Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1511-1512 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vågyta ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gränsytans normal en lika stor vinkel, som den
infallande strålen bildar.

För att undersöka riktningen af den i det andra ämnet
ingående, brutna strålen antaga vi (fig. 9), att
medelpunkten till den infallande vågen är så långt
aflägsen från gränsytan, eller att det infallande
strålknippet är så tunt, att strålarna ma, m’a’,
m"a" kunna anses parallella och vågytan bilda en
mot strålarnas riktning vinkelrät, plan yta, ab. När
denna våg framkommit till molekylerna ad o. s. v. i
gränsytan, blifva dessa medelpunkter för

Fig. 9.

elementära vågytor, som ingå i det andra ämnet. I det
ögonblick, då rörelsen framkommit till a", har den
från a utgående vågen K en radie
ac = ba" v’/v, om v och v’ äro
fortplantningshastigheterna i resp. första och andra ämnet. På
samma sätt har den från t. ex. a, utgående vågen
K’ radien a’c’ = b’a’ ⨯ v’/v o. s. v. Alla dessa
elementära vågytor tangeras af den plana vågytan,
som går genom a"c vinkelrätt mot infallsplanet (=
teckningens plan). Denna yta är följaktligen enligt
Huygens’ princip den brutna vågytan, och de mot henne
vinkelräta linierna ac, a’c o. s. v. äro strålar i det
brutna strålknippet. Den till en bestämd infallande
stråle ma hörande brutna strålen ac ligger således
i infallsplanet och bildar med gränsytans normal ap
en vinkel β (se Brytning), hvars förhållande till
infallsvinkeln α är bestämdt derigenom att sin α =
ba" / aa" och sin β = ac / aa" eller

sin α		ba"		v
——————	=	—————	=	————	= n,
sin β		ac		v’

der n, den s. k.
brytningsexponenten, är konstant för alla
infallsvinklar och beroende endast af vågrörelsens
fortplantningshastighet i de båda ämnena. – En
vågrörelses fortplantningshastighet beror på det
ämnes elasticitet och täthet, i hvilket den framgår,
och den kan matematiskt uttryckas
genom följande formel: hastigheten = Q/t,
der Q är elasticitetskoefficienten och t
tätheten. Fortplantningshastigheten i etern är i det
närmaste 30,000 nymil i sekunden och i torr luft af 0°
C. temperatur 333 m. i sekunden.

Vågrörelsen i vatten betingas emellertid icke af
vattnets spänstighet, utan af dess tyngd. Låter man
en sten falla ned på en stillastående
vattenyta, bildar han en fördjupning i vattenytan,
hvarvid det undanträngda vattnet på grund af vattnets
ringa sammantrycklighet tvingas att höja sig och
bilda liksom ett berg omkring fördjupningen. Men
på grund af sin tyngd sjunker vattnet i berget ned
igen och fortsätter till följd af sin tröghet att
sjunka, tills en fördjupning, en dal, bildat sig på
bergets plats och det vidare undanträngda vattnet
bildat ett nytt cirkelformigt berg med större radie
än det förra. Men äfven detta berg når snart
sin högsta höjd, faller ned till dal o. s. v.,
och på detta sätt fortplantar rörelsen sig i alla
riktningar allt längre ut från det af stenen träffade
stället. Under det att böljorna sålunda skrida fram
öfver vattenytan, rör sig vattenytan endast upp och
ned omkring sitt jämnvigtsläge. Vi se t. ex. ett på
vattenytan simmande trästycke röra sig endast upp
och ned, under det att böljorna skrida fram under
detsamma. – Vågrörelsens fortplantningshastighet i
vatten är icke konstant, utan beroende af böljornas
höjd och vattnets djup, så att ju högre böljorna
och djupare vattnet är, dess hastigare fortplantar
rörelsen sig öfver vattenytan. Häraf följer, att,
då en vågrörelse kommer in pågrundt vatten, verkan
blir densamma, som om vågrörelsen stött på ett
ämne med annan täthet. När t. ex. en vågrörelse
faller från hafvet in på grundt vatten, blir den
delvis reflekterad, och de reflekterade vågorna
interferera med de infallande. Hvarje gång berg
och dalar sammanfalla, uppstå berg så höga som båda
rörelsernas berg tillsamman och dalar med motsvarande
djup. Vågrörelsen blir derför mycket våldsammare inne
vid kusten, än ute på hafvet: det bildas bränningar,
om hafvet är mycket upprördt (se vidare Haf,
sp. 473). – Läran om vågrörelsen utgör grunden för
läran om ljuset och ljudet. Se för öfrigt Brytning,
Dubbelbrytning, Polarisation och Vågapparat.
A. Bi–n.

Vågyta, fys. Se Vågrörelse, sp. 1509.

1. Wåhlin, Jonas, prest, lärd, född d. 8
Maj 1699 i Vestra Eneby socken, Östergötland,
blef 1718 student i Upsala, 1730 filos. magister
i Lund, 1731 docent och 1732 adjunkt i filosofiska
fakulteten derstädes, 1733 teol. adjunkt, 1735
akademisekreterare och 1740 universitetsbibliotekarie.
Han nedlade mycken omsorg på bibliotekets ordnande
och katalogers upprättande. 1744 blef han tredje
teol. professor i Lund, med Stångby pastorat
till prebende, 1746 teol. doktor, 1749 andre
teol. professor och kyrkoherde i Uppåkra, 1763 förste
teol. professor och domprost i Lund. W. lade
grunden till domkyrkans kassafond. Han var 3 gånger
uppförd på biskopsförslag. Såsom ledamot af
presteståndet bevistade han riksdagarna 1765, 1769
(han var då, ehuru mössa, medlem af sekr. utsk.) och
1771. Död d. 23 Maj 1777. W. författade bl. a. 21
akademiska disputationer af filosofiskt och teologiskt
innehåll. Han var känd såsom en from, lärd
och arbetsam man.

2. Wåhlin, Kristian, prest,
universitetslärare, skriftställare, den föregåendes
brorson, född d. 19 Okt. 1761 i Skabersjö prostgård,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>