Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie Arouet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständigt fortsatta arbete ådrogo honom en sjukdom,
som d. 30 Maj 1778 slutade med döden. Hans stoft
begrofs i Scellières i Champagne. Under revolutionen
firades d. 30 Maj 1791 högtidligen hans likbegängelse
i Paris’ Pantheon, der man ännu ser hans kista
jämte en af Houdon modellerad staty. Men kistan
är tom, och sannolikast är, att V:s qvarlefvor
aldrig flyttats från Scellières. Houdon har utfört
hans staty (sittande) äfven i Théâtre français’
foyer. Bland andra Voltairestatyer må nämnas den,
som 1890 aftäcktes vid Ferney.
V. var icke egentligen någon originel tänkare,
som skänkt menskligheten nya idéer, ej häller
någon skapande konstnär, någon »skald med Guds
nåde», utan hans egentliga betydelse ligger i den
energi och entusiasm, det stilistiska mästerskap
och den ständigt slagfärdiga qvickhet, hvarmed han
populariserat andras tankar och kämpat för upplysning
och frihet på alla områden. Dermed sammanhänger, att
man ej kan angifva någon särskild skrift såsom hans
hufvudarbete. Han verkade förnämligast på sin samtid
genom massan af sina skrifter, genom den virtuositet,
hvarmed han visste kläda sina tankar och sträfvanden
i mångskiftande former alltefter stundens behof. Hans
literära verksamhet har derför näppeligen afsatt
några frukter af klassisk rang, hvilka skulle i
alla tider ega samma värde. Hans skriftställeri var
af långt mera efemär natur och kännetecknas kanske
bäst, om han kallas den förste och främste moderne
publicisten. Men så mycket kraftigare och allmännare
inflytande utöfvade han just derigenom på sin samtids
hela bildning och anda. Och otacksam vore vår tid,
om den glömde, att vår nutida andliga odling i så
mycket just vuxit upp ur den jord, som han rödde,
plöjde och besådde. Många af de vigtigaste humana
idéer, som i våra dagar förefalla så sjelfklara,
att vi fördenskull nästan glömma att uppskatta dem,
är det framförallt han, som populariserat och gjort
till allas egendom. I inflytande på hans tids allmänna
opinion kunde för visso ingen mäta sig med V.
V:s verldsåskådning är såsom de franske
upplysningsfilosofernas i allmänhet väsentligen lånad
från Locke. Men han söker på alla områden undvika
de radikala ytterligheterna. Af mången betraktas han
visserligen än i dag såsom en fanatisk förkämpe för
ateismen. Och sant är, att han mången gång tillåtit
sig hädiska gäckerier med det heliga, särskildt i
sina tidigare skrifter. Men hans åsigter voro aldrig
ateistiska, utan han anslöt sig till den engelska
deismen, som visserligen ställde sig skeptisk mot
den uppenbarade religionen, men fasthöll en naturlig,
af förståndet bekräftad gudstro. V. gick i detta
hänseende så långt, att han rent af påstod, att
»om ej en Gud funnes, så måste vi uppfinna en»
– så oundgänglig är gudstron för menniskan och
samhället. Men i den katolska kyrkan, med dess
okunniga prester, oförnuftiga dogmer och intoleranta
politik, såg han endast en förvridning af den sanna
religionen. Denna kyrka hatade han med hela energien
af sin passionerade natur och slungade mot den
sitt oförsonliga »écrasez l’infame» (krossa
den nedriga). Men nästan lika energiskt kämpade
han ock mot sina vänner encyklopedisterna, mot
deras materialism och ateism. Och det var ett
allmänt drag hos hela hans tid att sakna den sant
historiska uppfattning, som t. ex. hos Lessing
möjliggör föreningen af fritänkande rationalism
och pietetsfullt uppskattande af de positiva
religionerna. – Af bevisen för Guds existens lade
V. största vigten vid det teleologiska, och särskildt
kännetecknande för hela hans naturuppfattning till
skilnad från materialisternas är hans öfvertygelse
om verkligheten af »les causes finales». I samband
dermed står hans intresse för det på hans tid
så flitigt debatterade teodiceiska problemet,
frågan om förhållandet mellan Gud och det onda. I
början anslöt han sig dervid mera till Leibniz’
och de engelske fritänkarnas optimism; längre fram
nödgades han af erfarenheten i större utsträckning
erkänna det ondas och lidandets verklighet, men
lät sig aldrig deraf rubba i sin förtröstan till
den allgoda och allsmäktiga försynen. – I frågan om
själens förhållande till kroppen närmade V. sig mera
materialismen än i sina öfriga åsigter. Han anslöt
sig dervid till Lockes åsigt om möjligheten för Gud
att förläna vissa delar af materien tankekraft och
höll derför före, att sannolikt själen var samma
substans som kroppen, ehuru han visserligen icke
ville reducera dess lif till mekaniskt bestämbara
atomrörelser, utan på hylozoistiskt sätt antog
en organisk lifsprincip. Denna halfva materialism
väckte emellertid helt naturligt hos honom tvifvel på
själens odödlighet, till tro hvarå han återigen kände
sig nödgad af moraliska skäl, med hänsyn till Guds
rättvisa och våra handlingars vedergällning. Samma
vacklande ställning intog han ock med afseende på
frågan om viljans frihet. I sina äldre skrifter
förfäktade han friheten lika afgjordt, som han i
sina senare bestrider densamma, förmenande, att
vår vilja är med nödvändighet bunden af våra idéer,
hvilka i sin ordning ytterst bero på sinnesintrycken
från omverlden. Konsekvent bekämpar han deremot
liksom Locke den cartesiska läran om medfödda
idéer, men vill icke utdraga samma följd deraf som
sin engelske läromästare med afseende på moralens
allmängiltighet. Der ansluter han sig i stället till
Shaftesbury. Vi föra visserligen ej med oss hit till
verlden några färdiga moraliska idéer, men detta
hindrar icke, att enligt vår natur sådana sedan hos
oss utvecklas, och det lika hos alla med afseende på
de allmänna principerna. Och det är denna naturliga
moral, denna öfvertygelse om en fast skilnad mellan
rätt och orätt, om menniskans pligt ej blott att älska
Gud, utan äfven sin nästa, som framförallt utgör så
att säga den inre kraften i alla V:s åsigter och hans
sträfvanden. – Liksom V. sålunda i religionen och
filosofien söker intaga en förmedlande ställning, så
ock i de politiska frågorna, i hvilka han förnämligast
rönt inflytande af Bolingbroke. Liksom Montesquieu ser
han derför i Englands statsförfattning sitt politiska
ideal, och han är en af de förnämste förkunnarna af franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
