Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vulkanisera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppl. 1892), Lehrbuch der physiologie des menschen
(1865; 4:de uppl. 1878), Die physikalischen axiome
und ihre beziehung zum causalprincip (1866), Handbuch
der medicinischen physik (1867), Untersuchungen,
zur mechanik der nerven und nervencentren (2
bd, 1871–76), Über die aufgabe der philosophie
in der gegenwart (1874), Über den einfluss der
philosophie auf die erfahrungswissenschaften (1876),
Der spiritismus. Éine sogenannte wissenschaftliche
frage (1879), Logik. Eine untersuchung der principien
der erkenntniss und der methoden wissenschaftlicher
forschung (bd 1: »Erkenntnisslehre», 1880; bd 2:
»Methodenlehre», 1883;2:dra uppl. under utgifn.),
Essays (1885), Ethik. Eine untersuchung der
thatsachen und gesetze des sittlichen lebens
(1886; 2:dra uppl. 1892), Zur moral der
litterarischen kritik. Eine moral-philosophische
streitschrift (1887), System der philosophie (1889),
Hypnotismus und suggestion (1893). Derjämte har
W. publicerat en mängd afhandlingar och meddelanden
i »Vierteljahrsschrift für wissenschaftliche
philosophie», i »Philosophische studien», »Deutsche
rundschau», »Mind» och »Revue philosophique». –
Såsom af ofvan angifna skriftförteckning
framgår, har W. arbetat inom såväl de empiriska
specialvetenskapernas som filosofiens område. Bland
hans arbeten inom det förra är i främsta rummet att
framhålla hans epokgörande behandling af den empiriska
psykologien. Från tre hufvudsynpunkter låter W:s
betydelse för denna vetenskap uppfatta sig. Fortgående
på den af E. H. Weber och Fechner beträdda vägen,
har han till nämnda vetenskap anknutit fysiologien
och derigenom fullständigat psykologien med ett för
denna eminent betydelsefullt komplement. Det sätt,
på hvilket W. genomfört denna reform, låter honom
framstå vid sidan af nämnda vetenskapsmän såsom en
af grundläggarna af den fysiologiska psykologien,
en vetenskap, som W. för öfrigt bearbetat till
systematisk fullständighet. W. har vidare häfdat
och utbildat den experimentella behandlingen af
psykologien och i samband dermed för denna disciplin
energiskt fordrat en säkrare vetenskaplig grund,
än den blotta omedelbara inre varseblifningens
oftast inexakta och ofullständiga data. Slutligen
har W. i hög grad bidragit till att lösgöra den
empiriska psykologien från metafysiken och rensa
densamma från spekulativa tillsatser eller med andra
ord att etablera nämnda form af psykologi såsom
en sjelfständig empirisk vetenskap. – Sin filosofi
har W. satt i strängt sammanhang med de empiriska
specialvetenskapernas innehåll. Men den går utöfver
dessa vetenskaper i tvänne hänseenden. Den fordrar
dels kunskapslära såsom sin kritiska grundläggning,
dels specialkunskapernas samarbetning till
en förståndets fordringar och personlighetens
behof tillfredsställande, universel verlds- och
lifsåsigt. Kunskapsläran har W. utfört i sin
i sitt slag enastående logik, hvars senare del,
metodläran – i hvilken hela det menskliga vetandets
sfer från metodologisk hufvudsynpunkt underställes
en historisk-kritisk belysning –, äfven tjenar såsom
empiriskt grundlag för den i egentlig mening
filosofiska eller metafysiska undersökningen i »System der
philosophie». I detta innehållsrika arbete framtränger
W. till en art evolutionistisk-idealidtisk
metafysik. Till sitt väsende är verkligheten en
oändlig totalitet af »viljeenheter». Viljan är det
gifna andliga lifvets fundamentala faktor. »Det finnes
ingenting vare sig utom menniskan eller i hennes
inre, som hon fullt och helt kan kalla sitt eget,
undantagandes hennes vilja» betonar W. med en styrka,
som har något af kantisk sedemetafysik i sig. Och
denna voluntaristiska uppfattning vidgas sedan till
ett universelt verklighetsbegrepp. En grundform
för verkligheten är utvecklingen. Naturen är ett
andens förstadium, igenom hvilket denna under sin
utveckling passerar. Men såväl naturen som anden
konstituerar i grunden integrerande led i ett enda
andligt utvecklingsförlopp. Och hos menniskan,
hvilken för oss utgör spetsen af denna utveckling
och bildar en knutpunkt i naturförloppet, höjer
sig verlden till reflexion på sig sjelf. Såsom
det yttersta resultatet af all utveckling söker
W. häfda förverkligandet af en etisk-religiös
verldsordning, hvilken såsom sin »adeqvata grund»
förutsätter ett enda yttersta väsende, som dock i
öfrigt är och förblir alltigenom obekant. I enlighet
med sin uppfattning af verklighetens väsende
tenderar emellertid W. till att bestämma detta
väsende såsom verldsvilja. Sin etik utför W. på
grundvalen af en rikt, individualpsykologisk och
folkpsykologisk (antropologisk) grundval samt efter
en ingående kritisk, förberedande undersökning af
de historiskt gifna vetenskapliga moralsystemen. De
etiska hufvudbegrepp, kring hvilka undersökningen
sedan grupperar sig, äro det sedliga ändamålet, det
sedliga motivet och den sedliga normen. Såsom exponent
för W:s sedelära må här endast denna sats anföras;
»Menniskan kan eftersträfva det goda endast derför
att det gör henne lycklig; men det goda sjelf är icke
något timligt godt, utan en objektiv andlig produkt,
som kastar framför sig och lemnar efter sig i den
enskildes medvetande återstrålningar, genom hvilka
detsamma först antager karakteren af ett godt i vanlig
bemärkelse, d. v. s. af en lyckoalstrande makt». –
W. är otvifvelaktigt en af samtidens mest betydande
och inflytelserika filosofer. Genom den sällsynt
omfattande kunskapsrikedom, den strängt vetenskapliga
hållning och den systematiska fullständighet, som
röja sig i W:s filosofi, tager denna plats bland de
monumentala verken i filosofiens häfder. Den wundtska
filosofien saknar ej häller originella drag, och
den bäres flerestädes af den upphöjdaste syftning.
V–s.
Wunnibald. Se Willibald.
Wunsiedel [-sidel], stad i bajerska
regeringsomr. Oberfranken, belägen i Fichtelgebirge
på 535 m. höjd i en vacker omgifning och
derför mycket besökt af turister och jämväl
såsom luftkurort. Omkr. 3,700 innev. Klädes- och
strumpväfveri m. m. samt brytning af den i stadens
närhet (vid Göpfersgrün) förekommande specksten
äfvensom af kalk och granit. I staden föddes Kotzebues
mördare, Sand, och Jean Paul Richter. Åt den senare
är der rest ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
