Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingaätten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltal 26 km. bred, med marskland vid nedre Ouse
och torfmossar. Öster om Vale of York ligga North
York moors och York walds, de förra i N. Riding,
de senare i East R. Yorkshire hills, i grefskapets
vestra del, tillhöra Penniniska kedjan och bilda ett
bredt högland med branta kammar, vildt romantiska
dalar och höga spetsar (peaks l. fells). Höjderna
äro skuggade af ek- och barrskogar, numera äfven
af bokskog. De högsta topparna ligga i Graven,
i norra delen af West Riding, nämligen de båda
Whernside (726 och 702 m.), Ingleborough (723 m.),
berömdt för sin utsigt öfver hafvet i både ö. och v.,
samt Penigant (692 m.). Sydöst om Penniniska kedjan
ligger ett stort stenkolsbäcken, som i Y. sträcker
sig från Leeds till Sheffield och går öfver till
Derby och Nottingham. Årliga produktionen i
Y. är nära 20 mill. ton och antalet arbetare öfver
60,000. Cleveland-distriktet i North Riding innehåller
ett stort jernmalmsfält, der årligen brytas omkr. 6
mill. ton jernmalm, hvaraf större delen smältes
till tackjern i Middlesborough, hufvudsätet för
tackjernstillverkningen i England. Nära 1/3 af allt
tackjern i England kommer från Y. och 9/10 af detta
från Cleveland. Dessutom finnas blymalm på flere
ställen, alun på östra kusten (vid Guisborough och
Whitby) samt stenbrott af flere slag. Grefskapet är
ryktbart för sina vackra flodlandskap och öfverträffas
i detta hänseende endast af Skotland. De flesta
floderna utgå från Penniniska kedjan och flyta
österut. Tees, som uppstår på sydöstra gränsen af
Cumberland, bildar under nästan hela sitt lopp gräns
mellan Y. och Durham. Y:s hufvudflod är Ouse, som
uppstår genom föreningen af Swale och Ure, upptager
Nidd, Wharfe, Aire och Don fr. h. samt Derwent
fr. v. och faller ut i Humber, Ouses och Trents
gemensamma aestuarium. Till Irländska sjön flyter
Ribble. Berglandet i vestra delen är hufvudsakligen
betesmark för får och nötkreatur. Bästa åkerjorden
innehålla Vale of York och Holderness, af hvilket en
stor del återbördats från hafvet, mot hvilket det
skyddas af dammar. Den odlade jorden utgör i North
Riding 63 proc., i East Riding 82 och i West Riding
70 proc. af hela arealen, men endast en mindre del
användes till sädesodling (hvete, korn och hafre),
utan mest till gräs och andra foderväxter. Antalet
nötkreatur 1887 var något öfver 500,000, får
omkr. 1,7 mill. och svin omkr. 167,000. Skinkor äro
en specialitet för Y. West Riding är hufvudsäte för
ylle-industrien i England och har nästan monopol på
tillverkningen af kamullstyg. Nästan alla vigtigare
städer deltaga i en eller flere grenar af denna
industri: Leeds, Dewsbury, Batley, Huddersfield,
Halifax, Bradford och Wakefield. Näst ylle-industrien
kommer jern- och ståltillverkning, hvari Leeds och
Sheffield intaga främsta platserna. North Riding var
länge hufvudsakligen jordbrukande, men upptäckten
af jernmalm i Cleveland-distriktet har der skapat
ett annat stort industricentrum, hufvudsakligen
egnadt åt tillverkning af tackjern och af stål genom
basisk process samt jernfartygsbygge. East Ridings
industriella verksamhet är mest
koncentrerad i Hull, grefskapets förnämsta
hamn. Fiske, ehuru af mindre vigt, idkas från Hull,
Filey, Whitby och Scarborough, hvilken sistnämnda
stad ock är den förnämsta badorten n. om Thames. Den
mest besökta helsobrunnen är Harrogate. —
York har från äldsta tider varit indeladt i tre
ridings (förvrängning af Forneng. thrithing, Fornsv.
þriþiunger, »tre-ding», se d. o.), af hvilka hvart
och ett har en lordlieutnant. Staden York bildar ett
särskildt grefskap. East Riding är indeladt i 6,
N. Riding i 11 och W. Riding i 9 »wapentakes». —
Flerestädes finnas rester af jordkulor, redskap
af flinta och brons, stensättningar samt grupper
af monoliter härrörande från landets äldsta
bebyggare, briganterna. På kullarna synas
flerestädes jordverk, bl. a. befästningen vid
Flamborough head, med orätt kallad »danernas
vall». År 51 började romarna intränga i landet,
men eröfringen var ej fullbordad förrän år 79. Det
bildade derefter en del af Maxima Caesariensis, hvars
hufvudstad var Eboracum (York). Sedan romarna, hvilka
likaledes lemnat spår efter sig, dragit sig tillbaka,
öfversvämmades landet af pikterna. Derefter bildade
det det angelsachsiska riket Deira (se England,
sp. 538). Efter normandiska eröfringen (1066) delades
Y. mellan flere normandiska grefvar, och det oroades
ofta af skottarnas infall. Under »Rosornas krig»
var det ofta skådeplats för fältslag, bl. a. vid
Wakefield och Towton. Under inbördeskriget på
1600-talet var grefskapet i allmänhet rojalistiskt,
ehuru några af de mest framstående anförarna
i parlamentshären, bl. a. Fairfax och Lambert,
voro derifrån. — 2. Hufvudstad i nämnda grefskap,
till rangen konungarikets andra stad, säte för en
ärkebiskop (»primas of England»), bildar med sin
omgifning ett särskildt grefskap (City and ainsty
of York, 14,4 qvkm., 66,984 innev., 1891). Staden
ligger på den efter honom uppkallade bördiga slätten
Vale of York, vid den segelbara Ouse och dess biflod
Foss samt vid de förenade hufvudlinierna of North
Eastern- och Great Northern-jernvägarna. Det är
en vacker, ålderdomlig och jämförelsevis tyst stad,
med smala, pittoreska gator, der stadsmuren, många
kyrkor och andra byggnader af märklig arkitektur väcka
intresse. Stadsmuren, som till en del härstammar från
romarnas tid, men hufvudsakligen från medeltiden, och
som restaurerades i 19:de årh., omgifver staden i form
af en oregelbunden fyrkant och har fyra större och
några mindre portar. Af den af Vilhelm Eröfraren 1068
byggda fästningen intogos sannolikt några delar i
Cliffords tower, hvilket byggdes under Richard III
och delvis förstördes af eldsvåda 1684. Detta bildade
»donjonen» i den senare fästningen, som förstördes
under inbördeskriget. Det nuv. slottet ombyggdes
1826–36 och innehåller fängelse, domstolslokaler
m. m. Stadens stolthet är katedralen, S:t Peter,
hvilken, om den ock i vissa hänseenden öfverträffas
af några andra engelska katedraler, såsom ett helt
betraktad är den mest anslående och imponerande
kyrkobyggnad i England. På dess plats låg först
en träkyrka, som på konung Edvins tid (600-talet),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
