Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wyattville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgör enl. Klöden omkr. 1,100 km. och flodområdet
118,360 qvkm. De vigtigaste af dess många bifloder äro
Vysjera, Vyin och Jarenga fr. h. samt Norra Keltma,
som genom Katarinakanalen står i förbindelse med
Kamas biflod Södra Keltma, och Sysolka fr. v.
Wyttenbach, Daniel Albert, holländsk filolog
af schweizisk härkomst, f. 1746 i Bern, hvarest
hans fader var universitetslärare, studerade vid
universiteten i Marburg (1760–68), Göttingen (hvarest
Heyne uppmuntrade hans klassiska studier) och Leiden,
dit den af honom entusiastiskt beundrade Ruhnken
drog honom 1770. W. blef 1771 lärare i grekiska och
1779 i filosofi vid remonstrantkollegium i Amsterdam,
1785 professor i grekiska, latin och historia vid
högskolan Athenaeum derst. och 1799 (efter Ruhnken)
professor i klassiska språk vid universitetet i
Leiden. Han kallades till ledamot af flere in-
och utländska vetenskapssamfund, bl. a. Franska
institutet (1814). Död 1820. – W. var den siste
representanten af den sundt kritiska filologskola,
som bildades i Holland af Hemsterhuis och länge
utöfvat ett dominerande inflytande i synnerhet på
studiet af grekiskan. Af den nya klassisk-filologiska
renaissance, som framträdde i Tyskland på hans
äldre dagar, tog han ej intryck. Hans synnerligen
flitiga literära verksamhet bär vittne om hans
omfattande beläsenhet, sorgfälliga kritik och
flytande framställningsgåfva. Han författade
bl. a. Praecepta philosophiae logicae (1782;
flere uppl.), hvari han för holländarna utlade
Wolfs filosofi, och Vita Davidis Ruhnkenii (1799;
flere uppl.), hvilken lefnadsteckning är berömd för
sitt läckra latin, samt nästan hela innehållet i de
af honom utgifna tidskrifterna »Bibliotheca critica»
(12 del. i 3 bd, 1777–1808) och »Philomathia» (3 bd,
1809–17), hvilka mottogos med bifall i hela Europas
lärda verld. W. utgaf bl. a. editioner af »Eclogae
seu selecta principum historicorum graecorum capita»
(1793; flere uppl.), Plutarchos’ »Moralia» (9 bd,
1795–1830) och Platons »Phaedo» (1810; 2:dra
uppl. 1825). Efter hans död utgåfvos hans Opuscula
varii argumenti (2 bd, 1821; ny uppl. 1825) och
Epistolae selectae (1829–32). Hans lefnad tecknades
af Mahne (1823).
Vådabot (Fornsv. vaþa bot), jur., betecknade i den
fornsvenska rätten de böter, som skulle erläggas
för skada, som ej var gjord med vilja. »Våda» (vaþi)
betecknade nämligen motsatsen till uppsåtlig gerning
(vilia vaerk). Att skadan kunde tillräknas. dess
upphofsman såsom beroende på någon oaktsamhet å
hans sida, förutsattes ej. Det var tillräckligt,
att den var orsakad genom någon hans handling eller
till och med af ett djur eller ett liflöst ting, som
var i hans ego. I en senare tid fick begreppet våda en
mindre vidsträckt omfattning. Skada genom oaktsamhet
(vållande) afskildes derifrån, och våda kom alltså att
beteckna dels ren olyckshändelse (»full våda»), dels
sådana fall, i hvilka skadan väl kunnat undvikas, men
endast genom en större aktsamhet, än som i allmänhet
skäligen kan fordras af menniskor i deras göranden
och låtanden. Regeln blef, att fall, som hörde
under våda i denna inskränktare bemärkelse, gingo fria
från straff. Ännu i 1734 års lag (hvilken för öfrigt
på sina ställen använder ordet våda i dess äldre,
vidsträcktare betydelse) förekom dock vådabot för
några dylika fall, t. ex. vid dråp (»som timar mer
af olycko, än annars wållande»), der vådaboten var 20
daler (på senare tiden lika med 10 rdr rmt). Vådaboten
afskaffades fullständigt genom 1864 års strafflag,
som stadgar, att »för händelse, som pröfvas hafva
mera af våda än af vållande timat, skall ej någon
till straff dömas». J. H–r.
Vådaed, jur., ed, som efter timad brandskada den
brandskadade har att aflägga derom att elden icke
uppkommit genom hans försummelse eller vållande. Vid
försäkring af egendom mot brandskada göres vanligen
afläggandet af dylik ed, då försäkringsgifvaren
det påkallar, till vilkor för utbekommande af
brandstodsersättning. I. Afz.
Vådevill (Fr. vaudeville; egentl. vau de
Vire). 1. Urspr. en art lättsjungen satirisk
tillfällighetssång i Frankrike, hvilken först
framträdde i den normandiska Viredalen (Val de
Vire) samt gjordes till dryckesvisa af Ol. Basselin
och J. Le Houx (se dessa), men sedermera återtog
sin karakter af satirisk slagdänga, mestadels med
politiskt innehåll. – 2. Lustspel eller dram med
inlagda kupletter, hvilka sjungas (eller snarare
framsägas pointeradt) på kända och enkla melodier,
utan några vidare musikaliska anspråk. Den dramatiska
vådevillen var i början en art sångpjes, som uppkom
i Frankrike i början af 1700-talet och bestod helt
och hållet af kupletter jämte sjungen (sedermera
talad) dialog. Sådana pjeser skrefvos af Le Sage,
Piron m. fl. för marknadsteatrarna och fingo med
tiden insteg vid Comédie italienne. Vådevillen
var länge endast en dramatiserad anekdot eller
liflig parodi (i denna anda behandlades den ännu
af Desaugiers omkr. 1810), men uppträdde under
de följande årtiondena med större dramatiska
anspråk, anslog alla tonarter från känslosamheten
till farsen samt genomlöpte hela skalan af finare
och uppsluppnare fransk glädtighet. Scribe gjorde
karaktersteckningen mindre konventionel och tog ämnen
ur det verkliga salongs- och borgerliga lifvet. Han
bildade medelpunkten för en hel generation af
vådevillförfattare. I Danmark uppkom en lifskraftig
vådevilldiktning på bellmansmelodiers grund; arten
invigdes af J. L. Heiberg, hvilken efterföljdes af
Hostrup, Hertz, Overskou, Bögh m. fl. Bland svenska
vådevill-författare må nämnas Aug. Blanche och
A. Säfström; bland tyska märkes Holtei. Omkr. midten
af 1800-talet vardt vådevillen urmodig; man stötte sig
på det onaturliga och för illusionen skadliga deri
att dialogen esomoftast afbrytes af eller öfvergår
i kuplettstrofer.
Våg är den gemensamma benämningen för de instrument af
olika slag, med hvilka en kropps vigt bestämmes. Den
för vägning af smärre föremål oftast använda vågen
utgöres af en likarmad häfstång (balansen, vågbalken),
hvars båda armar äro så lika hvarandra som möjligt å
ömse sidor om den egg af härdadt stål, kring hvilken
rörelsen sker. Eggen hvilar på ett underlag af stål
eller agat. Balansens tyngdpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
