Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yucatan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
40 km. lång jernväg, den enda i landet. Hufvudstaden
i staten Campeche är Campeche (16,000 innev.), på
vestra kusten. Andra städer på halfön äro Tikul, Uxmal
och Valladolid i Y. och hamnen El Carmen på en ö i
Terminossjön i Campeche. Enligt officiella uppgifter
finnas på halfön 7 städer, 13 köpingar, 143 byar,
jämte 15 öfvergifna nybyggen och 333 »haciendas». Men
högst få af dessa platser hafva 10,000 innev., de
flesta under 1,000. Den teckning af landet dessa
siffror, som ock innesluta 62 »ruinstäder», gifva
kontrasterar märkligt med tillståndet på den spanska
eröfringens tid, om hvilket vittna otaliga ruiner af
städer, tempel, palats och andra offentliga byggnader,
spridda öfver platån och särskildt omkring de nu
öde norra och nordöstra stränderna af halfön. Hela
norra delen af halfön, som nu nästan alldeles saknar
rinnande vatten, skogväxt och innevånare, var vid
den tiden tätt bebyggd och full af folkrika städer,
märkliga för sina offentliga byggnaders storlek,
glans och konstnärliga utsmyckning. Ty Maya, såsom
landet då kallades, var medelpunkten för det vidt
spridda maya-quiché folkets makt och kultur, hvilka
täflade med och i flere afseenden öfverträffade de
peruanska inkas’ och aztekernas. Ehuru mayafolket
redan då inträdt i en period af förfall, var det ännu
starkt och mäktigt nog att i 20 år (1527–47) motstå
»conquistadorerna». Man har förundrat sig öfver att
ett så kalt, torrt och nästan flodlöst land någonsin
kunnat blifva hem för en blomstrande civilisation. Men
frånvaron af floder på platån synes vara en följd icke
så mycket af bristande nederbörd som af den ytterligt
porösa, kalihaltiga marken, hvilken absorberar vatten
som en svamp och hindrar uppkomsten af vattendrag. Men
under ytan samlas vatten i sådan ymnighet, att det
nästan öfverallt kan upphemtas genom borrbrunnar. Den
nuv. befolkningen har försummat att fullfölja hvad
som systematiskt gjordes af dess förfäder, hvilkas
artificiella sjöar och underjordiska reservoarer
måste räknas bland mayakulturens märkligaste verk. Om
andra byggnadsverk vittna de monumentala ruiner, som
ligga spridda öfver en stor del af Central-Amerika,
men hufvudsakligen inom en triangel, bildad af
räta linier genom Mitla i Uajaca, Copan i Honduras
samt Y:s nordkust. Af de »62 ruinstäderna» i Y. äro
följande de vigtigaste eller åtminstone de bäst kända
och beskrifna: Izamal, Mayapan, Aké, Acanceh, Uxmal,
Tikul och Kabah (alla i nordvestra hörnet af halfön,
omkring Merida, som sjelf står på ruinerna af Tihu),
Chichen-Itza (ungefär halfvägs mellan Tikul och
östkusten) samt Labria, Nohbecan och Potonchan i
Campeche. Särskildt byggnaderna i Uxmal, Aké, Kabah
och Chichen-Itza täfla i storlek och prakt med de i
Palenque i Chiapas, Coban och Lorillard i Guatemala
samt Copan i Honduras. Det fins ingenting jämförligt
med dem i Anahuac, och i Nya verlden öfverträffas de i
arkitektur och artistisk smak endast af byggnadsverken
i Mitla och Perù. Mayapan (»Mayafolkets banérstad»)
låg redan i ruiner på »conquistadorernas» tid,
förstörd under ett allmänt uppror af vasallstaterna ett
årh. förut. Dess öfvervuxna ruiner upptaga ett
betydligt område och omfatta bl. a. en ofantlig vall,
som på afstånd ser ut som en trädbevuxen kulle. Uxmal
är utan medtäflare med afseende på storleken af sina
byggnader, rikedomen på skulpturverk och dessas nästan
klassiska skönhet. Särskildt märkliga bland dess
byggnader äro det s. k. jungfruhuset och det ryktbara
Casa del gubernador, eller guvernörens palats, det
senare med en underbart vacker fris, 100 m. lång. Det
förra, som innehöll 88 rum af alla storlekar, bildar
en stor fyrkant med 85 m. lång front och omsluter en
gård, 78,5 m. lång och 65 m. bred. Der upptäckte Le
Plongeon 1881 en staty, som öfverträffade allt hvad
man i den vägen förut funnit i Central-Amerika. Aké
har en stor, egendomlig pyramid. Uppå densamma
reste sig 36 pelare (29 ännu qvarstående), hvar
och en 4 fot i qvadrat och 4–5 m. höga, ordnade
i tre parallella rader med 3 m. afstånd. Det hela
hvilar på en platform, 64,5 m. lång och 14 m. bred,
uppför hvilken leder en väldig trappa. Vid Izamal
står en annan stor pyramid med en bas af nära 200
m. längd jämte tre andra och ett kolossalt hufvud,
nära 4 m. högt, ej monolit, utan uppmuradt. Det
jättelika ansigtet, beskrifvet och aftecknadt af
Stephens, var försvunnet vid Charnays besök. Denne
senare forskare beskref först de underbara ruinerna
vid Chichen-Itza, hvilka omfatta ett jungfruhus,
en bollspelsgård, flere tempel och andra byggnader,
rikt smyckade med friser, statyer, pelare, reliefer
o. d., hela gruppen belägen rundt om en stor pyramid,
kallad Castillo efter den byggnad, som står på dess
topp. Chichen-Itza, som säkerligen var bebodt på
eröfringens tid, var itzaernas hufvudstad, ett af de
mäktigaste mayafolken, som senare tyckes hafva flyttat
söderut till granskapet af sjön Petén, der stammar
med detta namn ännu finnas. Knappast mindre vigtiga
än Chichen-Itzas äro Kabahs byggnadsverk. De båda
städerna voro förenade genom en stenlagd landsväg,
hvaraf rester ännu synas, och Kabah måste hafva
varit en mycket stor stad, ty dess ruiner, till
hvilka höra höga pyramider, ofantliga terrasser och
präktiga palats eller tempel, äro spridda öfver en
stor yta. Många ruiner, som beskrifvits af äldre
resande, saknas nu, och många återstå utan tvifvel
att upptäcka i den tropiska vegetationen, särskildt
i de okända trakterna mot Guatemalas gräns. Många af
byggnaderna äro försedda med inskrifter, men deras
tolkning är ej ännu funnen. Oaktadt vissa olikheter
tillhöra de tydligen alla samma skriftsystem, men
huruvida detta är ideografiskt, fonetiskt eller en
mellanform af dessa, kan ej med visshet afgöras.
Samma maya-ras, som innehade halfön på eröfringens
tid, bildar till 5/6 dess nuvarande befolkning;
spaniorer och mestiser bebo nästan uteslutande
städerna. Infödingarna äro föga karakteristiska. Ehuru
de i allmänhet äro fredliga, tåliga under förtryck
och något tröga, saknar deras historia efter den
spanska eröfringen (1547) icke alldeles lyckliga
tilldragelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
