- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1551-1552

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfnad, tekn., tyg, som tillverkats å väfstol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för varpens spänning försedd med nedhängande vigter
eller ock tandadt hjul jämte spärrhake. Sistnämnda
inrättning finnes äfven på tygbommen, som derigenom
hindras att löpa tillbaka. Den framför väfvaren
liggande bröstbommen är ofta använd såsom tygbom
(se fig. 2, b), men den kan i sådant fall genom
mottagande af långa och grofva väfvar blifva för
tjock och derigenom hinderlig för väfvaren, hvarför
tyget gerna ledes endast öfver densamma och ned på
en tredje, djupare liggande bom (»refveln»). Sjelfva
väfningen tillgår så, att väfvaren nedtrycker
med foten den ena trampan och i det dervid genom
skaftens upp- och neddragning bildade skelet inskjuter
inslagsänden med skottspolen samt derefter slår till
slagbommen, antingen genast (»slag vid öppet skel»)
eller först efter nedtrampning af andra trampan
(»slag vid slutet skel»); i senare fallet framstår
inslaget gröfre och mera synligt i väfven. Sålunda
framskrider väfven för hvarje slag en tråds bredd
och upplindas i samma mån på tygbommen.

Förarbeten till väfningen äro spolning, varpning,
bomning och inredning. Genom spolningen upplindas
det i form af härfvor erhållna varpgarnet
på bobiner. hvarifrån det vid varpningen
(kettingskärningen) till den för väfven bestämda
längden omvexlande nedifrån uppåt och uppifrån nedåt
spiralformigt upplindas å en s. k. varpa l. skärkrona,
en upprättstående trähaspel af omkr. 2 m. höjd och
3,5 m. omkrets. Vid nedre delen af varpan finnes
ett s. k. skelträd, en träslå med tre träpinnar,
öfver hvilka trådarna läggas skiftesvis för att
bilda skelen. För bestämmande af väfvens bredd
uppräknas trådarna under varpningen i »pasmor»
och ett band slingas mellan dessa. Detta göres
mellan andra och tredje pinnen i skelträdet. Då
erforderligt antal pasmor äro upplindade, tages varpen
från skärkronan på det sätt att en ögla bildas
upptill och varpen hopslingas för att den ej skall
trassla sig. Bomningen, varpens jämna utbredning och
upplindning på väfstolens jämnt omvridna garnbom,
sker för hand eller medelst bomkrona, en vågrätt
liggande haspel. Före bomningen inskjutes i varpen
ett par skelspröt eller roder (platta trälister,
fig. 1, g), hvilka skola bibehålla de vid varpningen
bildade skelen, och under bomningen passerar varpen
genom en med väfskeden likartad kam, redkammen, som
dervid föres lindrigt fram och åter, så att varpen
på en gång undergår en parallel delning och bildar
en likformig, jämn yta. Derefer följer inredningen,
d. v. s. varpändarnas passering igenom solfvens
öglor (medelst solfkroken) och mellan väfskedens
rör (medelst skedkroken), samt uppsnörningen,
d. v. s. skaftens hopbindande med tramporna.

Ehuru handgreppen vid väfning äro enformiga, kunna
många olika slags tyg åstadkommas redan genom de olika
sätt, på hvilka varpgarnet fördelas i skelen. Den
enklaste grundformen utgöres af de lärftartade
l. taftartade väfnaderna, i hvilka inslagstråden
regelbundet går öfver varptrådarna 1, 3, 5, 7. 9
o. s. v. och under 2, 4, 6, 8, 10 o. s. v., hvarigenom
ett schackrutemönster uppkommer (se Lärft och
fig. 4). I den andra grundformen, de kypertartade
väfnaderna, till hvilka alltid nyttjas flere än två
skaft och flere än två trampor, täckas 3 eller flere
trådar i t. ex. inslaget, innan en träder fram på
rätsidan och täcker en varptråd, och bindningen
flyttas efter hvarje slag

illustration placeholder
Fig. 4.


illustration placeholder
Fig. 5.


en tråd åt sidan, så att mönstrets rutor förena
sig trappstegsformigt och bilda upphöjda ränder
(se Kypert och fig. 5). Den tredje grundformen,
de atlasartade väfnaderna (l. satin) har endast
spridda bindningspunkter och ganska fritt liggande
inslagstrådar, i det att på rätsidan en inslagstråd
aldrig täckes af mer än en tråd af varpen, hvarigenom
tygets yta blir mycket slät och glansig (se fig. 6). I
gasartade väfnader bildas ett kryss-skel, bestående
deri att hvarje varpände omslingas med en närliggande
och omslingningen fasthålles af inslagsänden (se
fig. 7). De sammetsartade hafva på bottenväfven en
hårlik betäckning, »floret», som åstadkommes derigenom
att öglor bildas öfver en nål och efteråt uppskäras
(se Sammet och fig. 8). De konstrika gobelinerna
väfvas lärftartadt, men inslaget sträcker sig för
hvarje gång endast till ett litet antal varptrådar,
illustration placeholder
Fig. 6

hvilka väfvaren lyfter ur
öfverskelet för att sticka
in skottspolen (jfr
Haute-lisse).
illustration placeholder
Fig. 7.

Dubbeltyg (rundväfnader) åstadkommes, då två nära öfver
hvarandra liggande ränningar genom inslagen förenas
till en säckformig väfnad eller vid beröringspunkterna
mellan mönsterpartier sammanväfvas (t. ex. lampvekar,
piké). – I de s. k. enkla väfnaderna är trådarnas
bindning lika öfver hela ytan, hvaremot de fasonerade l.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0780.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free