszug aus den
anfangsgründen aller mathematischen wissenschaften
(1713; många upplagor ända till 1818). – På svenska
utgaf C. Stridsberg W:s »Geometrie i sammandrag»
(1793; 4:de uppl. 1832). – W:s autobiografi utgafs
1841 af Wuttke. G. E.
Wolf, Friedrich August, tysk filolog, f. 1759 i
Haynrode nära Nordhausen i Preussen, studerade från
1777 vid universitetet i Göttingen, der han redan
vid sitt inträde väckte ett visst uppseende genom
att anmäla sig blott såsom filologie studerande,
men vägrade att inskrifva sig i någon af de fyra
fakulteterna. Sina högst omfattande filologiska
studier idkade han hufvudsakligen på egen hand,
sedan ett spändt förhållande inträdt mellan honom
och den berömde Heyne, den klassiska filologiens
dåv. målsman. 1782 utnämndes W. till rektor vid
stadsskolan i Osterode och 1783 till professor
vid universitetet i Halle, der han under 23 års tid
verkade såsom föreläsare och i synnerhet såsom ledare
af det af honom grundade filologiska seminariet,
det första i sitt slag. Han var rastlöst verksam
för främjandet af klassisk filologi i den af honom
utvidgade och fastställda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
