Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wyattville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erkände, att Kristi lekamen är verkligen närvarande i
densamma, ehuru den anammas blott af de troende. För
öfrigt uttalade han sig emot en mängd af de
katolska trossatserna, såsom mot aflat, öronbikt,
presternas celibat, mot dyrkan af helgon, bilder och
reliker. I afsigt att sprida kännedomen om Guds rena
ord bland folket utsände han resepredikanter, som
han utbildat, och öfversatte från »Vulgata» bibeln
till engelska. Med växande förbittring åskådade
W:s fiender hans företag, och då hans förnekande af
transsubstantiationsläran år 1381 blef bekant, bröt
ovädret lös öfver honom. Hans meningar fördömdes
såsom kätterska af universitetet 1381 och af en synod
i London 1382. Inga åtgärder vidtogos dock mot honom
personligen, förmodligen emedan han skyddades af många
och mäktiga vänner. Han iick ostörd draga sig undan
till Lutterworth, der han fortfor att vara rastlöst
verksam. Omsider (1384) kallades han att stå till
rätta i Rom, dit han dock aldrig begaf sig. Han afled
d. 31 Dec. 1384. Kyrkomötet i Konstanz förklarade
honom d. 4 Maj 1415 för en kättare och befallde, att
hans ben skulle brännas, hvilket skedde 1428. W:s
åsigter vunno mycken spridning ej blott i England,
der hans anhängare benämndes lollarder (se d. o.),
utan ock i Böhmen, der de mäktigt inverkade på Hus. Af
hans många skrifter, hvilka ådagalägga, att han var
en af den senare medeltidens yppersta tänkare, och
hvilka äfven för det engelska språket äro af stor
betydelse, hafva de flesta förblifvit otryckta ända
till våra dagar. Under de senare åren hafva dock
åtskilliga utgifvits. Med uppgift att ombesörja
noggranna upplagor af hans vigtigaste skrifter
bildades i England 1882 »Wyclif-society». Bland
de genom dess försorg utgifna arbeten må nämnas
Polemical tracts (2 bd, 1883), De civili domino
(1885), De ecclesia (1886), Sermones (2 bd,
1887–83), 1869–71 utgaf T. Arnold W:s Select english
works (3 bd). Jfr J. Lewis: »Life and sufferings
of J. W.» (ny uppl. 1820), G. V. Lechler: »Johann
von Wiclif und die vorgeschichte der reformation»
(1843) och W. W. Shirleys mästerliga skildring i
inledningen till »Fasciculi Zizaniorum» (1858). På
svenska har W. skildrats af J. H. Björnström i »Om
J. Wiclif och hans betydelse som en reformationens
förelöpare. I. W:s lefverne» (akad. afh. 1868).
Fr. W.
Wydzga, Ján Stephan, polsk prelat, var under Karl X
Gustafs krig (1655–60) polska drottningens kansler
och biskop af Luck, vardt sedermera biskop af Ermeland
och slutligen kronkansler samt ärkebiskop af Gnesen
och Polens primas. Död 1685. W., som var en af sin
samtids mest framstående politiska personligheter,
författade för det svensk-polska krigets historia
mycket intressanta memoarer (tr. omkr. 1678, ny
uppl. 1858; i utdrag öfvers. i »Hist. bibl.», IV,
1877–78).
Wye [oä’j], flod i England, biflod från h. till
Severn, upprinner i grefskapet Montgomery (Wales)
på sydöstra sidan af Plymlimmon, något s. om Severns
källor, strömmar genom grefskapet Radnor, bildar från
Elans mynning gräns mellan Radnor och Brecknock, upptager
fr. v. Ithon. fr. h. Yfron, inträder vid Hay,
der han blir farbar med pråmar, i eng. grefskapet
Hereford, upptager nedanför staden Hereford
fr. v. Lug, blir vid Monmouth, der den upptager Monnow
fr. h., segelbar för större fartyg under återstoden af
sitt lopp (24 km.), utgör under sitt nedre lopp gräns
mellan Monmouth och Gloucester samt faller ut nedanför
Chepstow i Severns aestuarium. Längd omkr. 200 km.
Wykeham [oi’khämm, oä’jkhämm], William of, engelsk
biskop, statsman och läroverksstiftare, f. 1324
i Wickham, grefskapet Southampton, fick en god
uppfostran, tog tidigt tonsuren och anställdes 1347
såsom kaplan hos konung Edvard III, men tjenstgjorde
hufvudsakligen såsom slottsintendent och arkitekt,
i hvilken egenskap han medverkade vid utvidgandet af
det berömda Windsor castle och byggde Queensborough
castle (Kent). Under tiden vann han erfarenhet i
statssaker och intogs omkr. 1360 i k. rådet. Ehuru
ännu icke prestvigd, öfverhopades han af konungen
med kyrkliga befattningar och hade ernått sådant
inflytande, att Froissart ej långt efteråt kunde
skrifva: »vid denna tid regerade i England en prest
vid namn Sir William af W., som stod så högt i gunst
hos konungen, att allting uträttades genom honom». Han
befordrades vidare till ärkediakon i Northampton
1363, bevarare af privy seal 1364, storsigillbevarare
(lordkansler) 1367 och biskop i Winchester s. å. Han
måste lemna ifrån sig stora sigillet 1371, då kriget
mot Frankrike gått olyckligt, och kom på spänd fot
med konungens son Johan af Gaunt, hvilken 1376 iick
honom dömd till höga böter; men efter Richard II:s
tronbestigning, 1377, skedde en försoning, och W.
vardt ett stöd för det lancasterska partiet. Å
nyo storsigillbevarare 1389–91, sökte han göra
riksstyrelsen mer konstitutionel och utarbetade
regler för ärendenas behandling i k. rådet. Såsom
biskop verkade W. nitiskt för upplysning, ordning
och missbruks bekämpande. Lifligt intresserad för
undervisningsväsendet, stiftade och donerade han New
college i Oxford (på 1380-talet) samt den stora skolan
i Winchester, hvilken firade det 500:de året af sin
tillvaro 1893, och i hvilken flere af Englands berömde
män erhållit uppfostran. W. dog i Waltham 1404.
Wyld [oäjld], William, engelsk målare, f. i
London 1806, egnade sig i början åt den diplomatiska
banan och var sekreterare hos engelske konsuln i
Calais, der han gjorde bekantskap med en fransk
aqvarellist. Detta föranledde, att han började
egna sig åt måleriet. Han reste först i Tyskland,
Italien, Algeriet och Palestina samt slog sig sedan
ned i Paris, der han från 1833 utställde många
målningar i aqvarell och i olja. De förnämsta af
dessa äro arkitekturframställningar. Här må nämnas
Stranden vid Honfleur. Piazetta i Venezia (1839),
Israels barns vandring till Heliga landet (s. å.),
Trakten kring Aleppo (1850), Mont S:t Michel (1869, i
Luxembourg), Dômen i Milano och Canal grande i
Venezia (1878). W. dog i Paris 1889.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
