Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yhlen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framställning har sedermera af så godt som alla följande
författare tagits förgod, om ock man ej kunnat
vara blind för, att endast en mindre del af hvad
»Ynglingatal» och »Ynglingasaga» berätta kan anses för
fullt exakta historiska uppgifter. Men det är först
den allra nyaste filologiska forskningen, som sökt
uppvisa, dels att Snorre i högst väsentliga punkter
missförstått sin källa, dels att sjelfva denna källa,
i den mån den verkligen är af historiskt och icke
mytiskt innehåll, icke har så mycket med det forna
Sveriges historia att skaffa, som man förmenat,
utan i stället torde delvis snarare röra Danmarks.
Såsom sjelfva namnet Ynglingatal,
d. v. s. »Ynglingauppräkning», angifver, utgöres
diktens innehåll af en konungalängd, upptagande
alla de personer, som författaren med rätt eller
orätt ansåg tillhöra den s. k. Ynglingaätten
(se d. o.). Syftet är tydligen att förhärliga någon
verklig eller pretenderad medlem af denna slägt
genom att angifva hans förfäder (i rätt uppstigande
led?) så långt ske kunde. Sådant vi genom Snorres
text nu känna qvädet, behandlar det i korta och
skäligen torra strofer högst 27 olika personer, om
hvilka det i allmänhet icke meddelar något annat
än hvar och på hvilket sätt de dogo samt hvar de
blefvo begrafna. Men då denna text säkerligen
är på mångahanda sätt defekt, torde dikten i sin
ursprungliga gestalt hafva både behandlat något
flere personer (enligt Snorres egen uppgift skulle
de vara 31) och möjligen något utförligare redogjort
för deras öden. Källorna for framställningen hafva
enligt skaldens egen uppgift utgjorts af kunniga mäns
utsagor. Att innehållet icke är en ren fantasiprodukt
framgår för öfrigt deraf att några — om ock få —
af de behandlade personerna återfinnas i andra
gamla källor både inom och utom Norden (t. ex. det
angelsachsiska Beowulfsqvädet och frankiska krönikor).
Ad. N–n.
Ynglingaätten, fornnordisk konungaätt, som i
historisk tid innehade Norges tron från och med dess
förste envåldskonung (sedan 872), Harald hårfagre,
åtminstone till och med Magnus den blinde (d. 1139;
jfr vidare Norge, sp. 1389 o. f.). Emellertid användes
namnet företrädesvis om Harald hårfagres förfäder och
andra verkliga eller uppdiktade medlemmar af slägten
under förhistorisk eller halfhistorisk tid, hvarom
närmare i det följande. Från samma gamla konungastam
ville äfven en ryktbar isländsk slägt i historisk
tid leda sina anor på svärdssidan, nämligen de efter
sitt hemvist vid Breidafjord s. k. breidfirdingarna,
hvilkas förnämste medlem är Islands äldste författare
på modersmålet, historieskrifvaren Are frode
(d. 1148). Enligt dennes egen, sannolikt riktiga
uppgift härstammade han i 8:de rätt nedstigande
led från den ryktbare vikingahöfdingen Olof hvite
(se denne), som 852 grundade ett rike i Dublin, och
hvars son Torsten röde (i irländska källor kallad
Oistin) en tid herskade i Skotland, tills han 875
dräptes af skottarna, hvarpå hans enka och son, Olof
Feilan, slogo sig ned såsom nybyggare på Island. Den
ofvannämnde Olof hvite var bevisligen en nordisk konungason. Men
ehuru väl de isländska och de betydligt äldre
irländska källorna öfverensstämma i att låta honom
uti 4:de led härstamma från en Gudröd (Godfred),
uppgifva de dock mellanlederna helt olika, hvarför,
då de irländska källorna torde böra afgjordt
tillerkännas vitsord gentemot de händelserna mera
fjärran stående isländska, man icke häller vågar
skänka någon vidare tillit åt Ares uppgift att
denne Gudröd varit en broder till Harald hårfagres
farfars farfar. Härtill kommer, att de allra nyaste
forskningarna rörande vikingatidens historia,
hvad Irland beträffar, ådagalagt, hvad irländska
källors framställning af förhållandena tyckes
bevisa, att Olof hvite ej, såsom dock hittills
allmänt antagits, varit af norsk, utan af dansk
börd (från Låland), hvilket i hög grad minskar
sannolikheten af antagandet att han skulle hafva
tillhört Ynglingaätten, ehuru det visserligen icke
alldeles omöjliggör detsamma. Ty huru osäker än, såsom
nyss påpekats, teorien om Ynglingaättens herravälde
i Irland och Skotland må vara, så har deremot denna
ätt tämligen säkert herskat i Danmark. Den nyare
forskningen har nämligen gjort troligt, att den Gudröd
mikilálti (d. v. s. »den pompöse») eller göfugláti
(d. v. s. »den storståtlige»), äfven kallad Gudröd
Veidekonung, hvilken af norsk-isländska källor
uppgifves såsom Harald hårfagres farfar, är identisk
med de frankiska annalernas danske konung Godefridus
(hos Saxo kallad Gotricus), Karl den stores beryktade
moståndare, död omkr. 810 (se vidare Gudröd
Veidekonge). Ättlingar och fränder till denne Gudröd tyckas
hafva herskat i Danmark ända till omkr. 870, då denna
gren af Ynglingaätten utslocknade efter långvariga
och blodiga fejder med den af ålder rivaliserande
Skjoldungaätten. Mycket svår att afgöra är frågan
om Ynglingaättens ursprungliga hemland. Visserligen
torde den nyssnämnde dansk-norske herskaren Gudröd
Veidekonung snarast hafva varit en från Norge utgången
eröfrare, men deraf följer ingalunda, att icke slägten
från början varit dansk och kanske just derpå grundat
sina eröfringsplaner och anspråk. Att ätten icke
var inhemsk i Norge, derom vittnar den, väsentligen
på den gamla dikten Ynglingatal (se d. o.) baserade,
norsk-isländska traditionen, enligt hvilken slägtens
äldste medlem i Norge, Gudröd Veidekonungs farfars
far, som bar det på Danmark häntydande namnet Halfdan,
hade norsk moder, men svensk fader, den s. k. Olof
Trätälja. Det är emellertid af flere forskare tydligt
ådagalagdt, att allt hvad Snorre Sturlasson i sin
»Ynglingasaga» förtäljer om denne Olofs flykt från
Upsala och nybyggarelif i Värmland, der han först
brutit bygd, men af ett otacksamt folk innebränts,
är både i sig orimligt och för öfrigt stridande mot de
äldre källornas bestämda uppgift att »sveakonungen»
Olof Trätälja »länge och fredligt regerade och vid
hög ålder afled i Svithjod», der han »var kung till
sin ålderdom». Hela denna romantiska historia beror
på en misstolkning af »Ynglingatals» poetiska utsago
att »sveafursten Olof slukades af elden invid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
