Print (PDF) - On this page / på denna sida - Värmeledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värmland.
18
ska mager, såsom bestående till största delen af lätt
sandjord. I ö. (Fernebo härad) är marken i denna
bergiga del af landskapet stenig och svårbruten,
men egentligen icke dålig. Den odlade jorden är
att söka efter vattendragen och de större sjöarna
samt vid Vänern, hvars stränder dock flerestädes
äro sumpiga. I öfrigt är landskapet vidsträckt
skogsland, i synnerhet i v. och n., på berg-,
grus- och sandbotten med mossar här och hvar. -
Statistiska uppgifter rörande näringsgrenarna
samt uppgifter om landets indelning i judicielt,
ecklesiastikt, administrativt m. fl. afseenden lemnas
i art. Yärmlands län.
Berggrunden inom V. utgöres af till urforma-tionen
hörande bergarter, hufvudsakligen gnei-ser af flere
slag, samt af de massforiniga bergarterna granit
och hyperit. Jerngneis, till färgen röd, och en grå,
randig gneis upptaga största arealen från Vänern i
s. genom hela provinsen norrut till dess norra spets
och i v. stötande till norska gränsen. Granitartad
är gnei-sen inom ett område i* sydvestra V. mellan
Seffle och Glafva. Hälleflintgneis och glimmer-skiffer
förekomma på spridda ställen med mindre vidsträckt
utbredning, såsom från sjön Kott-nen åt n. v. till
norska gränsen, vid Glafva och derifrån söderut
till Svaneholm, derjämte inom provinsens östra del i
trakten v. om Eämen samt kring Nordmarken, Långban,
Persberg och Kroppa. Vid Glafva brytes glimmerskiöern
och förarbetas till takskiffer. Porfyrartad
hälleflinta, porfyroid, förekommer inom ett fält
ö. om Ny kyrka, och af urlerskifter åtföljd af mörk
hälleflinta inskjuter Öfver gränsen ö. om Persberg och
Långban en del af det bekanta inom Örebro län belägna
Grythytteområdet af dessa bergarter. Vid Malsjö
och Gullsjö inom Grums socken v. om Karlstad finnas
lager af kristal-linisk kalksten i gneisen; den vid
förstnämnda ställe förekommande har hvit och blå-hvit
färg, är i plattor nästan halfgenomlysande och torde
ganska väl lämpa sig för användande som marmor till
arkitektoniska och prydnads-ändamål. Större äro de i
hälleflintgneis liggande kalkstensförekomsterna vid
Persberg, Nordmarken och Långban. Granit, merendels
tämligen grofkornig, uppträder inom ett mindre område
v. om Seffle, på några platser ö. om sjön Foxen samt
upptager en stor del af östra V. längs länsgränsen,
likväl här och der afbruten af förut nämnda skiffriga
bergarter. Den bergart, som genom sina yttre former
i hög grad bidrager till V:s med rätta prisade
naturskönhet, är hyperiten, hvilken i talrika, skarpt
begränsade, ganska höga och vanligen skogklädda
berg träffas inom mellersta V:s eljest enformiga
jern-gneisområde ända från Kristinehamnstrakten till
provinsens nordspets. Af jernmalin eger V. rikliga
tillgångar, hvilka tillgodogöras vid de bekanta
Persbergs, Nordmarks, Tabergs och Långbans grufvor. De
sistnämnda äro berömda för förekomsten af en mängd
sällsynta mineral. Värmlands jordarter äro desamma
som mellersta Sveriges öfriga provinsers, nämligen
krosstensgrus, rullstenFgrus och sand, hvilka i
V. intaga den största ytvidder], samt inom landets
lägre belägna delar äfven leror, bland hvilka också
den marina s. k. hvarfviga leran. Dessutom finnes
torf i ymnighet.
V., nästan öfverallt rikt på sjöar och vattendrag,
med skog och berg i vestra delen, bergkullar och
leende dalar i ö. samt breda fält och skogklädda
höjder i s., gör med rätta anspråk på att räknas
till våra vackraste landskap, och torde landskapets
naturskönaste trakter finnas i nordligaste delen
af Nordmarks härad, omkring^ Glafsfjorden och i
Fryksdalen. Befolkningen har det goda vitsordet
om sig. att den är fridsam, allvarlig, arbetsam
och redlig. Om emigrationen från landskapet se
Värmlands län. Värmländingens vana och duglighet vid
skogs-afverkning och timmerflottning förskaffa honom
lätt arbetsför tjenst å andra orter; i synnerhet i
Dalarna och Norrland träffas ofta arbetare från detta
landskap, mest från Elfdals och Fryks-dals härad. Den
befolkning af finsk nationalitet och med finskt språk,
som från äldre tider, åtminstone från 1500-talets
senare del, funnits i V., i synnerhet i gränstrakterna
mot Dalarna och Norge, har numera, i synnerhet
hvad språket beträffar, så uppgått i den svenska
befolkningen, att finnarnas antal icke kan till
siffran an-gifvas. För 10-20 år sedan talades finska
språket i vissa hem, och åtskilliga äldre personer
funnos, som icke kunde tala svenska, men numera tala
de alla svenska språket, och finska seder och finska
byggnader utbytas mot svenska. Dock tyckes Nyskoga
socken, med omkr. 700 innev., ännu hafva den relativt
mest rena och oblandade finska befolkning, hvaraf
återstod finnes äfven i Norra och Södra Finnskoga
socknar, i Hvitsand, Östmark och Lekvattnet, således
inom den del af Elfdals härad, som gränsar till Norge,
och inom nordligare delen: af Fryksdals härad. När
V:s finnar uppgifvas ännu till 3,000 och deröfver,
omfattar detta tal samtliga de ättlingar från finnar,
som i mer eller mindre mån hänga fast vid finska seder
och bruk. (Om finnarna i V. se und. komité-betänkande
af d. 30 Aug. 1825. landsh. Wid-rnarks meddelanden
i fem årsberättelsen f or Värmlands län 1881--£5
och P. Nordmann: »Fin-narne i mellersta Sverige»,
Helsingf. 1888. Seminarieadjunkten A. Segerstedt
har gjort och till Helsingfors univeritet donerat
en etnografisk materialsamling ang. de svenske
finnarna. Jfr art. Gottlund, K. A.) - Vid 1892 års
slut uppgick hela folkmängden i landskapet till
265,474 personer, hvaraf 14,113 tillhörde Örebro
län. Landskapets vapen är i guldfält en svart örn
med röd tunga.
V:s folkmål hör till den medelsvenska gruppen,
om ock onekligt är, att å ena sidan språket i
provinsens nordligaste del (norra Elfdalen) visar
åtskilliga öfverensstämmelser med den derstädes
omedelbart angränsande nordsvenska gruppen, å andra
sidan socknarna utefter norska gränsen särskildt i
fråga om. ordförrådet hafva åtskilligt gemensamt med
Norge. I likhet med de flesta andra medelsvenska mål
har alltså värmländskan tungspets-/- (uteslutande,
liksom i öfriga Svealands mål) och »tjockt» / (iämte
alveolart)j förlorar slutljudaiide kort n~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
