- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1581-1582

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Välska språket och literaturen (walesiska spr. och lit.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

innehåller såsom första led en preposition,
motsvarande Lat. com, cum, och såsom andra ett ord,
som återfinnes i det keltiska namnet allobrogae
(af allo, »annan»; jfr Lat. alius) och i det ännu
lefvande Kymr. bro, »bebodt land». Namnet valesiska,
af Nyeng. Wales, heter på Eng. welsh. Detta
härleder sig från det namn walh, walah, hvarmed
germanerna benämnde såväl kelter som romaner. Deraf
härleder sig angelsachsernas namn på kymrerna:
vealh, plur. vealas, äfven walas, wealas (också i
Corn-walas, hvaraf Cornwall). Deraf uppkom Eng. Wales,
d. v. s. det ursprungliga folknamnet användt
som landsnamn (jfr T. Bayern, Hessen o. s. v.),
samt det franska namnet le pays de Galles, sedan
la Galles. Etymologiskt är det germanska walh,
walah
väl att sammanställa med det hos Caesar
(»Bell. gall»., VI, 34) förekommande folknamnet
volcae. Ett adjektiv af ifrågavarande folknamn
är det fornhögtyska walahisc, walihisc, Angels.
vylisc, wyliscemen, hvaraf det nyengelska welsh och
welshmen såsom namn på innevånarna i Wales. Det är
också af detta adjektiv, som T. wälsch och Sv. välsk,
velsk
o. s. v. (jfr Valland) härstamma. – Valesiskan
är bekant sedan 8:de eller 9:de årh. e. Kr. och har
fortlefvat in i våra dagar.

