Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdalen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Värdören (Fornsv. vaerþörar, Isl. verð-aurar,
af verð, värde, och aurar, penningar), egentl. det som
gifves i betalning för någonting, värdemätare;
löst gods af värde, penningar eller ock hvarjehanda
varor, hvilka i deras ställe nyttjas i egenskap
af bytes- eller betalningsmedel, såsom bruket
var hos de germanska folken under hednatiden och
i Skandinavien äfven under hela medeltiden, ja ej
sällan på 1500-talet. Under jernåldern infördes i
Norden, hufvudsakligen på handelns väg, betydliga
mängder af romerska, bysantinska, angelsachsiska,
tyska och arabiska mynt, hvilka der troligen
blefvo ett eftersökt betalningsmedel; men ett mera
allmänt spridt var omyntadt guld och silfver i form
af tenar, spiralformiga ringar, armringar, byglar
o. s. v. Dessa kunde man vid behof stympa och bitvis
uppväga. Då emellertid tillgången på ädla metaller
förblef otillräcklig, tillstadde lagen i många fall,
att betalningen erlades med andra värdören, sådana
som jern, koppar, hjelmar, sköldar och svärd, tam
boskap, ull, djurshudar, kött, fläsk, smör, spanmål,
vax, oskuret lärft, vadmal m. m. Jfr Mynt, sp. 583,
och Penningar, sp. 995.
Värend, den urgamla benämningen för hufvudlandet
i den s. k. Tiohärads lagsaga (se d. o.), hvilken
derför äfven kallades Värends lagsaga. Det egentliga
V. omfattade hela nuv. Kronobergs län med undantag
af Sunnerbo härad (som hörde till Finnved), således
Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge, Uppvidinge och Konga
härad, af hvilka de tre första bilda Vestra V:s,
de båda sista Östra V:s domsaga. Det utbröts under
konung Karl Sverkerssons regering ur Linköpings stift
och bildade ett särskildt biskopsdöme, Vexiö, till
omfång och folkmängd det minsta i riket, men först
på 1300-talet fick det egen stad. I V. fanns under
medeltiden vanligen en särskild fogde. För fiendens
besök var landet tillgängligt blott från Mörrumsdalen,
och för beherskande af denna väg funnos fästen
uppbyggda vid olika tider, men någon ständigt bevakad
borg synes kronan ej haft der. V. hade en egen lagbok,
hvars mest utmärkande drag, qvinnans lika arfsrätt med
mannen, stadfästes »såsom ett särskildt privilegium,
hvilket genom allmänna lagen ej vore upphäft», 1734
och d. 26 Juni 1772 samt omsider (1845) blifvit
gemensamt för hela riket. Detta Värendsqvinnorna
tillagda företräde, hvilket enligt sägnen var en följd
af deras en gång visade mannamod mot rikets fiender
(se Blenda), skilde sig från arfsbruken ej blott
i det öfriga landet, utan ock i den öfriga delen af
Tiohärads lagsaga. (Här må dock anmärkas, att den lika
arfsrätten var i bruk äfven i några härad i Bleking,
hvilket bevisar, att denna rätt gällde i V., innan
Bleking skildes från Sverige.) V. omfattade de stora
dalarna omkring sjöarna Åsnen, Salen och Helgasjön,
hvilka tillsammans bildade ett vidsträckt dalbäcken,
i flere hänseenden ett land för sig, skildt från
den öfriga verlden genom stora, nästan obanade
skogar. V. sjelf var ock, när det först bebyggdes af
sin nuvarande folkstam, till större delen upptaget
af väldig urskog, som vid vattendragen bildade
ofantliga sammanhängande löfhult och blott
å den magrare grunden, på sandåsarna
samt mellan kärr och myrar, bar den vanliga
högnordiska barrskogen. Efter århundradens
utrotningskrig återstå numera endast svaga
spår af denna skogsverld; magra tallar tvina nu på
många af de åsar, hvilka för ett århundrade
sedan kransades af de praktfullaste ek- och
bokhult. Innebyggarna kallades i äldre tid
virdar (af Isl. virða, värdera), »män», eller,
efter en annan tolkning, »bålda män», »hedersmän».
Hyltén-Cavallius, skildraren af Värendsbygden, anser
såsom gifvet, att de invandrat från söder, uppför
Mörrumsån, slagit sig ned på öarna i sjön Åsnen
och på norra stranden af nämnda sjö samt derifrån
spridt sig åt alla håll till Allbo och Norrvidinge
samt vissa trakter af Uppvidinge och Konga.
Derjämte hafva de enligt hans åsigt utbredt sig
öfver norra delen af Bleking, nästan hela östra
Göinge och delar af Villands härad i Skåne,
till södra delen af Vestra härad i Njudung samt
till de östra gränssocknarna i Sunnerbo härad
af Finnved. Med stöd af fornminnena anse dock
andra, att invandringen gått från vester, från
trakterna kring Bolmen, till nordvestra sidan af
Åsnen och Salen, Skatelöfs och Aringsås socknar,
hvilka synas vara de fornminnesrikaste. Socknarna
s. om Åsnen deremot synas, att döma af bristen
på fornlemningar, hafva varit forntida obygder.
I norra delen, der socknarna äro smärre, men derjämte
proportionsvis folkrikare, måste det hafva varit
tidig odling. I n. låg ock, omsluten af trehärad,
Helgasjön, i n. den ort, på gränsen mellan två härad,
der Sigfrid valde sig bostad, och der uppstod ock
V:s enda stad, Vexiö. Virdarna betraktades
som hufvudfolket ej blott inom Tiohärads
lagsaga, utan i hela Småland, och derjämte såsom
stamskilda från småländingarna (om en gissning
rörande virdarnas härkomst se Heruler). I den
gamla stadgan om konungens eriksgata bestämmes,
att »virdarnas lagman och småländingarnas med
honom» ega möta konungen vid gränsen af östgötarnas
lagsaga, på skogen Holaveden, samt följa honom
till Jönköping. »Der eger konungen virdarna
och alla småländingarna ed sin svärja och de honom»
o. s. v. Ericus Olai skiljer ock i sin latinska
krönika mellan Värend och Småland såsom hvar för
sig sjelfständiga folkland. Denna stamskiljaktighet
i förhållande till grannarna och den politiska
öfvervigt framför de egentlige småländingarna,
som af ålder utmärkt virdafolket, hafva qvarlemnat
djupa spår i folklynnet. »Virden tänker och talar
stort om sig sjelf, sina qvinnors forna tapperhet
och derpå grundade företräden, sina uråldriga lika
arfslagar o. s. v.» Men med denna stolthet
och känsla af eget värde förenar Värendsbon
förbindlighet och umgängsamhet, fin takt och ett
godt naturligt vett. Men om hans sjelfkänsla såras,
vaknar hos honom en vild kamplystnad. Blodiga envig
voro förr en lika väsentlig del af gillesglädjen som
ölhornet och snibbaskålarna. Rörande den värendska
qvinnodrägten, om hvilken Linné, sjelf en Värends
son, fällde det omdömet, att den »var både den
täckaste och den dyraste han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
