Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wood ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(sjöskolan), och hvars reformerande inverkan på
engelska skaldekonsten var ansenlig. Sedan den
sjelftillit, som länge tröt W., ingifvits honom
af den entusiastiske Coleridge, utgåfvo de två
vännerna tillsammans ett häfte Lyrical ballads
(1798), som icke mottogs särdeles gynsamt, men i
hvilket redan W:s egenart uppenbarar sig i spridda
drag. Af sina bidrag deri utgaf W. 1800 en ny,
tillökad upplaga jämte ett företal, som innehöll
ett slags poetik och högeligen uppretade kritiken,
hvilken misstydde det i flere afseenden. Han yrkar
der på att skalden skall med känsla och enkelhet
behandla enkla och hvardagliga tilldragelser;
grofva retmedel och konstlad grannlåt ogillas;
språket bör stå så nära som möjligt till det, som
brukas i verkliga lifvet, särskildt af landtbon; hvad
som befinnes vara skeft, svulstigt eller meningslöst
på prosa, är så äfven i vers. W. hade sitt eget sätt
att dikta. Tilldragelser, som satt hans känsla och
inbillningskraft i rörelse, reproducerade han efteråt
med konstnärlig urskilning, sedan naturintrycket
dämpats och modifierats af reflexion. Han likasom
samlade på lager sådana naturintryck. W:s fantasi
sattes ofta i rörelse af känslomotiv, som lemna
andra menniskor kalla. Hans flesta poem utgå från
ringare och mindre slående ämnen än någon annan
utmärkt skalds; han har klädt hvardagliga känslor och
sederegler i en särdeles fin och ädel poetisk skrud,
utan att falla in i predikoton. Han hyste en djup
pietet för naturen och en verklig vördnad för det
barnsliga, det naturen närmast stående menskliga,
och det var hans lefnadsuppgift att på nytt väcka
sinne för elementära stämningar och intryck från
dessa områden. Åt det hvardagligaste skänker han
en viss prägel af höghet, ett idealt skimmer. Hans
skönhetsuppfattning är sund och fri från allt
fantasteri. Den yttre naturen, i hvilken han såg en
uppenbarelse af det gudomliga, älskade han för dess
egen skull och var nära förtrogen med dess fysionomi,
men hans egentliga tema är menniskohjertat. Han
säger sig hafva lärt att betrakta och lyssna till
naturen, så att han genom den hör menniskoslägtets
stilla, sorgmodiga musik (den sköna dikten Lines
above Tintern abbey). På ett mera metafysiskt område
torde W:s märkligaste dikter vara Ode on duty och
Intimations of immortality, hvilket senare hålles
för det bästa oregelbundna ode på engelska. I W:s
poesi framträder särdeles starkt en sedelärande och
filosoferande håg, ett meditativt patos, som näres af
både tanke och känsla. Men bristen på nya synpunkter
gör, att de allvarliga betraktelser, som han så gerna
anställer öfver menniskans bestämmelse och ansvar,
gifva en entonig karakter åt hans diktning. Hans
djupa sympati för menniskan såsom sådan framträder i
den förkärlek, med hvilken han skildrar personer i de
lägsta vilkor, hvarvid emellertid redan ämnena icke
sällan äro missnaiva och plötsliga öfvergångar från en
ädel stil till en hvardagligt platt kunna förekomma,
utan att W., som saknade sinne för det komiska,
sjelf märkt det. Hans språk utmärker sig för en hög
grad af ans och renhet; ordvalet är strängt lämpadt
efter meningen, och bilder finner man hos honom ännu
sparsammare använda än hos Runeberg. W:s verser äro
melodiska, och äfven den af honom gerna nyttjade
jambiska blankversen behandlas med konstnärlig
finhet. Mången rad hos W. har till följd af tankens
lyckade och pregnanta uttryckande öfvergått till
gängse tänkespråk. – W:s bästa dikter kommo till,
när enformigheten i hans dagliga lif på något
sätt bröts. Ett sjunkande i hans poetiska förmåga
kan iakttagas efter 1807, hvilket år han utgaf en
samling af sina dittills författade Poems i 2 bd (ny
uppl. 1815). Man lärde der känna honom äfven såsom
en utmärkt sonettdiktare. En grupp af hans sonetter
eger politiskt innehåll. Dessa äro »tillegnade
friheten» (en ny följd sådana tillkom 1813),
men W. är ej der liksom i unga år revolutionär,
utan en konservativ engelsman, hvilken prisar sitt
land såsom mönsterstaten, ifrar för dess ära och
lyftning, brännmärker Napoleon såsom menniskoslägtets
fiende och varmt besjunger hvarje resning mot honom
(tyrolarnas under Hofer, spaniorernas frihetsstrid,
ja t. o. m. Gustaf IV Adolf såsom den der ridderligt
kastat handsken åt Napoleon). Slaget vid Waterloo
firade han i ett pompöst Thanksgiving ode. Genom
sådana patriotiska dikter lika väl som genom sin
kärlek till naturen och sin moraliska värdighet vardt
W. en skald efter engelsmännens sinne. I religiöst
afseende tryggade han sig till anglikanska högkyrkan,
och han t. o. m. besjöng kyrkans utveckling i en cykel
Ecclesiastical sonnets (1820–21). Det mest omtalade
och, som det synes, af W. sjelf högst värderade
alstret af hans sångmö är den långa resonerande
och beskrifvande dikten The excursion (1814), i 9
böcker på blankvers, afsedd att utgöra en del af ett
tillärnadt större helt, som skulle bära titeln »The
recluse» och återgifva en i tillbakadragenhet lefvande
skalds stämningar och åsigter. Till anläggningen
förfeladt och utan all spänning i utvecklingen
(skalden företager vandringar under samtal med en
verldsvis f. d. gårdfarihandlande, en eremit och en
kyrkoherde), förlorar detta diktverk sig esomoftast i
en långrandig ordrikhet; men tankarna äro så upphöjda,
naturskildringarna så daggfriska och storslagna samt
det hela så genomvärmdt af mild humanitet, att man
småningom försonar sig med nämnda brister. 1815 utgaf
W. The white doe of Rylstone, en poetiskt behagfull,
men sorglig och fantastisk berättelse på rimmad vers
(i 7 sånger). Den nedgjordes, liksom andra W:s poem,
obarmhertigt af kritikern Jeffrey. Ehuru W. högsinnadt
satte sig öfver dylik orättvisa, och allmänhetens
brist på sympatiskt erkännande, hämmades dock hans
produktionslust derigenom, och hans dikters spridning
hindrades, så att han först på ålderdomen fick någon
inkomst af dem. Omkr. 1830 hade ett omslag försiggått
i allmänna meningen om W:s skaldskap, och sedan dess
stå hans bättre alster högt i ära, ja han har af många
öfverskattats och förklarats vara Englands ypperste
skald i 19:de århundradet. Efter W:s död utgafs hans
1805 fullbordade sjelfbiografi på blankvers, Prelude.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
