Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1547-1548 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderstreck betecknar numera ej blott vindriktnint, utan i allmänhet riktning i horisontalplanet - Vädervexling, luftvexling. Se Ventilation - Väderöarna, bebodd skärgård af hundratals klippholmar och skär i Kattegatt - Vädla. Se Dufvenäs - Vädsättning (Fornsv. væþsætning, pantsättning). Se Inteckning, sp. 726 - Vädur. 1. Gumse, bagge - Vädur. 2. Krigsv., murbräcka (se d. o.) - Vädur. 3. Sjöv. Se Ram - Vädur. 4. Mek. Se Hydraulisk vädur - Väduren (Lat. Aries), astron., det första af djurkretsens tecken - Vädursfartyg. Se Bagge, skeppsb., och Ram - Väfkula, sjöv., ett för signalering användt tecken - Väfnad, tekn., tyg, som tillverkats å väfstol

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Auster (se nedan). En vind betecknas alltid med
det väderstreck, hvarifrån den blåser, och detta
iakttogs noga i det gamla skandinaviska språket (se
Väder). Mellan vindarna betecknas i de germanska
språken och numera äfven i de romanska genom
sammansättning (se nedan). I den äldre svenskan
användes äfven formerna på -an, t. ex. nordan-vestan,
östan-sunnan o. s. v. I den moderna meteorologien
har man, för vinnande af likformighet och tydlighet,
öfverenskommit att beteckna hufvudstrecken med de
engelska ordens begynnelsebokstäfver: N, E, S, W. De
32 väderstreckens beteckning och namn i olika språk
synas af följande sammanställning:

svenska: nord = N, nord till ost (nord till öst) =
N t E, nord nordost (nord-nordöst) = NNE, nordost
till nord (nordöst till nord) = NE t N, nordost
(nordöst) = NE, nordost till ost (nordöst till öst)
= NE t E, ost nord ost (öst nord öst) = ENE o. s. v.

engelska : north = N, north by east = N b E,
north-north-east = NNE o. s. v.

tyska: nord = N, nord zu ost = NzE, nord-nord-ost =
NNE o. s. v.

franska: nord = N, nord quart nord est = NqNE =
N1/4NE, nord-nord-est = NNE, nord est quart nord =
NEqN = NE1/4N o. s. v.

Särskiljandet af 32 olika vindriktningar iakttages
vanligen endast af sjömän och lär vara börjadt af
holländarna. Till lands nöjer man sig oftast med
16. Der större noggranhet, såsom vid vetenskapliga
undersökningar, erfordras, begagnas qvadrantens
indelning i 90°: sålunda betecknas NE med N 45° E,
NtE med N11 1/4° E, ENE med E 22 1/2° N o. s. v. Eller också
räknas väderstrecket, liksom azimuten, i vinkel med
N–S linien från 0° till 360° antingen från N genom E,
S, W tillbaka till N, eller från S genom W, N,
E tillbaka till S. – De långa latinska namnen på
väderstrecken begagnades i allmänhet ej till
vindbeteckning. I stället hade romarna, liksom
grekerna, särskilda namn på tolf olika vindar:

N	=	Boreas (Aquilo?).
N30°E	=	Aquilo (Boreas?).
E30°N	=	Caecias
E	=	Subsolanus = Apeliotes.
E30°S	=	Eurus (= Vulturnus?).
S30°E	=	Euronotus = Phoenicias.
S	=	Auster = Notus.
S30°W	=	Austro-africus = Libonotus.
W	=	Favonius = Zephyrus.
W30°N	=	Caurus = Corus.
N30°W	=	Thrascias (= Circius?).

Ovisst är emellertid om antikens folk noga
delade vindrosen i tolf lika delar. Enär vidare
i dessa vindars namn ingick en föreställning
om vindens beskaffenhet, såsom dess styrka,
temperatur, fuktighet m. m., samt om orten för
dess förekomst, var indelningen både ovetenskaplig
och opraktisk. Äfven kineserna hafva, sedan långt
tillbaka, indelat vindrosen i tolf väderstreck.
N. E–m.

Väderväxling, luftvexling. Se Ventilation.

Väderöarna, bebodd skärgård af hundratals klippholmar
och skär i Kattegatt, 12 km. vesterut från Fjällbacka,
skild från fastlandet af Väderöfjärden. På en af de
sydligaste holmarna, Väderöbod, finnes fyr.

Vädla. Se Dufvenäs.

Vädsättning (Fornsv. vaeþsätning,
pantsättning). Se Inteckning, sp. 726.

Vädur (Isl. veðr, D. væder, vædder, T. widder).
1. Gumse, bagge. Om argonavterna och »det
gyllene vädursskinnet» se Argonavterna. –
2. Krigsv. murbräcka (se d. o.). – 3. Sjöv.
Se Ram. – 4. Mek. Se Hydraulisk vädur.

Väduren (Lat. Aries), astron., det första af
djurkretsens tecken (se Djurkretsen); äfven namn på
en stjernbild (se Stjernbilder).

Vädursfartyg. Se Bagge, skeppsb., och Ram.

Väfkula, sjöv., ett för signalering användt
tecken, bestående af tvänne cirkelrunda skifvor
af målad segelduk, hvilka äro vridbara omkring
samma axel, så att de vid användning kunna ställas
vinkelrätt mot hvarandra och derigenom på afstånd
få utseende af en kula. Väfkulan nyttjas ofta
som återkallelsesignal för fartygets båtar.
R. N.

Väfnad, tekn., tyg, som tillverkats å väfstol
derigenom att två system af spunna trådar bragts att
rätvinkligt korsa hvarandra och gripa in i hvarandra
(i olikhet med hvad förhållandet är vid flätning,
stickning och virkning). Dessa två trådsystem i
väfven äro varp (äfven kallad ränning, ketting) och
inslag (l. väft). Varpen innehåller idel parallella
trådar af samma längd som den blifvande väfven
(i finare väfnad ända till flere tusen trådar),
uppvecklade jämnsides på väfstolens garnbom
(Fig. 1, a). Genom aftindning derifrån utspännas
de horisontalt, och alltefter som inslagstråden
derefter fått fram och åter genomlöpa varpgarnet,
uppvecklas det färdiga tyget på tygbommen (b). För
att inslaget skall kunna föras in mellan varpändarna
och sammanbindas med dem, måste varpen delas, bilda
ett »skel», i det att ett antal trådar lyftes upp
och de mellan dem belägna samtidigt dragas nedåt,
och så omvexlande. Detta sker med tillhjelp af de
s. k. skaften (c), hvilka vid vanlig lärftsväfnad äro
endast två till antalet. Skaften äro fritt upphängda
i väfstolen, förenade sins emellan genom snören öfver
rullar (d), och sättas i rörelse medelst trampor
(e). Hvarje skaft består af två horisontala lister
(solfkäppar) och ett stort antal deremellan fästa solf
(f), hvilka äro knutna af stark tvinnad och stundom
fernissad tråd samt hvart för sig på midten knutna
till en ögla; ofta är öglan ersatt med ett inknutet
öga (ring, maljong) af glas eller metall. Solfven
äro lika många som varptrådarna, och igenom hvarje
solf-ögla är en tråd dragen. Till att underlätta
bildandet af det ofvannämnda skelet l. krysset
tjena de instuckna skelspröten (g); varpändarna
framgå omvexlande öfver och under dessa. Väfvens
likformiga bredd tryggas genom väfskeden l. ritten
(h), en snarlikt en stege formad träram med vertikala
»rör» (af rör, trä eller plattvalsad metalltråd),
som sitta mer eller mindre tätt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>