- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
39-40

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätesuperoxid ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En stor mängd alkaloider härstammar från
väteföreningar af kinolin och isokinolin:

illustration placeholder
Isokinolin.


hvilka, såsom formlerna visa, äfvenledes äro
derivat af pyridin. Kina-alkaloiderna härstamma
från kinolin; opium-alkaloiderna, t. ex. narkotin,
papaverin och sannolikt morfin, från isokinolin.
P. T. C.

Växtdjur. Se Zoofyter.

Växtdun. Se Beklädnadsväxter.

Växtelektricitet. Se Växter, sp. 42,

Växter (Lat. plantae) utgöra den andra stora, sedan
lång tid tillbaka uppställda afdelningen af den
organiska verlden, växtriket (Lat. regnum plantarum,
r. vegetabile
). Man har brukat beskrifva växterna
såsom organiska varelser utan känsel och frivillig
rörelseförmåga i motsats till djuren, som ega dessa
egenskaper. Och i allmänhet synas inga svårigheter
möta att skilja en växt från ett djur, när det är
fråga om högre utvecklade former; men de lägst stående
organismerna af vare sig djur eller växter närma sig
i så hög grad hvarandra, att det är svårt, ja rent af
omöjligt att uppdraga en bestämd gräns mellan djur-
och växtriket (se derom art. Djur). De egendomligheter
i växtriket, hvilka icke på samma sätt förefinnas
hos djuren, ligga dels i organisationsförhållandena,
dels i vissa lifsföreteelser. Till de förra hör
enheten i elementarorganet, den vegetabiliska cellen,
som vi träffa hos alla växter såsom väsentligen
lika. En typiskt utvecklad och lefvande växtcell
består af en elastisk, helt och hållet sluten
vägg, cellmembranen, som ursprungligen består af
cellulosa och ett innehåll, hvars vigtigaste del
är protoplasma. Inbäddad i denna ligger hos alla
högre växter en cellkärna, en af samma grundmassa som
protoplasman bildad, men tätare kropp, hvilken vid all
nybildning af celler spelar en hufvudrol. Dessutom
finnes vanligen i cellen en vattenaktig vätska,
cellsaften, som uppfyller små, af protoplasma omgifna
rum (vakuoler). I cellerna förekommer mycket ofta
och alltid bundet vid protoplasman det för växterna
så karakteristiska och för hela den organiska
naturens existens så vigtiga gröna färgämnet,
klorofyll. Cellväggen bildas ur protoplasman;
utan denna kan ingen tillväxt eller lifsyttring ega
rum. Stundom saknas cellvägg, t. ex. hos algers och
svampars svärmceller. Hvar cell har en utveckling och
kan på olika tider visa olika beskaffenhet såväl hvad
innehållet som cellväggen beträffar. I unga celler
fyller protoplasman (och cellkärnan) ofta cellens hela
inre. Vakuolerna uppträda senare, och protoplasman
lägger sig då invid cellväggen. Försvinner slutligen
protoplasman, så är cellen död och innehållet
blir cellsaft eller luft. Sådana döda celler utan
protoplasma kunna dock för hela växtorganismens
lifsverksamhet vara af största betydelse: ett
äldre träd består till sin hufvudmassa af sådana döda
väfnader (se vidare Cell). Åtskilliga af de
lägsta växtformerna bestå af endast en cell
(t. ex. bakterier, diatomacéer, jästsvampar), andra
af några få, de högre växterna deremot af en otalig
mängd med hvarandra förenade, vanligast mikroskopiskt
små celler, hvilka bilda växtens olika delar: rot,
stam, blad
och hår, de s. k. grundorganen. Tillväxten
beror dels på nybildning af celler och dermed af hela
växtdelar, dels på förstorande af de en gång bildade
cellerna genom cellväggarnas sträckning. Nya celler
bildas af andra cellers (modercellers) protoplasma. Om
de olika sätten dervid se Cellbildning. Omedelbart
efter nybildningen börjar cellsträckningen,
hvarigenom det nyanlagda organet mångdubblas till
storlek (man jämföre t. ex. bladet i knoppen med
det fullt utvuxna bladet). Det dröjer ej länge,
förrän cellerna nått sin fulla storlek; från
denna tid är ingen tillväxt af de bildade delarna
möjlig. Om de olika sätt, på hvilka cellerna kunna
vara förenade med hvarandra till olika ändamål,
se Cellförening och Cellväfnad. — Med afseende å
näringen skiljer sig växterna från djuren derigenom
att deras kropp ej eger någon öppning för införande
af fasta kroppar till näring i en tarmkanal. I
växternas kropp kan näringen inkomma endast genom
cellväggarna, hvilka äro genomträngliga endast
för flytande och gasformiga kroppar. Växterna äro
således hänvisade till lösningar af de för näringen
nödiga fasta beståndsdelarna, hvilka upptagas enligt
lagarna för endosmos. Men äfven denna skiljaktighet
försvinner på de båda naturrikenas lägsta stadier,
ty hos monader, rhizopoder och spongier, som icke
visa någon tydlig inre organisation, måste liksom
hos de lägre växterna hela kroppsytan tjena till
uppsugning af flytande näring, och å andra sidan möta
vi hos slemsvamparnas plasmodier icke sällan den
hos de djuriska amoeberna förekommande företeelsen
att slemkroppen stundom i sig upptager och någon tid
behåller främmande fasta partiklar, hvilka utsugas
af plasmodiet. Djurorganismen kan näras endast
genom organiska ämnen, vegetabiliska eller animala;
för det öfvervägande flertalet växter och särskildt
för alla med klorofyll försedda äro deremot sådana
näringsämnen olämpliga, ty växterna hafva förmåga ätt
direkt ur marken och luften upptaga vatten, kolsyra
och upplösta mineralämnen samt att genom assimilation
(se d. o.) under medverkan af ljus och värme af dem
bereda stärkelse och en del andra organiska ämnen,
hvilka sedan tjena som material för bildningen af
alla de öfriga växtämnena, både de qväfvefria och de
qväfvehaltiga. Emedan kolsyra och vatten äro mycket
syrerikare än stärkelsen, sker assimilationen under
afgifvande af syre. Då endast genom assimilationen
organisk substans nybildas, är tydligt att tillvaron
af gröna växter är den nödvändiga förutsättningen för
allt organiskt lif på jorden. Växter, som sakna det
vid assimileringen verksamma klorofyllet, t. ex. alla
svampar, nära sig deremot af förutbildade organiska
föreningar, upptaga icke kolsyra och afgifva ej häller
syre. De af dem, hvilka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free