Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek (fronnord. veðrleikr, vädrets beskaffenhet), meteor., sammanfattningen af alla de företeelser, som ega sitt ursprung och försiggå i luftkretsen, atmosferen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de kalla, snötäckta fjällen. Om t. ex. ett
barometerminimum befinner sig i Tyskland n. om
Alperna och högre lufttryck råder i norra Italien,
så pressas luften upp mot södra Alpsluttningen,
afkyles och mättas med vattenånga, som utfälles i
form af ymnigt regn, hvarigenom luftströmmen blir
uttorkad, innan den hunnit uppstiga till Alpkammen
(på omkr. 3,000 m. höjd). Derefter nedsjunker
denna torkade luft utefter norra Alpsluttningen,
hvarunder den uppvärmes, och träffar slutligen
de norra Alpdalarna (på omkr. 500 m. höjd) såsom
»föhnvind». Antag t. ex., att luften i Po-dalen på
500 m. höjd är vid en temperatur af + 15° C. och
mättad med fuktighet. Vid uppstigandet till Alpkammen
afkyles denna mättade luft, såsom förut nämnts,
med 1/2° C. på 100 m.; dess temperatur på 3,000
m. höjd är alltså + 2,5°. Men vid nedsjunkandet
uppvärmes den numera torra luften med 1° på 100
m.; då den träffar de norra Alpdalarna är dess
temperatur alltså + 27,5°. Då vid nedsjunkandet
ingen vattenånga tillföres luften, under det denna
uppvärmes, aftager hastigt dess relativa fuktighet,
så att denna luftström blir allt torrare, ju mer dess
temperatur stiger. Föhnvinden är så utomordentligt
varm och torr, att man fordom trodde den vara en från
Afrika kommande öckenvind, en åsigt, som emellertid
genom närmare undersökning af sakförhållandena
blifvit fullständigt vederlagd. Som man ser af
ofvanstående tabell öfver Glaishers iakttagelser,
är temperaturändringen i vertikal led i allmänhet
vida mindre än den, som förorsakas af luftens
adiabatiska uppvärmning eller afkylning vid ned-
eller uppstigande luftströmmar, i synnerhet i torr
luft. Deraf följer, att luftens jämnvigt i vertikal
led i allmänhet är stabil (säker). Så snart nämligen
en uppstigande luftmassa genom den adiabatiska
afkylningen blifvit kallare och således tätare än
omgifningen, kan den ej stiga högre, utan rörelsen
afstannar. På samma sätt måste också rörelsen
afstanna hos en nedsjunkande luftmassa, som blifvit
uppvärmd öfver omgifningens temperatur. I midten af
ett barometerminimum är dock, såsom iakttagelser
i luftballong visat, temperaturfallet uppåt i det
närmaste lika med den adiabatiska afkylningen i
en uppåtstigande fuktig luftström (1/2° på 100 m.),
hvaraf följer, att jämnvigten i vertikal led derstädes
är i det närmaste indifferent (obestämd). Häraf
förklaras, att den uppåtstigande luftströmmen
i ett oväderscentrum kan fortfara, så länge de
tryckkrafter verka, som förorsaka densamma. Men vore
luften i centrum ej mättad med vattenånga, skulle den
adiabatiska afkylningen (1° på 100 m.) vara så stor,
att jämnvigten inom kort blefve stabil och rörelsen
afstannade. Utan stark molnbildning och nederbörd kan
alltså icke något starkare oväderscentrum utvecklas
och ega bestånd, en sats, som till fullo bekräftas
af erfarenheten. Slutligen kan också luftens
jämnvigt vara labil (osäker); detta tillstånd inträder,
då temperaturfallet i vertikal led är större än 1°
på 100 m. Det förekommer i allmänhet endast vid den
varmaste tiden på dygnet under den varma årstiden i
de starkt upphettade luftlagren
närmast jordytan och ger alltid upphof åt upp- och
nedgående strömningar, som återställa jämnvigten. De
vackra sommarmoln, som kallas stackmoln (cumulus),
bilda de öfre topparna af dylika uppstigande
strömmar. Men någon gång inträffar, att de undre
luftlagren äfven till en större höjd (omkr. 1,000
m. och kanske mera) genom stark upphettning nedtill
och stark afkylning upptill få en ovanligt labil
jämnvigt, i synnerhet om fuktighetshalten är stor. Då
inträffar lätteligen en våldsam omhvälfning af dessa
luftlager, hvarvid starka åskväder och stundom skydrag
(i Nord-Amerika benämnda tornados, i Frankrike
trombes, i den svenska tidningspressen ofta, fast
mindre riktigt »cykloner») inträffa, åtföljda af de
häftigaste regn- och hagelbyar samf de våldsammaste
orkaner. Men så snart jämnvigten blifvit återställd
och stormens lefvande kraft uttömd, upphör fenomenet
lika plötsligt, som det börjat. – Om väderlekens
vindföreteelser se Vind.
Vattenångan (se d. o.) spelar vid
väderleksföreteelserna en ytterst vigtig rol på
grund af vattnets stora mekaniska och fysiska
inverkan på dessa fenomens förlopp. Dessutom ega
de väderleksföreteelser, vid hvilka vattnet spelar
hufvudrollen, de s. k. hydrometeorerna, den
största betydelsen för allt lif på jorden. Genom sina
fysiska egenskaper skiljer vattnet sig väsentligen
från luftens huvudbeståndsdelar, syre och qväfve,
hvilka äro s. k. permanenta (beständiga) gaser och
derför i det allra närmaste lyda de enkla lagarna
för en s. k. fullkomlig gas. I motsats till dessa
är vattnet i luften blott en irrande främling, som
oaflåtligt vandrar fram och åter mellan lufthafvet
och jordens af vatten eller land betäckta yta, dervid
vexlande aggregationsform från fast eller flytande
till gasformigt (och omvändt). Under solvärmets
inverkan afdunstar det från haf, sjöar, floder,
växter o. s. v. och uppstiger i form af ånga i luften,
hvarest det genom diffusion och luftströmmar sprides,
stiger uppåt, förtätas åter till fina droppar eller
iskristaller, bildande dimma eller moln, nedfaller
i form af regn, snö, trindsnö, hagel åter till
jorden för att börja sitt kretslopp å nyo. Eller
det förtätas redan vid jordytan till dagg eller
rimfrost. Vattenångan är, vid samma temperatur och
tryck som luften, lättare än denna (dess specifika
vigt är 0,622 af luftens); den skulle derför, om
den befunne sig i jämnvigt, bilda en egen atmosfer,
i hvilken trycket skulle aftaga långsammare uppåt
än i luft, så att luftens procenthalt af vattenånga
skulle tilltaga uppåt. Men en sådan jämnvigt kan
aldrig inträda, ty vattenångan föres omkring af
luftströmmarna; vid jordytan och i synnerhet vid
hafven i den varma och den tempererade zonen ökas
dess mängd oafbrutet genom afdunstning; i atmosferen
minskas dess mängd ständigt genom kondensering
och molnbildning samt deraf följande nederbörd;
molnbildningen sker, till följd af temperaturens
aftagande uppåt, hufvudsakligen på en höjd af
500–5,000 m.; derofvanför är luftens temperatur så
låg, att blott en obetydlig mängd vattenånga, äfven
såsom mättad eller vid maxtmispänstighet kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
