Print (PDF) - On this page / på denna sida - Värme, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värme.
regeln växer med temperaturen och detta på olika sätt
för skilda ämnen. Lyckligtvis liar inan i gaserna,
särskildt vätgasen, ämnen, som åtminstone för i
vanliga fall förekommande värme-grader utvidga sig
proportionelt mot värmetillskottet, och termometrar
med andra substanser måste derför ock, när noggranhet
erfordras, jämföras med en gastermometer. Den
vanligast använda termometersubstansen är. som
bekant, qvicksilfver; dess utvidgning är också ganska
regelbunden mellan ungefär - 30° och -f- 100° C. För
lägre temperaturer än - 30° användes sprittermometer
eller, i nyare tid, toluoltermo-meter. För öfrigt
må anmärkas, att utom den allmännast använda, af
Celsius angifna termometer-skalan, som definieras
derigenom att termometern visar 0° i smältande is
eller snö och -j-100° i ångan af kokande vatten vid
760 inin. barometerstånd, i Tyskland ännu användes
fransmannen Réaumurs skala, som vid förra tillfället
visar 0°, vid det senare -f- 80°, samt i England
och Nord-Amerika tysken Fahrenheits skala, som
vid förra tillfället visar -f- 32°, vid det senare
-f- 212° (se vidare Dilatation, Lufttermometer och
Termometer). - Blandar man tillsammans l kg. vatten af
0° och l kg. vatten, af -j- 100°. blir blandningens
sluttemperatur åtminstone i det närmaste lika med
4-50°; det värme, som det varmare vattnet af-gifvit,
har dervid upptagits af det kallare. Blandas deremot
l kg. qvicksilfver af ~j- 100° med l kg. vatten
af 0°, blir blandningens temperatur endast +
3°; den värmemängd, som qvick-silfret afgifvit
vid en temperatursänkning af 97°. har således
förmått höja temperaturen hos en lika vigt vatten
med endast 3°. Man uttrycker detta derigenom att
inan säger, att vattnet har (ungefär) 30 gånger så
stort specifikt L egentligt värme (se d. o.) som
qvicksilfver, hvarvid med en kropps specifika värme
förstås den värmemängd, som förmår med l grad öka
temperaturen hos en mäss-enhet af kroppen. Till enhet
för värmemängder har man numera kommit of verens att
taga hundradelen af den värme -mängd, som erfordras
för att höja temperaturen hos mäss-enheten vatten från
fryspunkten till kokpunkten; denna enhet benämnes
en kalori eller, fullständigare, en medelkalori,
detta sista till skilnad från den förr brukliga
definitionen, som afsåg mäss-enhetens af vatten
uppvärmning från 0° till 1°. En liten skilnad mellan
dessa båda definitioner uppstår deraf att vattnets
specifika värme ej är fullt konstant. Ii varför ock
i vårt första exempel blandningens temperatur ej
blir exakt, men väl nära, lika med 50°. För öfrigt
skiljer man mellan en stor 1. »kilogramkalori»
och en liten 1. »gram-kalori», beroende på om till
mäss-enhet väljes ett kilogram eller ett gram; det
senare är numera det vanligaste. Af alla fasta och
flytande kroppar liar vattnet det största specifika
värmet; deremot finnes en gas, vätgas, som, efter vigt
räknadt, har större spec. värme än vattnet, nämligen
ungefär 3 gånger så stort. I vissa praktiska frågor,
särskildt af meteorologisk natur, kan det åter vara af
intresse att med hvarandra jämföra de värme-mängder,
som åtgå till att lika starkt upphetta
lika volymer af skilda kroppar; efter volym räknadt,
blir alla gasers egentliga värme många gånger
mindre än 1. Samma beräkning efter volym måste ock
användas, om man vill jämföra hafvets och landets
olika uppvärmning genom solstrålarna eller afkylning
genom utstrålning. Efter Bezolds uppskattning skulle
markens spec. värme efter volym räknadt vara 0,s till
0.6 (jfr om land- och sjöbris i art. Yind). - Genom
noggranna försök, först anställda af engelsmannen
Joule, sedan af många andra ex-perimentatorer, vet
man numera, att man med användande af en gifven mängd
mekaniskt arbete kan alstra en gifven värmemängd. Ar
denna en kilogram-kalori, kallas den förbrukade
arbetsmängden värmets mekaniska eqviva-lent (se
d. o.); dess värde uppgifves numera vanligen till
430 kilogrammeter. Detta, jämte utförbarheten af den
omvända processen: förvandling af värme i arbete; är,
strängt taget, allt hvad man vet om värmets natur,
eller, med andra ord, man vet, att värme är en form
af »energi». (Anmärkas bör dock, att förvandlingen af
värme i arbete aldrig kan ske fullständigt; arbetar
en maskin mellan de absoluta temperaturerna 1\ och
T2. så kan af det till-
rri ri-\
förda värmet på sin höjd bråkdelen *~~~ *
-*.!
omsättas i arbete. Detta är den teoretiska öfre
gränsen; den hittills praktiskt förverkligade är
mycket lägre. Af likhet i verkan sluter man emellertid
till likhet i orsak och resonnerar på följande sätt:
mekaniskt arbete omsattes i första hand i rörelse,
t. ex. rotationsrörelse hos borret i Kumfords
experiment; hejdas denna rörelse genom friktion,
betyder detta, att massrörelsen hos borret omsattes
i molekylarrörelse, d. v. s. värmet är till sin natur
en rörelse hos molekylerna.
Yid uppvärmning aj en fast kropp användes
det tillförda värmet till tre olika effekter:
uträttande af ett inre arbete, som åtgår till
att mot kohesionskrafternas verkan föröka
molekylernas medelafstånd; uträttande af ett
yttre arbete, bestående i öfvervinnande af ett
yttre tryck, t. ex. lufttrycket; samt slutligen
förökning i molekylarrörelseri, visande sig i höjd
temperatur. Fortsattes uppvärmningen, kommer man
till sist till en temperatur, då kroppen ej längre
kan bibehålla fast form, utan börjar öfvergå till
flytande: kroppen smälter. Denna temperatur, den
s. k. »smältpunkten», är för hvarje homogent ämne
en viss bestämd (se Smältning); deremot gifves det
åtskilliga blandningar af flere ämnen, såsom vax
och glas, hvilka först mjukna, innan de smälta,
beroende på att de delar, af hvilka de bestå, hafva
olika smältpunkt. Sedan smältningen af en homogen
kropp börjat, håller temperaturen sig konstant, om
blandningen af deri smälta och den osmälta massan
omröres, så länge smältningen försiggår; allt det
tillförda värmet åtgår till det för smältningen
nödiga inre arbetet. Det sålunda för sjelfva
smältningsprocessen nödiga värmet plägar kallas
kroppens latenta smältningsvärme; det återfås vid
den omvända processen, då en flytande kropp
l*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
