Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgång. Senare har stortinget regelbundet förnyat
anslaget. 1865 var fanternas antal 960 och
anses sedan hafva ytterligare nedgått. I 1875 års
folkräkningsresultat synas de icke. Sundt meddelar i
sin ofvannämnda »beretning» en ordförteckning till det
norsk-svenska tattarespråket och har bl. a. källor
dervid begagnat en af den svenske dödsfången Djôs
Per Andersson upptecknad ordlista: »Det svenska
zigenarspråket såsom det under namn af rommani talas
i svenska fängelserna». Wbg.
Zigenarespråket (romani cib, »romska») delar sig i en
stor mängd för hvarje land olika dialekter, hvilka
alla, oaktadt stark uppblandning med de särskilda
landens språk, omisskänneligt röja sitt gemensamma,
från sanskrit härstammande och med de nyindiska
språken, särskildt dardu-målen (se Jagistan),
beslägtade ursprung. Af dessa dialekter, hvilka
icke hafva något att skaffa med de särskilda landens
»rotvälska», »judtyska», »slang», tjufspråk o. dyl.,
äro de asiatiska och afrikanska ytterst litet kända,
men 13 europeiska (turk.-grekiska, ruman., ung.,
böhm., tyska, polska, ryska, finska, skandin.,
eng., ital., bask., spanska) ganska fullständigt
genom ordsamlingar, grammatik, språkprof och
vetenskapliga bearbetningar (företrädesvis af
Miklosich). Flere af dessa munarter afvika betydligt
från hvarandra. En ungersk zigenare kan blott med
möda förstå en tysk och alldeles icke en engelsk
eller spansk. Den sistnämnda dialekten har skilt sig
mest från de öfriga, i det att böjningen blifvit till
stor del rent spansk. För öfrigt ega zigenarna stor
fallenhet för språk och tala öfverallt utom sitt eget
äfven landets språk och ofta flere andra. Den enda
literatur, som finnes, är sagor och sånger, till en
del öfversatta från andra språk, samt öfversättningar
af några kapitel ur evangelierna. Den ojämförligt
vigtigaste, renaste och bäst kända dialekten är
den turk.-grekiska, som derför ensamt afses i den
följande beskrifningen. Vokalismen består blott
af a, e. i, o, u (enligt regeln korta) och af inga
diftonger. Konsonanterna äro: k, g, ch, h; t, d; p,
b, f (eng.) w; n, m; r, l; s, z (blott i förbindelsen
zd); palat. č (tj), š (sj), ž (franskt. j, blott
i dz); aspir. kh (utt. ofta kch), dh, ph (pch); j
saknas i äkta indiska ord, men alla konson. förekomma
vid böjning och afledning mouillerade (se d. o.),
uttryckt med j. Accenten ligger i äkta ord enligt
regeln på ultima. Genus är tvåfaldigt, mask. och
fem. Obestämd artikel är räkneordet jek; den bestämda
är nomit. sing. mask. o, fem. i (af grek ὁ, ἡ),
pl. mask. och fem. o, ack. öfverallt e. Subst.
hafva i bägge numeri (dual saknas) tre kasus (nomin.,
ack., vok.), härstammande från den äldsta (prakrit-)
perioden, samt fyra yngre med postpositioner: -te,
-de (motsv. lok., dat. m. m.), -ke,-ge (dat.,
tempor. m. m.), -far, -dar (abl.) och -sa, -dža
(instrum.). Många ord ega äfven en ursprunglig lok. på
-e, och abl. på -al. Mask. ändas i nomin. sing. på
-o (af sanskr. -a) eller (med bortfall af detta)
på konson., t. ex. rakló, gosse, manuš, menniska;
fem. på -i (af sanskr. -ā) eller (med bortfall)
på konson., rakli flicka, dzor, skägg. Öfriga
kasusändelser äro: mask. sing. vok. rakl-é (manuš-é),
ack. rakl-és, pl. nomin. rakl-é, vok. -d,
ack. -en; fem. sing. vok. rakl-í (džor-i),
ack. raklj-á, pl. nomin. vok. raklj-a,
ack. raklj-én. Postpos. läggas till ack.,
formerna -de, -ge, -dar, -dža till pl.,
t. ex. mask. lok. sing. raklés-te, pl. raklén-de,
fem. instrum. rakljá-sa, pl. rakljén-dza. Den
felande genit. uttryckes (liksom i flere
andra, och ofta i slaviska, språk) genom ett
relationsadj. med suff. -koro, t. ex. čibja-koro
(af čib, språk), språklig, språk-, raklén-gero,
barna-, barn-. Adj. ändas i sing. mask. nomin. på
-ó, ack. -e, fem. nomin. ack -i, plur. öfverallt
-e. Kompar. bildas med suff. -der (baró, stor,
baredér) eller oftare med adv. po, mer, superl.
