Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen / 49-50 (1894) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växter ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af djur (mest insekter), vinden eller på annat
sätt till märket. Fröhvita bildas först efter
befruktningen.

	21:sta kl. Monocotyledones.
	22:dra kl. Dicotyhdones.

Dikotyledonerna delas i 2 underklasser:
Choripetalae (med fribladig krona) och Sympetalae
(med sambladig krona).

Sedan lång tid tillbaka har man indelat växterna
i kryptogamer och fanerogamer (till de förra höra
de tre första ofvannämnda afdelningarna, till de
senare de båda andra), men denna indelning har intet
verkligt systematiskt värde, ehuru i många fall
mycket beqväm. — Kryptogamerna hafva också kallats
sporväxter, emedan de föröka sig genom encelliga
organ, sporer, och fanerogamerna kallas då i motsats
dertill fröväxter (spermofyter), emedan de föröka sig
genom frön, flercelliga kroppar, hvilkas vigtigaste
del är växtämnet, växten i fostertillstånd. — Mossor,
kärlkryptogamer och gymnospermer kallas med ett
gemensamt namn arkegoniater, emedan de alla hafva
ett honorgan af bestämd byggnad, archegonium (se
d. o.).

Vetenskapen om växterna heter botanik (se
d. o.). Den afdelning af denna, som sysselsätter sig
med de utdöda växtformerna, kallas bl. a. paleobotanik
eller växtpaleontologi (se Paleontologi 2); den
del af den botaniska vetenskapen, som redogör för
de olika växtformernas utbredning öfver jordytan,
är växtgeografien (se d. o.). — Om växternas
stora betydelse för menniskorna och djuren se
bl. a. Beklädnadsväxter, Färgväxter, Födoämnen,
Läkemedel, Vegetarism, Trä, Fodermedel, Utfodring.

Växternas rörelser. Se Rörelsefenomen och Växter,
sp. 41.

Växternas sömn. Se Somnus plantarum.

Växtfibrer är ett af allmänheten begagnadt, men tämligen obestämdt
uttryck af samma bemärkelse som växttrådar, eller
trådliknande bildningar, erhållna af växter, t. ex. af
deras bast eller af kärlknippen ur vissa blad (Agave,
Phormium, m. fl.). Jfr Fiber. O. T. S.

Växtfibrin. Se Gluten.

Växtfysiologi. Se Botanik, sp. 962.

Växtgeografi (geografisk botanik) är
den del af den botaniska vetenskapen, som redogör
för de mångfaldiga olika växtformernas utbredning
öfver jordytan samt söker upptäcka och angifva de
skiftande orsakerna till denna utbredning. Många
faktorer äro dervid verksamma: först och främst alla
de förhållanden och omständigheter, som ligga till
grund för ett lands eller en trakts klimat, samt
vidare växternas större eller mindre behof af värme,
fuktighet, ljus, skydd för vindar o. s. v., hvarjämte
växternas fröspridnings- och fortplantningsförmåga
samt deras härdighet och kraft att emotstå ogynsamma
förhållanden dervid spela en stor rol. Äfven jordmånen
har sin betydelse för växternas utbredning och
trefnad, dock ej i den högre grad, som man förut
antagit. Från geografisk synpunkt sedt, har man
indelat växttäcket på jorden i bälten (zoner) till
ett antal af åtta på ömse sidor om eqvatorn
upp till polerna, vanligen med följande
uppställning:

			breddgrad	årlig medeltemperatur
1.	eqvatorial-	zonen	0° – 15°	med	+ 28° – + 26°	C.
2.	tropiska	»	15° – 23,5°	»	+ 26° – + 23°	»
3.	subtropiska	»	23,5° – 34°	»	+ 23° – + 17°	»
4.	varmare tempererade	»	34° – 45°	»	+ 17° – + 12°	»
5.	kallare tempererade	»	45° – 58°	»	+ 2° – + 6°	»
6.	subarktiska	»	58° – 66°	»	+ 6° – + 4°	»
7.	arktiska	»	66° – 72°	»	+ 4° – + 0°	»
8.	polarzonen		72° – 90°	»	+ 0°	»

1) Eqvatorialzonen l. heta zonen, äfven kallad
palmernas och pisangväxternas jordbälte efter
sina kanske mest karakteristiska växter, har hög
värme, stark fuktighet, rik mylla (humus) af
förmultnade organiska ämnen, hvilket allt skänker den
största yppighet åt växtverlden. Urskogarna äro
genomdragna af lianer af hvarjehanda slag, bl. a. af
Calamus-palmer. Den formrika vegetationen får icke rum
på marken, utan vandrar upp åt urskogarnas stammar,
såsom de talrika, ofta praktfulla, epifytiska
orkidéerna och en mängd verkliga parasiter,
hörande till fam. Lorantheae, Balanphoroae och
Cytineae, med den närastående underbara Rafflesia
Arnoldi. Der lefva de värderika palmerna, bananerna,
kryddliljorna och många andra odlade och nyttiga
växter, såsom bromeliacéer (ananas), euforbiacéer,
urticacéer, rubiacéer (Cinchoneae), malvacéer,
Büttneriaceae (kakao), leguminoser, sapotacéer
(guttaperkaträd) och sapindacéer (guarana och
såpnöten) samt jättegräset bambu och vid stränder
och flodmynningar de för sin ohelsosamhet omtalta
mangroveskogarna. — 2) Tropiska zonen, eller
fikonträdens och de trädartade ormbunkarnas zon,
öfverensstämmer i grunddragen med eqvatorialzonen
och har i det hela samma växtformer. Det
stora slägtet Ficus har der sina allra flesta
arter. Talrika äro pepparrankorna, brödfruktträden
och konvolvulacéerna. De trädartade ormbunkarna
tillhöra denna zon. Å de torra fälten (pampas)
i Central-Amerika finnas kakteer. I urskogarna
sammanbindas träden af aristolochiéer, bignoniacéer
m. fl. Orkidéer och de granmossliknande tillandsierna
äro egendomliga epifyter. — 3) Subtropiska zonen, eller
myrtnarnas och lagerträdens zon. I dessa trakter
uppträda den tropiska växtverldens representanter
mera enstaka. Dadelpalmen och dhumpalmen samt
dvärgpalmen tillhöra ännu detta jordbälte, der icke
längre råda samma fuktighet och höga värme, som i de
föregående zonerna. Myrtenfamiljen och laurinéerna
(lagern, kamferträdet, kanel etc.) nå der sin
högsta utveckling. Kaktusliknande euforbiacéer och
Dracaena-arter frodas der. Å södra halfklotet har man
Kaplandets egendomliga flora af slägtena Strelitzia,
Euphorbia, Stapetia och Mesembryanthemum, de flesta
af dessa 3 sista slägten med tjocka, köttiga blad, en
mängd Ericineae, pelargonior och proteacéer, hvilka
sistnämnda äfven finnas i Australien, der de stora,
resliga Eucalyptus-arterna samt teakträdet och
akacier äro karakteristiska, och der Ericineae

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>