Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väggspindeln, helga högben, Phalangium Opilio L., zool., hör till låckespindlarna - Väghållningsskyldighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplyfta öfver kroppen, hvaraf namnet »högben». Hannen
är mindre än honan, men har längre ben. Ögonen äro
blott 2. Inga spinnvårtor finnas, och bettet är
icke giftigt. Kroppen är ofvan gråbrun och undertill
gråhvitaktig. Denna spindel träffas ofta i synnerhet
mot hösten sittande stilla hela dagen på väggar och
murar, hvaraf namnet. Om natten går han ut på rof.
O. T. S.
Väghållningsskyldighet. I äldre tider voro alla rikets
innebyggare skyldiga att deltaga i vägars byggnad och
underhåll. Under medeltiden fästes småningom detta
onus vid jorden. Senare ordnades saken så, att endast
i mantal satt jord deltog i väghållningsskyldigheten,
och detta efter förmedladt hemmantal. Fritagna från
väghållningsskyldigheten blefvo efter hand säterierna
i Skåne, Halland, Bleking och Bohuslän, lotshemman,
bruk, qvarnar, skattlagda utjordar samt presterskapet
i städerna för sina å landet belägna boställen.
Genom sin ojämna fördelning blef väghållningen för
många jordbrukare en tryckande börda, och omsider
skedde en omreglering efter rättvisare grunder genom
»Lag angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet» af d. 23 Okt. 1891, hvilken lag i sin helhet
tillämpas fr. o. m. 1895 års början. Denna lag handlar
endast om allmänna vägar, hvarmed förstås sådana
vägar, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln
nyttiga och nödiga. De allmänna vägarna hänföras
numera till två klasser: a) landsvägar (de vigtigare)
och b) bygdevägar (de mindre vigtiga). Dessa klasser
skilja sig i yttre måtto från hvarandra endast
i anseende till vägarnas bredd. Länsstyrelserna
(K. M:ts befallningshafvande) hafva att pröfva
behofvet af allmänna vägar och klassificera dem
äfvensom att i vissa fall medgifva undantag från de
allmänna reglerna om deras beskaffenhet. I afseende
å sjelfva väghållningen är deremot sjelfstyrelsens
grundsats tillämpad sålunda, att den besörjes dels af
de väghållningsskyldige sjelfva, dels af deras valda
förtroendemän under länsstyrelsens kontroll. Hela
landet är indeladt i väghållningsdistrikt. Af gammalt
har häradet (= tingslaget i de nordliga landskapen)
varit väghållningsdistrikt, och detta fortfar såsom
regel, men undantag kunna göras både sålunda att ett
härad delas i flere distrikt och sålunda att flere
härad förenas till ett distrikt. Fråga derom pröfvas
af länsstyrelsen.
Väghällningsskyldigheten delas numera i: a) underhåll
af befintliga vägar, b) byggande af ny väg och
bro. Under den gamla lagstiftningen fanns icke
denna skillnad, utan hela väghållningsskyldigheten
fördelades genom vägdelning på hemmanen i
häradet. Dessa vägdelningar skola i de distrikt,
hvilka fortfarande sammanfalla med häradet, ega
bestånd med afseende å underhållet, men ega icke
vidare betydelse för nybyggnad, omläggning eller annan
förbättring af vägen. Så länge gammal vägdelning
gäller, skall alltså hvarje hemman underhålla sitt
vägstycke såsom förut, och öfriga beskattningsföremål,
som förut voro fria från all väghållningsskyldighet,
få utgöra en
underhållskostnaden motsvarande skatt. Ny vägdelning
skall ega rum, då yrkande derom framställes
af väghållningsskyldige, hvilka innehafva
jordbruksfastighet i värde uppgående till 1/10
af sammanräknade taxeringsvärdet å alla sådana
fastigheter inom distriktet. Men sedan en gång
ny vägdelning blifvit verkställd, får den ej rubbas,
med mindre länsstyrelsen finner väsentligen förändrade
förhållanden dertill föranleda. Till förrättande af
vägdelning förordnar länsstyrelsen landtmätare eller
annan lämplig person; denne kallar till sitt biträde
två skiftesgodemän eller egodelningsrättsledamöter,
hvilka hafva lika rösträtt med förrättningsmannen. Vid
ny vägdelning fördelas vägarna till underhåll
in natura på all jordbruksfastighet, med
undantag af staten eller menigheter tillhöriga
allmänningsskogar. Delningsgrund är det s. k.
vägtalet, hvilket i sammanhang med vägdelningen
och genom länsstyrelsens försorg uträknas sålunda,
att för hvarje 100 kronor af fastighets taxeringsvärde
åsättes ett vägtal. Delningen sker icke allenast med
afseende å vägens längd, utan äfven med hänsyn till
den större eller mindre kostnaden för särskilda
vägdelars underhåll, för hvilket ändamål vägen
»graderas». Klagan öfver vägdelning får föras hos
länsstyrelsen. Då väg första gången delas enligt nya
lagen, bestrides halfva kostnaden af staten. Afsides
eller eljest för väghållningen obeqvämt belägna
fastigheter, som upptagits i vägdelningslängden,
kunna under vissa vilkor erhålla tillstånd att lösa
sig ifrån vägunderhållets utgörande in natura genom
afgift till vägstyrelsen.
För att erhålla en måttstock, hvarefter värdet af
vägunderhållet in natura kan bedömas, företages
en uppskattning, särskildt för hvarje väghållare,
af underhållskostnaden den tid marken är bar. Sådan
uppskattning, som i regeln ej får företagas oftare
än hvart tionde år, förrättas af en särskild
nämnd, bestående af ordförande och 3 ledamöter,
af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af
länsstyrelsen och de båda andre ledamöterna väljas
af de väghållningsskyldige. Uppskattningen får
öfverklagas hos länsstyrelsen. En tiondedel af den
sålunda uppskattade underhållskostnaden utbetalas
af statsmedel till de jordegare, som bestridt
vägunderhållet; återstående nio tiondedelarna
utgöra de underhållsskyldige jordegarnas normala
bidrag till väghållningsbesväret. Öfriga numera
väghållningsskyldiga skatteföremål, hvilka före
1891 års lag voro fria från allt deltagande i
väghållningsväsendet, få erlägga en vägskatt,
som är proportionerad till jordbruksfastigheternas
kostnader för naturaunderhållet. För denna
proportionering åsättas hvarje vaghållningsskyldigt
skatteföremål vissa vägfyrkar, hvilka beräknas
sålunda, att a) jordbruksfastighet, med undantag af
staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
påföres en vägfyrk för hvarje 100 kronor af
taxeringsvärdet; b) allmänningsskogarna, frälseränta
(beräknad till kapitalvärde efter 5 proc.), annan
fastighet, för hvilken bevillning till staten utgöres,
samt dylik staten tillhörig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
