Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yaghistan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Yfverboren, ett ord, som Ol. Rudbeck i sin
»Atlantica» (I; 1677–79) framhåller såsom ursvenskt
(»götiskt») och liktydigt med högboren, ypperst,
uppsvensk. Sverige är »de yfverbornes ö», och deraf
har blifvit Lat. insula hyperboreorum. För Rudbeck,
som ansåg fornsvenskan vara de öfriga språkens
moder, stod det nämligen klart, att det grekiska
ordet hyperboreos (se Hyperboréer) är bildadt
af just detta »yfverboren» (liksom Hercules urspr.
är »härkalle», scythae skyttar, sicambri sjökampar
o. s. v.). Af ordet yfverboren har man derför
skapat ett subst. yfverborenhet för att, vanl. med
en skämtsam anstrykning, beteckna en fantastisk
öfverdrift i fosterländsk stolhet och ifver (det
särskildt utmärkande för »rudbeckianismen») eller
öfveruppskattning af sin börd.
Ygg-drasel l. Yggdrasil, Isl. Yggdrasill,
d. v. s. Yggs (»den förskräckliges», stormguden Odens)
häst, Nord. mytol., är enligt de båda eddorna namnet
på verldens största träd, en ask, under hvars grenar
gudarna pläga dagligen samlas till ting, eftersom
detta ställe är deras heligaste plats. Trädet har tre
rötter, af hvilka en går till menniskors och gudars
hemvist, den andra till jättarnas, den tredje till
Hels. Under hvar och en af dessa rötter befinner sig
en brunn. I gudaverlden ligger Urdsbrunnen (se
Urd), invid hvilken de ofvannämnda tingen hållas. I
jätteverlden ligger Mimesbrunnen, efter hvars
väktare, Mime (se denne), trädet i en ung eddasång
kallas Mimameiðr, »Mimes träd», nu uppfattadt som en
ek. Hos Hel, i Nifvelhem, finnes brunnen Hvergelme
(se d. o.). Askens grenar, från hvilka daggen (enligt
den yngre eddan honungsdagg) faller i jordens dalar,
utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver
himlen. I trädets topp sitter en örn (i berättelsen
om »Mimameiðr» utbytt mot en tupp, Viðofnir), som
har höken Veðrfölnir (se d. o.) placerad mellan
sina ögon, och ekorren Ratatosk (se d. o.) löper
upp och ned mellan toppen och roten såsom örnens
budbärare till ormen l. draken Nidhugg (Isl. Niðhöggr),
som ligger vid askens rot. Ty detta det förnämsta af
alla träd är utsatt för större vedermöda, än menniskor
ens kunna tänka sig. Nedtill gnages det af en eller —
enligt andra källor — en stor mängd ormar; på sidan
ruttnar det, och ofvantill afbitas qvistarna af (en
eller fyra) hjortar. Trots detta står trädet ständigt
grönt, tack vare den klara vätska ur Urdsbrunnen,
hvarmed det dagligen öfvergjutes af nornorna, som
invid nämnda källa bo i en skön boning, skyddad af
askens grenar. Vid vår nuvarande verlds undergång
(ragnarök) stönar och skälfver visserligen Yggdrasel,
men det förblir dock ståndande. — Y. är förmodligen
identiskt med det träd, Läråd (Laeráðr), om
hvilket det i samma källor heter, att dess qvistar
afbitas af två på Valhalls tak stående djur: geten
Hedrun (Heiðrún) och hjorten Ektörne (Eikþyrnir),
från hvilken senares horn det droppar så ymnigt
i Hvergelme, att denna ger upphof åt 12 floder,
som kringströinma gudarnas boningar. Vidare torde
Y. väsentligen vara detsamma som det »stormiga träd»
af obekant rot
(ett uttryck, som äfven brukas om Mimameiðr), på
hvilket enligt Hávamál Oden en gång hängde hela nio
nätter, »sårad af spjut och offrad åt sig sjelf».
Innebörden och ursprunget af den vigtiga
Yggdrasill-myten äro ännu mycket omtvistade. Att
Y. med tiden kom att fattas som en bild af
verldsalltet, är obestridt. Men hvad detta
»verldsträd» från början betecknat är mera ovisst. Det
sannolikaste synes vara, att den fornnordiska
folkfantasien kunnat, såsom med flere andra folks
är fallet, i urminnes tid föreställa sig vissa höga
och vidt förgrenade moln (tillhörande hvad vi nu
kalla »fjädermolnens» klass), såsom en sorts träd å
himlen (jfr T. wetterbaum, »vindträd», regenbaum,
»regnträd», såsom namn på moln). Då man derjämte
föreställde sig vissa andra moln såsom en häst,
på hvilken stormguden Oden red fram genom luften,
så kunde »molnträdet» med tiden komma att bära
»stormhästens» (Yggdrasills) namn. Från molnträdet
kommer naturligen så väl jordens dagg som dess många
strömmar. På grund af sin höjd blef det med tiden
uppfattadt som en ask (eller ek), ett af Nordens
allra högsta trädslag. Då man under vikingatiden
gjorde bekantskap med kristna legender om »lifvets
träd» i paradiset, så lånades på grund af redan
förhandenvarande likheter mellan de båda träden
flere drag från det paradisiska till den nordiska
mytens träd, såsom den eviga grönskan, begjutningen
med en kristallklar vätska m. m., och Y. fick
småningom rollen af ett lifs- eller verldsträd. Ännu
följddigrare blef en annan sammanblandning. Sedan
molnträdet-stormhästen väl kommit att uppfattas som
ett verkligt träd med allehanda jordiska egenskaper,
var namnet Yggdrasill, »Odens häst», icke längre
möjligt att fatta i den ursprungliga meningen. Då nu
galgen i nordbons poetiska språkbruk ofta kallades
»den hängdes häst», på hvilken den döde sades »rida»,
och då hängningen betraktades såsom ett offrande åt
stormens gud, Oden, så låg det nära till hands att,
sedan man gjort bekantskap med den kristna berättelsen
om en gud, som, offrad åt sig sjelf, hängde på ett
trä (i angelsachsisk poesi t. o. m. kalladt »galge»),
finna i verldsträdets namn »Odens häst» en antydan
om en motsvarande tilldragelse i Odens lif. Och emedan
Jesu sida genomstangs af krigsknektens spjut, fick
äfven Oden vara spjutstungen, när den förre först
efter 3 dagar uppstod, fick den senare först efter 3
gånger 3 nätter återtaga sin gudamakt o. s. v. Denna
utveckling var så mycket naturligare, som korsets
trä ofta i medeltida legender framställes såsom ett
lefvande träd, om hvilket det t. ex. heter, att dess
topp når himlen, dess grenar omfatta all verlden,
och med sin rot sträcker det sig till dödsriket, allt
drag, som vi se öfverförda på Yggdrasill-myten, liksom
denna ock fått sina många djur från — andra källor
att förtiga — bildliga framställningar af Kristi
kors, omgifvet af åtskilliga djur, såsom drakar,
ekorrar och foglar (t. ex. örn, hök). Se E. H. Meyer:
»Germanische mythologie» (1891), S. Bugge: »Studier
över de nordiske gude- og heltesagns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
