Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ynglingaätten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterträddes af en stenkyrka. Denna förstördes och ombyggdes
flere gånger, men dess krypta och tvärskepp ingå
i den nuv. byggnaden. Denna har formen af ett
latinskt kors och består af långskepp med sidoskepp,
tvärskepp, kor med omgång, ett centraltorn och tvänne
torn i v. Yttre längden är 159,8 m., bredden öfver
tvärskeppet 76 m.; det centrala tornet är 65 och de
båda vestra tornen 61,5 m. höga. Grundstenen lades i
slutet af 1200-talet; långskeppet var färdigt 1345,
och vestfasaden, ett af de vackraste partierna
af byggnaden, fullbordades 1402. Den består af ett
midtparti och tvänne sidopartier, motsvarande kyrkans
tre skepp, och anses såväl till kompositionen som
till sina detaljer vara det mest fulländade någon
engelsk katedral kan uppvisa. Koret, som fullbordades
omkr. år 1400, har ett af de största fönster man
känner, 22,8 m. högt och 9,75 m. bredt, fördeladt i
närmare 200 fält, med glasmålningar framställande
bibliska ämnen. Eldsvådor 1829 och 1840 förstörde
inre delar af kyrkan, men dessa hafva återstälts
genom en fullständig restauration under de senare
årtiondena. Bredvid katedralen och förenad med denna
genom en gång ligger kapitelhuset, från 14:de årh., en
regelbunden åttahörning af 19,2 m. genomskärning och
20,7 m. höjd, med vackra glasmålningar. Märkligaste
byggnaden efter katedralen äro ruinerna af
benediktinklostret S:t Mary, under medeltiden en af
de mäktigaste klosteranstalter i England (dess abbot
hade biskops rang och säte i parlamentet). Hospitiet,
en egendomlig träbyggnad, är nu fornsaksmuseum och
innehåller en vacker samling romerska, i trakten
funna antiqviteter. Till de förnämsta verldsliga
byggnaderna höra Guild hall (från 1446), mansion
house (lordmayorns ämbetsbostad, byggd 1725) samt
teatern. Bland undervisnings- och bildningsanstalter
må nämnas: S:t Peter’s school (stiftad 1557),
ärkebiskop Holgates free school (från Henrik
VIII:s tid), Blue coat school för gossar (1705) och
Grey coat för flickor, båda uppehållna hufvudsakligen
genom årliga subskriptioner, stadens och stiftets
latinskola, grefskapets blindinstitut, tillegnadt
minnet af Wilberforce, Yorkshire Philosophical
society’s antiqvitets- och naturalhistoriska museum
jämte teater, bibliotek och läsrum, ett offentligt
bibliotek (omkr. 20,000 bd), York institute of
science and literature (stiftadt 1827), stadens
konst- och industriskola samt en af staten upprättad
teknisk skola. Antalet välgörenhetsanstalter är mycket
stort. — Stadens kommersiella betydelse är nu ringa,
och äfven dess industri — om hvilken äldre författare
skrifvit i lofprisande ordalag — är föga omfattande
för en nutida engelsk stad: tillverkning af handskar,
kammar, glas, gjutgods, jernvägsvagnar, öl, läder
m. m. Stadsstyrelsen består af en lord mayor (titeln
gifven 1389), 12 »aldermen» och 36 »councillors»
(rådmän).
Före romarnas invasion var Y. (Caer Ebroc) en af
de förnämsta städer, som tillhörde briganterna,
den talrikaste och mäktigaste af de britiska
stammarna. Under namnet Eboracum valdes det af
Agricola år 79 till romersk
station och blef slutligen det romerska väldets i
Britannien militära hufvudstad och medelpunkt. Kejsar
Hadrianus valde det till residens 120. Kejsar Severus
dog der 211, och hans lik blef sannolikt brändt på den
s. k. Severuskullen något s. om staden. Constantius
Chlorus dog i Y. 306, och hans son Konstantin
utropades der till kejsare. Föga är kändt om staden
under ett årh. efter romarnas aftåg (409), men den
hade sannolikt att lida mycket under striderna mellan
briterna och pikterna, mot hvilkas infall den skulle
utgöra ett försvar. I början af 7:de årh. blef staden,
då kallad Eoforwic (nordmännens Jorvik), Northumbrias
hufvudstad och 627 ärkebiskopssäte. Kyrkoprovinsen
York omfattade till slutet af 15:de årh. en stor
del af Skotland, men nu endast de 9 nordligaste
stiften i England: Durham, Ripon, Chester, Carlisle,
Manchester, Liverpool, Newcastle, Wakefield samt
Sodor and Man. Från ärkebiskop Egberts tid (732–766)
blef Y. ryktbart för sin lärdomsskola, hvilken
under Alkuins ledning blef en af de anseddaste i
Europa. Intaget af danskarna 867, var Y. en af deras
förnämsta städer, säte för den danske jarlen, och
skall år 990 hafva haft omkr. 30,000 innev. Efter
Edvard Bekännarens död (1066) intogs Y. af Harald
Hårdråde, hvilken dock kort derefter blef slagen och
dödad vid Stamford Bridge. Vilhelm Eröfraren intog
Y. 1068, men förlorade det snart, och hela den 3,000
man starka besättning han der inlagt nedhöggs. Sedan
han efter en sex månaders belägring återtagit staden,
tog han en gruflig hämd genom att ödelägga hela
landet mellan Y. och Durham. Efter undertryckandet af
det uppror, som utbrutit med anledning af klostrens
upphäfvande, och som är kändt under namnet »Pilgrimage
of Grace», upprättade Henrik VIII en öfverdomstol i
Y. (»Council of the North»). 1644 belägrades staden af
parlamentstrupper och skottar, åt hvilka den, sedan
en kunglig undsättningshär d. 2 Juli blifvit slagen
af Fairfax vid Marston Moor, gaf sig d. 16 s. m.
York, hertig af, Eng. Duke of York [djuk av jåk
l. jårk], titel, som engelska konungar förlänat
medlemmar af konungahuset, särskildt konungens
andre son. Edvard III gaf denna titel åt sin fjerde
(rättare femte) son, Edmund (d. 1402), och inom
hans ätt bars den af hans son, Edvard (1406–15),
dennes sonson Richard (1415–60), dennes son Edvard
(1460–61; sedermera konung Edvard IV) och dennes
andre son, Richard (1474–83). Henrik VIII och
Karl I buro (resp. 1494–1502 och 1605–12) såsom
prinsar titel efter Y. till äldre broderns död;
Jakob II, Karl I:s yngre son, bar den (1643–85)
ända till sin tronbestigning. Hans son, »Jakob
III», förlänade under sin landsflykt titeln åt
sin andre son, Henrik Benedikt, vanligen kallad
kardinalen af York. Denne föddes i Rom 1725, blef
1747 kardinaldiakon, 1758 ärkebiskop (in partibus)
af Korint, 1761 suburbikarbiskop af Frascati samt
1802 kardinaldekan och biskop af Ostia. Efter sin
äldre broder pretendenten Karl (III) Edvards död
(1788) antog han såsom arfving till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