A) Fornkymriskan (fornvälskan) och dess källor
(från 8:de till 11:te årh.). Språket står
under denna period mycket nära de båda öfriga
britiska hufvudspråken och kan sägas vara det
renaste profvet på den britiska språkgruppen i det
hela. Derför har man att här inledningsvis omnämna
de s. k. ogam-inskrifterna från 5:te och 6:te
årh. efter Kr., funna företrädesvis i Syd-Wales och på
Irland (grefskapen Waterford, Cork och Kerry). De äro
upptecknade med ett egendomligt alfabet (se Ogam) och
skrifna på ett ålderdomligt (sannolikt arkaiserande)
språk, i många delar ofverensstämmande med det i vissa
fall nära latinet stående keltiska urspråket, såsom
vi kunna rekonstruera det, och det ålderdomligaste
keltiska språk, hvaraf vi hafva några minnesmärken,
näml. forngalliskan. Emellertid är det ifrågasatt,
om icke ogam-inskrifternas språk öfver hufvud taget
snarare bör räknas till den irisk-gäliska gruppen.
– De äldsta minnesmärkena för kymriskt, resp. britiskt,
språk äro i sådant fall enstaka ord och namn
hos de gamle skriftställarna samt i inskrifter
(samlade i »Corpus inscriptionum latinarum»,
vol. VII). De vigtigaste källorna för fornkymriskan
äro glossor i gamla handskrifter från 8:de och 9:de
årh. samt gränsbestämningar och uppteckningar öfver
biskopsprivilegier på kymriskt språk från början
af 12:te årh. (utgifna af W. J. Rees 1840). Här må
nämnas några af de vigtigaste dragen, genom hvilka
kymriskan fonetiskt skiljer sig från forniriskan. De
äro kännetecknande också för den följande periodens
kymriska språk (det förnämsta grammatiska arbete
för forn- och medelkymriska är det stora verket
»Grammatica celtica» af Caspar Zeuss; 2:dra uppl.,
af H. Ebel, 1871). Vokalerna representeras i allmänhet
lika i forniriska och fornkymriska (bortsedt från
beteckningar, såsom att t. ex. i tecknas y: hysp;
jfr Lat. siccus, o. s. v.) utom i följande fall:
indo-europ. ā, ō uppträda som au: laur, »mark»
(forniriska lār, Medelhögt. vluor, T. flur); dift. ei
blef först ē, som i Fornir., deraf ett ljud, som med
engelsk beteckning i nykymriska skrifves wy: rhwydd,
»lycklig», »fri» (Fornir. rēid, »farbar», »jämn»);
dift. eu och ou, som sammanföllo i förhistorisk
tid till ou, gaf i Fornir. ō, ua, i Kymr. u: tut,
»folk» (Fornir. tuath, Got. þiuda), rhudd
(Fornir. ruad, Got, rauþs, Sv. röd): (vokaliskt
n) blir an, som qvarstår (se nedan). – J bibehölls
i uddljud: Fornkymr. Iud-nerth (ett namn), egentl.
»krigsstyrka», ieuanc. (Fornir. ōac, Lat. juvencus,
Sv. ung); i inljud mellan vokaler uppstod deraf en
dental spirant, skrifven dd, t. ex. cledd, »venster»
(Fornir. clē), v, i uddljud gu-, gw-: gweddw, »enka»
(Fornir. fedb; jfr Lat. vidua, T. wittwe), bibehålles
i inljud: berwaf, »sjuder» (Fornir. berbaim,
Lat. ferveo), clyw, »gehör» (Fornir. clū,
»rykte», Grek. κλέϝος). q (labialiseradt k)
blir p: petguar, »fyra» (Fornir. cethir; jfr
Lat. quatuor); på samma sätt behandlas ursprungligt
kv: Nykymr. ebol, »fåle», af Fornkymr. *epaul (men
Fornir. ech, »häst», Lat.equus), samt velara g och
gh, som blifva b, ehuru här icke i fullständig
motsättning till Fornir., som har både b och g:
byw
, »lefvande», liksom Fornir. biu, beo (Lat. vīvus),
men deremot t. ex. Fornir. snigid, »det droppar»
(jfr Lat. nix, genit. nivis af *nigvis). *sent- och
*kant-. (Got. sinþs, »resa», och hund-, Sv. hundra)
gåfvo Fornkymr. hynt, »väg», och kant, »hundra»,
men i Fornir. behandlas dessa förbindelser lika: sēt,
»väg», cēt »hundra». kt och pt blefvo först cht (så
Fornir. nocht, »naken», secht »sju»), deraf Kymr. it
(egentl. jt): noeth, «naken» (jfr Lat. nudus),
Medelkymr. seith, »sju» (jfr Lat. septem). Liksom
s blir h (jfr ofvan: hynt, »väg»), så blir ss
(uppkommet af ks) ch eller h: chuechet, »den sjette»
(jfr Lat. sextus), men Fornir. sessed. Vissa allmänna
lagar, till en del i öfverensstämmelse med iriskan,
äfvensom egendomligheter från formläran måste här
förbigås. I allmänhet har nykymriskan tämligen föga
aflägsnat sig från medelkymriskan; största bryderiet
vållar den engelska ortografien, då deremot iriskan
står på en historisk ortografisk ståndpunkt.

B) Medelkymriskan och dess literatur (efter 1000
till 1500). De förnämsta literaturminnesmärkena äro
följande handskrifter: i den s. k. Hengwrt collection:
1) »Venedotian or North Wales code» (12:te årh.), 2)
»Black book of Caermarthen» (12:te årh.), 3) »Book
of Taliessin» (med de barden Taliessin tillskrifna
dikterna, 14:de årh.), 4) »Gral-boken» (»Llyvyr
y Greal», 15:de årh.); i enskild ego: 5) »Book of
Aneurin» (dikter tillskrifna barden Aneurin, 13:de
årh.); i Jesus college, Oxford: 6) »The red book of
Hergest», »Llyfr Coch Hergest», 14:de och 15:de årh.;
samt 7) ett manuskript i British museum m. fl. N:o 2,
3, 5 och 6 äro bekanta under namnet »The four ancient
books of Wales» (utg. af Skene, 2 vol. 1868). De
öfriga två hufvudsakliga sammelverken äro »Myvyrian
archaiology of Wales» af Owen Jones (3 bd, 1801–07)
och »Mabinogion



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0795.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free