Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vollon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagas. Med afseende på volontärers antagande
stadgades 1878, att derför fordrades bl. a. att kunna
läsa, hjelpligt skrifva och räkna hela tal samt att
i kroppsligt afseende fylla vilkoren för antagande
till rekryt utom med afseende på längden. Volontär
åtnjuter nummerlön eller ersättning för sådan
(vid indelt trupp) samt i öfrigt ungefär samma
förmåner som soldat (vanligen beklädnadsersättning i
st. f. beklädnad). Obefordrad volontär afskedas vid 26
års ålder, volontärkorpral vid 32 års. Volontärerna
erhålla vanlig rekrytbildning och genomgå derefter
volontärskolan på Karlsborg (för indelta infanteriet)
eller kavalleriskolan (för indelta kavalleriet),
båda med ettårig kurs, eller motsvarande skolor vid
de värfvade trupperna, allt för att blifva kompetenta
för befordran till korpral eller underofficer. – Från
och med år 1887 hafva Gotlands infanteriregemente
och Hallands bataljon erhållit ett mindre antal
volontärer, mest korpraler, samt Vesternorrlands
regemente och Blekinge bataljon en s. k. stamtrupp
om 300 man, benämnda volontärer. Dessa antagas på
samma sätt som de indelta truppernas volontärer,
men kunna afskedas efter två års tjenstetid och
tjena i öfrigt på samma vilkor som enligt det nyare
systemet värfvade soldater (se Värfning). De båda
senast nämnda bataljonerna utbilda sina volontärer vid
egna skolor. Sedan 1888 besättas 99 vid Norrbottens
fältjägarekår (numera regemente) vakanta nummer med
s. k. fast anställda volontärer, hvilka bilda kårens
4:de (Torneå) kompani och genomgå en 20 månaders
volontärskola vid kåren med endast korpralskolans kurs
och med ändamål att jämväl bereda eleverna inträde
i tredje klassen vid småskoleseminariet i Haparanda.
Volontär benämnes stundom en person, som utan
ersättning deltager i göromålen i en affär eller i
ett yrke för att utbilda sig. C. O. N.
Volontärskola. Se Volontär.
Volos. Se Volo.
Volost, R., kommunalstyrelseområde i Ryssland (se
d. o., sp. 177).
Volotskij, Iosif, rysk munk och teolog. Se Ryska
literaturen, sp. 130.
Wolowski, Louis François Michel Raymond, fransk
nationalekonom af polsk börd, f. i Varsjav 1810, son
af polska riksdagens president, uppfostrades i Paris
1823–27, deltog verksamt i polska resningen 1830
och skickades derunder såsom legationssekreterare
till Paris, hvarest han fann sig föranlåten att
stanna och naturaliserades 1834. Han uppsatte
1833 »Revue de législation et de jurisprudence»
och vardt 1839 professor i lagstiftning vid
Conservatoire des arts et métiers samt 1848 medlem
af denna anstalts styrande råd. På grund af sin
liberalism valdes han till ombud för Seine-depart. i
konstituerande församlingen 1848 och i lagstiftande
församlingen 1849. W. grundade 3852 Crédit foncier
i Paris. 1871 valdes han å nyo till representant
för Seine-depart. i nationalförsamlingen, hvarest
han flitigt deltog i debatten om ekonomiska frågor,
försvarade frihandelsåsigter och tillhörde venstra
centern. 1875 utsågs han till senator på lifstid. Död
1876. W. var medlem af Franska institutet sedan 1855. Han
sökte att eklektiskt medla mellan den historiska och
den filosofiska skolan inom nationalekonomien. Bland
hans arbeten framstå Études d’économie politique et
de statistique (1848), De l’organisation du Crédit
foncier (1849), La question des banques (1864),
La liberté commerciale (1868) och L’or et l’argent
(1870), ett försvar för den dubbla myntfoten från
nya synpunkter.
Volpato, Giovanni, italiensk kopparstickare, f. i
Bassano 1738, d. i Rom 1803, började att arbeta för
brodöser, men öfvergick 1759 till gravörkonsten
och utförde under namnet Renard i Paris många
kopparstick, som satte kännare i förvåning. Han begaf
sig derefter till Venezia, der den berömde Bartolozzi
åtog sig honom och invigde honom i alla konstens
hemligheter. Sedan han utfört flere blad efter
Piazzetta, Amiconi o. a., begaf han sig till Rom,
der han började utföra stick efter Rafaels arbeten i
Vatikanen för ett sällskap amatörer. Dermed grundlades
en kopparstickareskola, i hvilken äfven Rafael Morghen
fick sin utbildning. V:s kopparstick utmärka sig för
den strängaste stilkänsla och den finaste användning
af liniemanér, i motsats till hans lärare, som från
det stränga manéret småningom gick öfver till det
vekliga punktér-manéret. V:s förnämsta verk voro
Rafaels stanzer och loggier, hans fyra Sibyllor samt
Alexander och Roxane, vidare stick efter Luini,
Caravaggio, Tintoretto o. a. På hans graf i Rom
(i SS. Apostoli) har Canova rest sin vän en härlig
minnesvård (1807).
Wolseley [ou’llsli], Garnet Joseph, viscount of W.,
engelsk härförare, född nära Dublin d. 4 Juni 1833,
inträdde 1852 i hären och kämpade i Birmakriget
(1852–53), der han allvarsamt sårades, på Krim,
der han likaledes svårt sårades under belägringen
af Sevastopol (1855), i kriget emot seapoys i Indien
(1857–58), hvarunder han var med vid belägringen och
intagandet af Lakhnau och försvaret af Alumbagh, samt
i kinesiska fälttåget (1860). Under tiden avancerade
han raskt och utnämndes 1865 till öfverste. 1867
blef han vice generalqvartermästare i Canada
och utnämndes 1870 till belöning för den af honom
lyckligt ledda expeditionen mot Red River-indianerna
till generalmajor. 1873–74 hade han öfverbefälet
i Asjantikriget. Han intog derunder hufvudstaden
Kumassi (Febr. 1874) och tvang konungen till
underkastelse. För de stora framgångarna hedrades han
med grad af generallöjtnant, en nationalbelöning af
25,000 pd st., hedersborgareskap i London m. m. April
1874–Nov. 1876 var han chef för »the auxiliary
force», men utförde under loppet af 1875 ett uppdrag
att sköta styrelsen öfver Natalkolonien och ordna
dess försvar. Efter att sedan Nov. 1876 hafva varit
ledamot af Indiska rådet förordnades han i Juli 1878
till styresman och högste befälhafvare på Cypern. I
Juni 1879 afgick han till Syd-Afrika såsom guvernör
öfver Natal och Transvaal. I denna egenskap bragte
han Sulu-kriget till slut, tog konung Cetewayo till
fånga och undertryckte upproret i Basutolandet. I
Maj 1880 återvände han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
