Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt att man skall färdas derpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare dervid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o. s. v. - Väganläggning. Se Gatuläggning, Väg - Vägare. 1. Se Vågpenningar - Vägare. 2. Skeppsb. Se under Garnera - Vägarepenningar. Se Vågpenningar - Vägbarhet, fys., är en för all materia (utom etern) gemensam egenskap - Vägdelning. Se Väghållningsskydlighet - Vägfogde. Se Väghållningsskyldighet - Väggbonad. Se Tapeter - Väggemalj. Se Emalj - Vägglaf. Se Parmelia - Vägglusen. Se Acanthia - Väggmålning, målning af figuralt eller ornamentalt innehåll, direkt utförd på väggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställen i Sverige ser man broar, om hvilka runstenar
från kristendomens första dagar tala. Andra
runstenar berätta om anläggning af »sälohus»
(herbergen) vid vägarna i ödemarken. Det tyckes som
det katolska presterskapet skulle med synnerligt nit
hafva uppmuntrat vägars anläggning. Kyrkans jord,
som eljest åtnjöt alla möjliga friheter, var ej
undantagen från väghållningsbesväret. Stadganden
derom finnas redan i landskapslagarna och upprepas i
Kristofers landslag, der det heter, att hvar skall
bygga »epter aegho sinne», d. v. s. att jordatalet
skulle utgöra delningsgrunden för deltagarna i
besväret. Vägarna fördelades i äldre tider i 4 slag:
landsväg, kyrkoväg, qvarnväg och markoväg. För
underlåtenhet att underhålla vägar af sistnämnda slag
botades ej, om ej någon af grannarna kärade, men för
bristande underhåll af lands-, kyrko- och qvarnväg
var den försumlige förfallen till böter. Väg- och
brosyner höllos af länsmannen två gånger om året,
vår och höst. Lands- och tingsväg skulle enligt
landslagarna vara 10 alnar (6 m.) breda, hvilket
stadgande, beträffande den förra, allt hittills
bibehållits, men tings- eller häradsväg, likasom väg
till kyrka och qvarn, eller sockneväg, fastställdes
genom k. resol. på adelns besvär d. 16 Mars 1735
till hvad ännu är föreskrifvet eller 6 alnars (3,6
m.) bredd. Enligt ännu gällande bestämmelser äro de
allmänna vägarna eller vägar å landet, som pröfvas
vara för allmänna samfärdseln nyttiga och nödiga
och derför anläggas och underhållas af det allmänna
(till skillnad från enskilda, som gå till byar,
gårdar o. s. v. samt anläggas och underhållas af
dem, som dem begagna), af tre slag: socknevägar,
som leda till eller från socknar, häradsvägar,
som förbinda härad med hvarandra, samt allmänna
lands- l. kungsvägar, som gå mellan städer eller
andra för trafiken vigtiga platser. De sistnämnda
hafva större bredd än andra vägar; afstånden äro
å dem utmätta genom milstolpar, och vid dem äro
gästgifvaregårdar anlagda. Väghållningsskyldigheten
åligger, enligt till 1895 gällande bestämmelser
(om de förändrade förhållanden, som då inträda,
se Väghållningsskyldighet), alla, som å landet
hemman ega eller bruka, äfven konungens gårdar
och ladugårdar. Befriade äro: säterierna i Skåne,
Halland, Bleking och Bohus län, lotshemman, bruk,
qvarnar och skattlagda utjordar samt presterskapet i
städerna för sina å landet belägna boställen. I fråga
om allmänna lands- och häradsvägar betraktas häradet
såsom en enhet, så att endast den del af vägen, som
går inom häradet, fördelas på de väghållningsskyldige
inom detsamma. Likaså betraktas socknen såsom enhet i
fråga om socknevägar. Städerna skola hålla vägar så
långt deras egor räcka. K. M:ts befallningshafvande
förordnar om vägars anläggning och förändring, sedan
vederbörande underrätts utlåtande öfver behofvet och
nyttan af väganläggningen blifvit infordradt. Till
anläggning af nya eller till omläggning af backiga
eller för rörelsen obeqväma vägar kunna statsbidrag
erhållas. För detta ändamål har riksdagen sedan 1841,
då Styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader (numera Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen) organiserades, dels årligen
anvisat en fond (600,000 kr. sedan 1888), dels
anslagit större och mindre summor för anläggning af
vissa uppgifna vägar i de norra länen. Ansökan om
bidrag från allmänna medel kan, då öfverenskommelse
om väganläggningen eller förbättringen trädas
inför vederbörande härads- eller stadsrätt eller
annorledes och stridigheter angående deltagandet
i kostnaden ej förekomma, ställas till konungens
omedelbara pröfning. Under åren 1841–92 utgjorde
det beviljade statsbidraget kr. 14,100,818: 57,
deraf kr. 11,690,768: 32 ur allmänna fonden. Under
denna tid anlades eller förbättrades 941,81 nymil
för en beräknad kostnad af kr. 21,881,586: 68,
hvadan statens bidrag uppgick till 64,7 proc. af
hela det beräknade kostnadsbeloppet. 1885 funnos
i riket 5,579,90 mil allmänna vägar (2,017,56 mil
landsvägar, 2,084,73 d:o häradsvägar. 1,407,99 d:o
socknevägar och 69,62 d:o stadsvägar). Upplysningar om
det svenska landsvägsnätets utbredning på 1700-talet
lemna de enl. regeringens befallning af d. 29 juli
1730 under ledning af öfverdirektören Nordencreutz
vid Landtmäterikontoret författade kartor, hvilkas
utarbetande afslutades 1742. – Om Norges vägar se
Norge, sp. 360, och om norska vägkartor se Wergeland
(Storm-). – En historisk framställning af vägarna
i Finland under svenska tiden (till 1809) lemnar
V. Wallin: »Suomen maantiet ruotsin vallan aikana»
(med kartor; Kuopio 1893).
Väganläggning. Se Gatuläggning, Väg.
Vägare. 1. Se Vågpenningar. – 2. Skeppsb. Se under
Garnera.
Vägarepenningar. Se Vågpenningar.
Vägbarhet, fys., är en för all materia (utom etern)
gemensam egenskap, som har sin orsak i tyngdkraftens
inverkan på densamma. Om eterns ovägbarhet se d. o.
Vägdelning. Se Väghållningsskyldighet.
Vägfogde. Se Väghållningsskyldighet.
Vägfyrk. Se Väghållningsskyldighet
Väggbonad. Se Tapeter.
Väggemalj. Se Emalj.
Vägglaf. Se Parmelia.
Vägglusen. Se Acanthia.
Väggmålning, målning af figuralt eller ornamentalt
innehåll, direkt utförd på väggen eller dennas
närmaste beklädnad och afsedd att pryda en
husfasad eller väggarna i ett rum. I motsats
till tafvelmåleriet, som vanligen utför sina för
inramning afsedda bilder på duk, trä eller metall,
betjenar väggmåleriet sig såsom grund för sina
framställningar direkt af den mer eller mindre
omsorgsfullt preparerade väggytan eller någon
gång af en deröfver anbragt beklädnad. Seden
att med målning dekorera yttre och inre väggar är
urgammal, men torde i hufvudsak vara att anse som en
ersättning för det ännu äldre bruket att bekläda dem
med väfnader. Under tidernas lopp har en mängd olika
tekniska förfaringssätt uppstått, hvilka med afseende
på det bindemedel, som användes för färgstoffets
fästande på väggytan, kunna delas i två stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
