Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vorherr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handelsstad genom sitt läge vid jernvägen mellan
Moskva och Azovska sjön. Den har en kadettskola och
gymnasier för gossar och flickor. Dess teater har ett
namn i ryska teaterns historia, och V. är födelseort
för två mera betydande ryska skalder, Koltsov och
Nikitin. Åt den förre har en minnesvård rests i
staden. Några talgsjuderier, ullrensningsanstalter
och bränvinsbrännerier finnas. Staden leder sin
uppkomst från ett fäste, som 1586 anlades till skydd
mot tatarerna. Peter den store insåg platsens vigt
och anlade på en holme i floden ett varf, der under
ledning af en holländsk skeppsbyggare en flottilj
byggdes för Azovs eröfring.
Woronicz [-rå’nitj], Jan Pavvel, polsk skald och
vältalare, f. 1757 i Volynien, inom en ansedd slägt,
inträdde i jesuitorden, efter hvars upphäfvande
han slöt sig till missionärkongregationen i
Varsjav. Han utnämndes 1815 till biskop i Krakov
och 1827 till ärkebiskop i Varsjav. Död i Wien
1829, på en resa. Såsom andlig talare var W. en
bland de utmärktaste genom sin kraft, tankerikedom
och lyftning. Hans förnämsta diktverk är Sybilla
(1815), ett heroiskt epos i 4 sånger, hvilket ger
bilder af Polens historia med anknytning till det
fornsaksmuseum, som furstinnan Isabella Czartoryska
hade samlat på sitt gods i ett s. k. Sibyllas
tempel. W. är såsom skald en bland de få polske
förfäktarna af panslavismen, i Kollárs anda. W:s
skrifter, Pisma, utgåfvos samlade i 6 bd 1832.
Vorontsov [varantså’ff], rysk greflig och
furstlig familj, hvars stamträd går tillbaka till
midten af 17:de årh. – 1. Michail Ilarionovitj,
f. 1710, kejsarinnan Elisabets gunstling, gift
med kejsarinnans kusin Anna Skavroriskaja,
erhöll såsom vicekansler 1744 ledningen af
utrikesministeriet och blef af kejsar Karl VII
s. å. upphöjd till romersk riksgrefve. Under
de sista åren af kejsarinnan Elisabets regering
slöt V. sig till storfursten-tronföljaren Peter,
störtade 1758 rikskansleren Bestusjev och intog
dennes plats, hörde till Peter III:s gunstlingar,
afföll efter revolutionen 1762 till Katarina II,
men miste snart sitt inflytande och dog i Moskva
1767. – 2. Roman Ilarionovitj, grefve, den förres
broder, f. 1718, d. 1785, utbjöd sina döttrar till
mätresser åt tronföljaren Peter och sökte slutligen
förmå honom att skiljas vid sin gemål och äkta hans
dotter Jelisaveta. Ehuru af Peter utnämnd till
general-en-chef och verkligt statsråd, öfvergick
han efter dennes afsättning (1762) till kejsarinnan
Katarina, hvilken aflägsnade honom såsom guvernör till
Vladimir. Hans dotter Jelisaveta Romanovna var sedan
1757 Peter III:s älskarinna, obildad och andefattig,
men fullkomligt beherskande Peter. Hon blef
slutligen gift med senatorn Palianskij. Hennes syster
Jekaterina Romanovna vann ryktbarhet som furstinna
Dasjkov (se Daschkov). En tredje syster var den
sköna och älskvärda grefvinnan Buturlin. Deras
broder grefve Aleksander Romanovitj, f. 1741,
var sändebud vid flere europeiska hof och president
i handelskollegiet under Katarina II:s regering,
under Alexander I rikskansler (1802–04). Död
i Moskva 1805. Hans yngre broder, Semen Romanovitj,
f. 1744, d. 1832, var 1791–1812 ryskt sändebud
i London. – 3. Michail Semenovitj, furst V., den
sistnämndes son, fältmarskalk, född 1772, kämpade i
Kaukasus mot Turkiet och utmärkte sig fördelaktigt i
fälttågen mot Frankrike 1812–14. Han anförde 1812 en
grenadierdivision och fick derefter befälet öfver en
sjelfständig kår, med hvilken han vann en framgång
vid Bromberg (d. 18 Jan. 1813) samt blockerade
1813 Küstrin, Magdeburg och Wittenberg. Efter
stilleståndet ingick V. med sin kår i Nordarmén under
kronprins Karl Johans befäl och fortsatte sedermera
fälttåget i Frankrike, der han utmärkte sig 1814 vid
Craonne och framför Paris. 1815–18 förde V. befälet
öfver de ryska trupperna vid ockupationshären i
Frankrike. 1823 blef han generalguvernör öfver
Nya Ryssland och Besarabien, ledde 1826 jämte
Ribeaupierre underhandlingarna i Akjerman och
slutförde 1828 Varnas belägring. Med bibehållande af
ofvannämnda generalguvernörskap förordnades V.
1844 till ståthållare öfver Kaukasien, stormade
1845 Sjamyls fäste, den lilla staden
Dargo, hvarefter han upphöjdes till furste,
samt eröfrade andra fasta platser, men sökte
tillika genom en försonlig politik vinna bergfolken
för Ryssland. På grund af ohelsa lemnade han 1854
sina ämbeten. Vid Alexander II:s kröning 1856 blef
V. utnämnd till fältmarskalk. Död såsom guvernör
i Odessa s. å. – 3. Ivan V.-Dasjkov, brorsons
son till V. I och 2, grefve, f. 1791, d.
1854, antog namnet Dasjkow såsom arfvinge till
den 1807 aflidne siste mansättlingen af denna
furstefamilj, var 1824–32 ryskt sändebud i München
och Turin, blef derefter medlem af riksrådet och
vikarierade flere gånger för grefve Nesselrode
såsom minister för utrikes ärendena. Han var en
frikostig konstvän. Hans son, grefve Ilarion
Ivanovitj V.-Dasjkov, generallöjtnant och kejsarens
generaladjutant, är sedan 1881 minister för
kejserliga huset. – Furstarnas af V. arkiv utgafs
1870–84 i 30 bd. A. B. B.
Vorparlament [får-]. Se Tyskland, sp. 1174.
Vorpommern [får-]. Se Pommern.
Worringen, köping i preussiska reg.-området Köln,
15 km. n. v. om Köln, på venstra stranden af
Rhen. Omkr. 2,500 innev. Orten är historiskt
märklig genom det stora och blodiga slaget d. 5
Juni 1288. i hvilket hertig Johan af Brabant med
sina bundsförvanter besegrade grefve Reinalds af
Geldern parti.
Worsaae [-så], Jens Jakob Asmussen, dansk
fornforskare, född d. 14 Mars 1821 i Vejle,
blef student 1838 och erhöll s. å. anställning
vid museet för nordiska fornsaker, åt hvilkas
studium han sedan egnade sitt lif. Redan 1843
väckte han uppseende genom en liten förträfflig
skrift, Danmarks oldtid oplyst ved oldsager og
gravhöje, hvari han närmare utvecklade det af
K. J. Thomsen uppställda »treperiodssystemet»
och afgjordt förkastade den gamla uppfattningen af
stensättningarna (»domareringarna») såsom offer- eller
tingsställen. Han påstod derjämte, att stenålderns
folk var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
