Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrede ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom endast kaptens titel (1721) och ryttmästareplats
på expektans vid Östgöta kavalleri (1722). Liksom
brodern blef han också efter holsteinska partiets
upplösning en ifrig hatt, och till följd af sin
tilltagsenhet och stora förmåga såsom talare spelade
han på riddarhuset, åtminstone synbart, en ännu större
rol än denne. Särskildt användes han, när det gällde
att genom något djerft drag främja hattpartiets
intressen. Så väckte han vid 1742 års riksdag
genom ett memorial, hvartill dock K. F. Scheffer
var författaren, först fråga om val af tronföljare,
ett steg, hvarigenom hattarna hoppades kunna afvända
alltför svåra följder af och efterräkningar för det af
dem tillställda ryska kriget, och som på samma gång
öfverensstämde med W:s holsteinska sympatier, enär
den tillämnade tronföljaren var Karl Fredriks son,
Karl Peter Ulrik. Stor var derför W:s missräkning,
när resultatet i stället höll på att blifva valet af
den danske kronprinsen – holsteinska husets arffiende,
och han gaf luft åt sin förbittring genom att upprepa
broderns hotelser att finnarna i sådant fall skulle
gifva sig under Ryssland. Så mycket större framgång
hade han deremot vid 1746 års riksdag. Det gällde då
för hattpartiet att befästa sin makt genom att besätta
en del lediga riksrådsplatser med män ur sina led, men
valets utgång skulle under normala förhållanden varit
ganska oviss. Då genomdref W. genom en öfverraskning,
att valet företogs omedelbart före julen 1746, då en
stor del af riksdagsmännen, särskildt af motpartiet,
rest hem till helgen, och på detta sätt lyckades
hattarna i regeringen insätta 5 sina yppersta män,
bl. a. W:s broder. Sjelf fick han sin andel af
segerns frukter, ty på ständernas förord utnämndes
han 1747 till landshöfding i Savolaks – en plats,
på hvilken han visade mycken duglighet. Såsom en
hänsynslös partiman visade W. sig också, när det,
var fråga om att förfölja politiska motståndare. Han
var ordförande i förräderikommissionen vid 1740
års riksdag (öfver G. J. Gyllenstierna m. fl.) och
i den stora kommissionen vid 1755 års riksdag, som
vann en så sorglig ryktbarhet genom sina blodsdomar
öfver deltagarna i hofvets revolutionsförsök. –
W. synes hafva varit en lärd man, ty han blef 1741
ledamot af Vetenskapsakademien, såsom hvars preses
han höll ett af samtiden mycket beundradt tal: Om ett
borgerligt samhälles eller ett lands och rikes rätta
styrka samt sätt och utvägar att hinna dertill. Man
har i honom velat se författaren äfven till den
intressanta skildring af personer och förhållanden
från envåldstidens slut och frihetstidens början,
som under titeln Facta till revotutionshistorien
under konung Carl XII:s regering etc. är intagen
i 7:de delen af »Handl. rör. Skandinaviens
historia» (1819). W. dog d. 20 Aug. 1758
på sin egendom Bunstorp. i Östergötland.
S. B.
5. Wrede, Fabian Kasimir, friherre, militär,
landthushållare, son af W. 3, född på Spånga i
Östergötland d. 22 Febr. 1724, ingick 1738 som
volontär vid fortifikationen, deltog i 1741–43 års
finska krig och sedermera, i fransk
tjenst, i österrikiska tronföljdskriget. Efter
hemkomsten utnämndes han 1748 till öfveradjutant
hos arfprinsen Adolf Fredrik, 1749 till
generalqvartermästarelöjtnant och 1754 till öfverste
vid fortifikationen. Han biträdde Ehrensvärd vid
befästningsarbetena i Finland och förordnades 1757
att jämte generallöjtnant Gabr. Cronstedt handhafva
styrelsen af rikets fästningsverk. Sistn. år gick han
i österrikisk tjenst och deltog med utmärkelse under
årets krig i Böhmen mot konung Fredrik II i Preussen,
men återvände vid fredsbrottet mellan Sverige och
Preussen till hemlandet, der han en tid tjenstgjorde
i fortifikationskontoret och Krigskollegium. Han
utnämndes till öfverste 1762 för Skaraborgs och 1772
för Uplands regemente, från hvilket han tog afsked
1788, samt avancerade till generalmajor (1764),
generallöjtnant (1773) och general (1782). 1769
hade han uppförts på riksrådsförslag. För sitt
framgångsrika arbete för jordbrukets höjande kallades
W. 1786 till ledamot af Vetenskapsakademien. Död
på Penningby d. 27 Aug. 1795. G. Adlerbeth yttrar i
sitt »Åminnelsetal» öfver W. i Vet. akad. d. 2 Mars
1796 (tr. s. å.): »Man kan utan öfverdrift säga, att
friherre W. gjort epok i svenska landthushållningen».
6. Wrede, Fabian, grefve, fältmarskalk, statsråd,
den föregåendes son, född d. 24 Nov. 1760. blef
1777 löjtnant vid Lifregementet till häst och var
1778–80 anställd i fransk tjenst, vid regementena
Royal Suèdois och De la Marck. Under denna tid
uppvaktade han 1778 Gustaf III i Spaa, och der
»börjades», såsom W. sjelf skrifver, »den oafbrutna
godhet, hvarmed konungen hedrade mig under hela
sin lifstid». Efter att en kort tid hafva varit
anställd vid svenska legationen i Paris återkom han
i början af 1781 till fäderneslandet, der han genast
blef kammarherre hos drottningen och avancerade
raskt på den militära banan: han vardt 1782 major
och öfveradjutant, 1784 öfverstelöjtnant och 1788
öfverste vid Uplands regemente. Under det finska
kriget förde han avantgardet vid Brakkila (1788),
deltog vid intagandet af Suttula- och Högforspassen
samt i träffningen vid Elgsjö (1789), förde i
början af 1790 en brigad i Karelen, hvilket han
snart nödgades utrymma, till följd af »oordning
i allting och brist på alla förnödenheter»,
och öfvertog så befälet öfver den sårade
G. M. Armfelts brigad i Savolaks. 1791 öfverste
vid Nylands regemente, åtföljde han s. å. konungen
till Aachen. 1795 öfvertog han chefskapet för
Björneborgs regemente och, s. å. generalmajor,
1796 för Lifgrenadierregementet. Under den hotande
krigsfaran 1801 fick han befälet öfver den 10,000
man starka armé, som sammandrogs på vestkusten. 1802
blef han generalinspektör öfver infanteriet i Sverige,
med hvilket ämbete följde rätt till säte i konungens
krigskonselj. Vid denna tid utgafs en af W. utarbetad
Militärisk handbok, hvarigenom den franska
taktiken (något modifierad genom »Sprengtportenska
reglementet») infördes vid svenska infanteriet. W.,
som 1805 utnämnts till generallöjtnant, fick i Juli
1807 befälet öfver venstra fördelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>