Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vorherr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken finnar, kelter eller goter, utan tillhörde
en obekant stam, hvilken helt och hållet gått
under. Dessförinnan hade han i en kritisk afhandling
(1841) trädt upp emot N. M. Petersens förklaring
att ett i en mosse på Själland funnet lik vore den
norska drottningen Gunnhild, och med icke mindre
skarpsinne och talang påvisade han i Runamo og
Braavalleslaget (1844) i likhet med Berzelius
och Sv. Nilsson oriktigheten af Finn Magnusens
sinnrika tydning af en inristning på klippan vid
Runamo (se d. o.). För att komma till större
klarhet företog han sjelfständiga utgräfningar och
gjorde resor både i Norden och i Tyskland. »Sålunda
framlade han i Blekingske mindesmærker fra hedenold
(1846) den första planmässiga undersökningen af ett
landskaps fornfynd under jämförelse med sådana i
andra trakter. År 1847 erhöll W. den nyinrättade
befattningen som inspektör (1861 direktör) för
vården af antiqvariska minnesmärken och bidrog
som sådan väsentligt till fridlysningen af märkliga
grafhögar samt till restaurering af flere vigtiga
kyrkobyggnader. Sjelf beskref han Kalundborgs kyrka
(1860) och Fjenneslövlille kyrka (1862) samt uppehöll
sig med förkärlek vid Valdemarernas tid: Minder
fra Valdemar den stores tid (1856). W. blef 1855
docent vid universitetet och 1858 tillika inspektör
vid Rosenborgs slott, der han ordnade »De danske
kongers kronologiske samling» till något i sitt
slag enastående i Europa. Der fann han också »Kong
Christian den femtes testamenter», som han utgaf
1860. Omsider blef W. 1866 direktör för fornnordiska
och etnografiska museet och fick derigenom
fria händer att ordna de enskilda samlingarna
till ett vetenskapligt helt och anvisa dem deras
plats i ett fullständigt nationalmuseum. Han blef
likaledes 1877 förste man i styrelsen för det nya
»Nationalhistorisk museum» på Frederiksborgs slott
och var äfven en af grundläggarna af »Folkemuseet»
(1879). Hans forskningar inskränkte sig likväl icke
till Danmark. Efter en resa på de britiska öarna
utgaf han 1851 Minder om de danske og nordmændene i
England, Skotland og Irland, med vigtiga upplysningar
om Nordens inflytande på dessa lands utveckling,
och dertill slöt sig 1863 Den danske erobring af
England og Normandiet. Af ännu större betydelse
blefvo dock W:s arbeten om de egentliga fornfynden,
hvarigenom han med rätta kan sägas hafva grundlagt
den »förhistoriska arkeologien» såsom särskild
vetenskap. År 1859 framställde han en ny indelning
af sten- och bronsåldern i en äldre och en yngre,
hvilken efter hand vann anslutning af nästan alla
fornforskare i in- och utlandet. År 1866 föreslog
han en tudelning af jernåldern, närmast med
anledning af de stora mossfynd, som gjorts under
närmast föregående år. I en hel rad afhandlingar,
hvilka vittna lika mycket om hans säkra blick som om
hans förmåga af snillrik kombination, behandlade
W. uttömmande de flesta områdena för Danmarks
fornforskning, ständigt med fasthållandet af den
jämförande arkeologiens principer: Om Slesvigs
oldtidsminder (1865), Ruslands og det skandinaviske
Nordens bebyggelse og ældste kulturforhold (1872),
De danskes kultur i vikingetiden (1873), Fra sten-
og -broncealderen i den gamle og nye verden (1879)
och Nordens forhistorie (1881), hvari han lemnade en
öfversigt af fornforskningens resultat och dåvarande
ståndpunkt. (Detta arbete framträdde först i form af
en uppsats i »Nord. tidskr.», 1878, och öfversattes
s. å. på tyska.) Äfven i utlandets forskningsarbeten
deltog W. ifrigt och vann på de stora vetenskapliga
kongresserna obetingadt erkännande såsom den förnämste
i sitt fack. Efter 1865 var han vice president
i »Det nordiske oldskriftselskab», medelpunkten
för fornforskningen i Danmark. Endast en gång
lät han locka sig från sina studier, i det han
1874–75 var kyrko- och undervisningsminister, i
Fonnesbechs ministèr. Han dog på Hagestedgaard, nära
Holbæk, d. 15 Aug. 1885. W. blef ledamot af
Vitt. hist. och ant. akademien 1872 samt filos.
hedersdoktor vid Upsala universitet 1877. På fjerde
årsdagen af hans död restes öfver W. en minnesvård i
Prinsens palais i Köpenhamn, der de stora samlingar
inrymmas, hvilka han egnade så mycken kraft och
skicklighet. E. Ebg.
Vorskla (Vorsklo), biflod från v. till Dnjepr
i ryska guv. Kursk, Charkov och Poltava. Den flyter
med ett slingrande lopp först mot s. v.. sedan mot
s. s. v., förbi staden Poltava och faller ut i i
Dnjepr vid Perevolotjna (se d. o.). Längd omkr. 440
km. Floden är ej segelbar.
Worthing [oö’r-], stad och badort i engelska
grefskapet Sussex, vid södra kusten och jernvägen
mellan Brighton och Portsmouth. 16,606 innev.
(1891). Platsen, förut en obetydlig fiskareby,
har begagnats som badort sedan 1760. Badstranden,
bestående af fast sand, har en längd af 2 km.
Vorticella, Se Klockdjur.
Vortigern. Se England, sp. 537.
Vortumnus. Se Vertumnus.
Vos [fås] de, flamska målare. 1. Marten de V.,
f. i Antwerpen 1532. d. derst. 1603. var lärjunge
af Frans Floris, den maniereradt italianiserande
hufvudmannen för konsten i Antwerpen vid midten af
1500-talet, och ansågs bland hans många lärjungar
vara den förnämste historiemålaren. Äfven han
reste till Italien, men han besökte ej blott Rom
och Florens, utan äfven Venezia, der han en tid
studerade under Tintoretto. Han blef mästare
i Antwerpens S. Lukas-gille 1558, gifte sig
och slog sig ned i sin födelsestad. Oaktadt en
viss sträfvan efter formskönhet, förefalla hans
arbeten nu hårda, och hans färg påminner icke
mycket om den venezianska, hvarjämte uppfinningen
ofta är sjelfständig. Hans flesta arbeten finnas i
Antwerpens museum, några äfven i triptykform: så ett
från 1590, med Kristus triumferande i midtbilden, ett
annat, med Kristus och skattepenningen i midten,
från 1601, och ett tredje med Lukas målande madonnan,
från 1602. I Gents museum finnes Heliga familjen
(1585). – 2. Cornelis de V., f. 1585 i Hulst
(Flandern), d. i Antwerpen 1551, flyttade tidigt med
sina föräldrar till sistnämnda stad, der han 1599
blef lärjunge af David Remeeus (1559–1626). Efter
att hafva företagit en resa utomlands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
