- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
15-16

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmeledning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Värmeledning. 1. Värmets fortplantning
genom ledning. Se Värme, sp. 11. – 2. En
anordning för byggnaders uppvärmning. Se
Uppvärmning.

Värmeledningsförmåga. Se Värme, sp. 11.

Värmelen, insjö i Värmland på gränsen af
Jösse, Gillbergs och Grums härad. Sjön, som
är öfver 20 km. lång i n. och s., men föga
öfver 5 km. bred, har en nordlig och en nordvestlig
förgrening och fortsättes åt s. ö. genom sjön
Lången och åt s. v., nedanför sundet vid
Värmskogs kyrka, genom den smala, omkr. 15 km.
långa Lilla Värmelen, som genom en kort å,
Borgviksån, mynnar ut i Borgviksfjärden, hvilken
fortsättes af Vänerns vik Grumsfjärden (denna
har äfven, genom Malsjöelfven, direkt tillflöde
från den ofvannämnda sjön Lången). Nordvestra
stambanan går öfver nordligaste delen af
Värmelen. Sjöns areal utgör 77 qvkm., dess höjd
öfver hafvet 52 m. Den mottager afloppet från
ett flertal mindre sjöar: i ö. Emsen, Sävelen och
Rinnen, i n. Mangen och Fånsjön, i v. Rommen,
Näskärn och Magern.

Värmemängd. Se Värme, sp. 5.

Värmemätning. Se Pyrometer, Temperatur
1, Termometer, Termometri.

Värmespektrum. Se Värme, sp. 13.

Värmestrålning. Se Utstrålningsförmåga
och Värme, sp. 12.

Värmeteorien, mekaniska. Se Mekaniska
värmeteorien
och Värme.

Värmetoning, fys., kem., kallas den
värmemängd, som utvecklas vid kemisk reaktion mellan
eqvivalenta mängder, om dessa valts så, att
en gram-molekyl uppstår. Med en gram-molekyl
menas ett antal gram af ett ämne lika med
ämnets molekylarvigt. Om t. ex. 2 gr. väte
förenas med 16 gr. syre till 2 + 16 = 18 gr.
vatten, d. v. s. en gram-molekyl vatten, så
har man funnit, att värmetoningen, eller det
dervid utvecklade värmet, är 68,3 kilogramkalorier
(se Värme). Detta plägar i formel
uttryckas sålunda:

         (H2, O) = 68,3 kilogramkalorier.

I allmänhet är värmetoningen vid bildning af
sammansatta ämnen positiv (d. v. s. värme
utvecklas), när en kemisk förening bildas, och
blir då lika stor, men negativ (d. v. s. värme
absorberas), när samma förening sönderdelas.
En sådan kemisk förening kallas exotermisk.
Vid några föreningar inträffar motsatsen: dessa
kallas endotermiska.
E. S.

Värmevågor. Se Värme, sp. 13.

Värmland (Vermland), landskap i
Svealand, är, frånsedt Lurö skärgård, beläget mellan
58° 53′ (sydligaste udden af Värmlandsnäs)
och 61° 3′ n. br. samt 6° 22′ och 3° 17′ v.
lgd från Stockholms observatorium. I n. ö.
gränsar det till Dalarna, i ö. till Vestmanland
och Nerike, i s. till Vestergötland, Vänern och
Dal samt i v. till Norge. Arealen utgör 18,200
qvkm. land och 1,867 qvkm. vatten, tillsammans
20,067 qvkm., hvaraf 19,323 qvkm. bilda
Värmlands län (förr äfven kalladt Karlstads län) och
744 qvkm. ingå i Örebro län. Till land äro
här räknade öar och holmar i Vänern, sammanlagdt
60 qvkm., i hvilka Hammarön ingår
med 45 qvkm. Landskapsgränsen är här antagen
såsom sammanfallande med V:s länsgräns mot
Kopparbergs och Elfsborgs län, hvilket dock ej
alldeles är förhållandet. – Från det bergland,
Kölen, som framgår på gränsen mellan Sverige
och Norge, utgå n. om landskapet tvänne
förgreningar, som omsluta det, och af hvilka den
vestra, som äfven stundom kallas Kölen, skiljer
landskapets vattendrag från Glommens, och den
östra, som benämnes Dalfjället, är vattendelare
mot Vesterdalelfvens m. fl. vattendrag. Från
dessa höjdsträckningar utgå äfven andra
förgreningar, som skilja landskapets många och
ganska betydande vattendrag från hvarandra. I
den nordligaste delen af V. har bergplatån en
höjd af 600–700 m. ö. h., men dess förgreningar
sänka sig alltmer, så att de ofvan de
sjöar och vattensamlingar, som ligga i krets
omkring Vänern, och 50–80 km. från nämnda
insjö hafva en höjd af blott 300–350 m. Dock
uppstiger ett och annat berg något högre,
såsom i v. till 407 m. och i ö. till 476 m. Äfven
Vänern är nästan delad i tvänne delar af
en af dessa förgreningar, som fortsätter genom
det i Vänern nedskjutande Värmlandsnäs och
der utanför liggande Lurö skärgård samt mötes
inom Vestergötland af Kållandsö och Kållandslandet.
Frånsedt några mindre betydande
källgrenar, som gå till Glommen eller Dalelfven,
utmynna landskapets alla vattendrag i Vänern.
Då dessa vattendrag och dertill hörande sjöar
äro till allra största delen i detta arbete
beskrifna i särskilda artiklar, uppräknas de här
endast korteligen. Räknadt från v. till ö. och
med angifvande af sjöarnas höjd öfver Vänern
(44 m. ö. h.) och de störres ytinnehåll inom
landskapet äro de: Upperudselfven med
sjöarna Foxen (57 m.) och del af Stora Le (57
m.; sammanlagd areal 39 qvkm.), Östra Silen
(58 m.; 30 qvkm.), Vestra Silen (52 m., 25
qvkm.), Lelången (49 m.; 21 qvkm.); Byelfven
med Stora Gla (75 m.; 30 qvkm.), Glafsfjorden
(1 m.; 111 km.); Borgviks- och Malsjöelfvarna,
som till Grumsfjorden af Vänern afleda
vatten från sjön Värmelen (8 m.; 77 qvkm.);
Norselfven med Frykensjöarna (18 m.; 137 qvkm.)
och Rottnen (38 m.); Klarelfven med Visten
(20 m.); de tre mindre betydande vattendragen
Alsterselfven, Varnan och Visnumsån;
samt längst i ö. Svartelfven l. Letelfven med
sjöarna Möckeln (46 m.) och Skagern (25 m.; 39
qvkm.). – Jordmånen i dessa elfvars dalgångar
är tämligen olika. Det vestligaste områdets
(hufvudsakligen Nordmarks härad) dalbottnar och
lägre sluttningar bestå i allmänhet af sandmylla
och sandblandad lermylla. Byelfvens område,
till det mesta omfattande Jösse och Gillbergs
härad, har en särdeles god jordmån af lermylla;
n. om Värmelen är jordmånen sandblandad,
men öfvergår alltmer mot s. (Gillbergs och
Grums härad) till lermylla. Äfven vid Norselfvens
öfre del (inom såväl Fryksdals som
Elfdals härad) består marken mest af sandjord,
omkring Frykensjöarna af lerjord, som i områdets
sydligaste del (Grums härad) är af utmärkt
godhet. Klarelfvens dalgång (ej blott Elfdals
härad utan äfven de sydligare belägna) är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free