- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1503-1504

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vågdal ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fartygets hela väg genom vattnet, och hvars
genomskärningsarea är lika med fartygets största
tvärskeppssektion. Att åstadkomma ett sådant arbete
är således i detta fall att öfvervinna vattnets
motstånd. Förskeppet bör derför hafva sådan form,
att minsta möjliga kraft åtgår för att medelst
detsamma bilda kanalen; och när vattnet till följd af
tyngdkraftens inverkan af sig sjelf fyller kanalen
efter fartyget, bör akterskeppet hafva sådan form,
att det icke hindrar vattnet att enligt sin egen
rörelselag verkställa detta arbete. Vattnet
är i jämnvigt, när fartyget börjar undantränga
detsamma, och det skall åter komma i jämnvigt,
sedan fartyget framgått. Således bör frågan blifva
att finna hvilken form fartyget bör hafva för att
åstadkomma en så beskaffad rörelse i vattnet, att
ej flere partiklar flyttas, än som nödvändigt måste
flyttas, och att dessa ej flyttas längre väg eller
med större hastighet, än nödvändigt är för att bringa
vattnet ur hvila och derefter åter i hvila. För att
till detta arbete ej behöfva använda mera kraft än
behöfligt, anser derför Scott Russell, att linierna
på förskeppet böra hafva den form, att de ej stöta
vattenpartiklarna ifrån sig, utan att dessa kunna
glida utefter fartygssidan; och sedan han genom försök
funnit, att en konvex bog stöter vattenpartiklarna
ifrån sig, men att en S-buktig tillåter dem slira
utefter bogen, sökte han utröna rätta formen på
förskeppets S-formiga vattenlinier. Han ansåg
formen böra vara sådan, att den gifver hvarje
vattenpartikel, som af bogen vidröres, först en
långsamt tilltagande och sedan en aftagande hastighet
samt slutligen lemnar partikeln i hvila. Följaktligen
skulle den konkava delen och den konvexa delen af
den S-buktiga linien vara lika långa och af samma
form. På grund af dessa åsigter samt af de försök,
som Scott Russell i anledning deraf utförde, kom han
slutligen till följande åsigter, hvilka i korthet
kunna lyda så: 1) att förskeppets vattenlinier
böra vara sinusversus-kurvor, d. v. s. kroklinier,
hvilkas abscissor äro proportionella mot bågarna i
halfcirkeln på fartygets halfva bredd i vattenlinien,
och hvilkas ordinater äro lika med de motsvarande
bågarnas sinusversus, och 2) att akterskeppets
linier böra vara konstruerade såsom cykloidiska
kroklinier. Formen af förskeppslinierna (»våglinien
af 1:sta ordningen») framställes i fig. 1; formen af
akterskeppslinierna (»våglinien af 2:dra ordningen»)
visas i fig. 2. J. G. B.

Våglängd. Se Vågrörelse.

Våglära, teorien för vågrörelsen (se d. o.).

Vågmanometer l. dasymeter (af Grek. dasys,
tät, och metrein, mäta), fys., är ett af O. von
Guericke uppfunnet instrument, som i viss mån kan
användas såsom barometer och derför äfven kallas
baroskop. Instrumentets konstruktion grundar sig derpå
att en kropp i luft, likasom i vatten, förlorar
lika mycket i vigt som vigten af den luftmassa
(resp. vattenmassa) han undantränger (se Archimediska
principen
). Det består af en vågbalans, hvars ena
arm bär en liten metallvigt och andra arm en tämligen
stor, ihålig glaskula, så placerad, att balansen står
horisontal vid normalt barometerstånd. Vid högre
barometerstånd är luften tätare än vid normalt,
vigtsförlusten i luften följaktligen större och
större för den stora kulan än för den lilla vigten,
hvilket har en sänkning af den senares vågarm till
följd. Vid lägre barometerstånd är förhållandet
motsatt. Vågens utslag, hvilka äro proportionella
mot lufttrycken, kunna således tjena såsom relativa
mått å desamma. Instrumentet är föga känsligt. Det
nyttjas derför aldrig som barometer, men stundom
för att visa luftens inflytande på kroppars vigt,
hvarvid det ställes i en luftpumps recipient, då vid
luftförtunning vågen ger ett utslag. A. Bi–n.

Vågnormal, fys. Se Vågrörelse.

Vågor. Se Haf, sp. 473, och Vågrörelse.

Vågpenningar (vägarepenningar), en efter vigten
beräknad afgift för varor, som vägas i stads våg. De
flesta städer hade endast en våg (packhus- eller
allmän stadsvåg), och der erlades vågpenningar
såsom en sedan äldre tider städerna i deras
privilegier tillerkänd rättighet än ovilkorligt,
än endast då varor undergått vägning. Men i de
större städerna funnos derjämte smärre vågar
vid de allmänna salutorgen viktualievagar) och
i några äfven jernvåg (se d. o.), der allt jern,
som passerade staden, måste vägas (numera finnes
jernvåg endast i Göteborg; den i Stockholm indrogs
1885, den i Norrköping 1886). Genom k. kung. d. 13
Sept. 1864 upphörde skyldigheten att vid utförsel
till utrikes ort låta uppväga jern- och ståleffekter,
men vågpenningar skulle ingå till stadens kassa för
hvad som anmäldes till utskeppning. I Stockholm fanns
dessutom sedan 1748 (på några andra orter, Gefle,
Vesterås, Strömsholm, Köping, inrättades senare)
ens. k. tackjernsvåg (slutligen sammanslagen med
jernvågen) till kontroll af att tackjern ej utfördes
till utrikes ort. Skyldigheten att hålla våg har ej
varit fäst vid vissa städer eller orter. Vågpenningar
erläggas numera, endast då vägning begäres. De ingå
i de större städerna till stadens kassa; i de mindre
uppbäras de vanligen odelade af vågmästaren. Hvad
särskildt Stockholm angår, voro vågpenningarna
länge en af stadens största intrader. Med 1824
års början upphörde skyldigheten att utgöra våg-
(och mätare-)penningar för landtmannavaror, som
landvägen infördes till hufvudstaden, och 1872
upphörde tvånget att låta väga sjöledes inkommande
varor i sammanhang dermed att alla förut under
särskilda titlar utgående afgifter sammanfördes
till en enda under benämningen hamnafgift (se
d. o.). Till allmänhetens bekvämlighet håller staden
dock åtskilliga (f. n. 5) våghus till handa; bestyret
med vägningen utföres af personer (»stadens vägare»),
som arrendera våghusen och ega för sin räkning
uppbära vågafgiften efter af Öfverståthållareämbetet
fastställd taxa. Dessutom väges mycket, mera än vid
våghusen, af de af Drätselnämnden antagna »mätare»,
som under hamnfogdeinspektörens uppsigt å anvisad
plats (Slussen) väga med vågar och vigter, som staden
tillhandahåller. (Föreskriften att stadens »mätare»,
och »vägare» skulle vara edsvurna upphörde att gälla
genom k. br. d. 13 Juli 1887.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0756.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free