med artikeln framför komp. Räkneorden äro: 1 jek, 2
dui, 3 tri, 4 štar, 5 panč, 6 šov, 7 eftá, 8 ochtó,
9 enja, 10 des, 11 des-u-jek, 20 bis, 30 trianda,
40 du-vár-biš, 50 panč-vár-deš, 60 tri-vár-biš,
100 sel; jek-to, 1:sta etc. — Pron. person, äro:
me, jag, man, mig, amen, vi, oss; tu, du, tut, dig,
tumén, I, er; ov, han, les, honom, oi, hon, la,
henne, ol, de, len, dem, böjda med postpos. som
subst., láte, åt henne, léndža, med dem. Possess.
äro: miró, min, tiró, din, maró, vår, tumaró, er,
leskeró, hans, lakeró, hennes, lengeró, deras,
fem. mirí etc. Verbet har följande former: imperat.
pres., imperf., preter. och plusqv. Stammen synes i
imperat: ker, gör!, ker-én gören! dza, gå! pl. dzan,
pass. kérd-jov, pl. kérdjovén. Personaländelserna
äro för pres. akt.: sing. 1 ker-áv l. ker-áva
(dža-v, džáva), 2 ker-és (dž-és), 3 ker-él (džél),
pl. 1 ker-as, 2 ker-én, 3 ker-én, pass. kerdjov-áv
(a), kerdjov-és etc. Preter. är ett particip med
ändelser af roten as, vara: sing. 1 kerdjóm, 2
kerdján, 3 kerdjás, pl. kerdjám, kerdján, kerdjé;
pass. sing. kérdil-jóm, kérdil-ján etc. Imperf. och
plusqv. hänga -as (»var») efter pres. och preter.:
imperf. keráv-as, kerés-as etc., plusqv. kerdjóm-as,
kerdján-as etc. Fut. och infin. uttryckas med
pres. jämte konjunkt. te (egentl. pres. konj.), me te
dav tut, jag skall ge dig, me si te chal, jag är att
(= måste) äta. Gerund. bildas med suff. -indos:
kerindós, görande, part. pret. med -to (-do)
-lo (akt. och pass.), -no (pass.) res-tó, res-ló,
kommen, ker-do, gjord, di-nó, gifven (af da). Afledda
verbalstammar äro kaus. (af verb och nomen) med
suff. -a och -jar: baš, skrika, basá, låta skrika,
baró, stor, barjár, göra stor, pass. och faktit. med
-ja till pret. part. på -do-lo-no, t. ex. dikl-jo,
synas, af dik, se.
Literaturen öfver zigenare är förvånande rik;
den omfattar öfver 1,000 särskilda arbeten. Bland
de förnämsta må anföras Grellmann: »Die zigeuner,
ein histor. versuch über die lebensart etc.» (1783;
2:dra uppl. 1787); Bataillard: »De l’apparition et
de la dispersion des bohémiens en Europe» (1844, med
14 forts. under olika titlar, 1849–90); Fr. Liszt:
»Des bohémiens et de leur musique en Hongrie» (1859;
ny uppl. 1881); Borrow: »The zinkali ... the gypsies
in Spain» (2 bd, 1841; 3:dje uppl. 1873); Pott:
»Die zigeuner in Europa und Asien» (2 bd; inledning,
grammatik, ordbok, 1845; med »Nachtrag» dertill af
Ascoli, »Zigeunerisches», 1865), ett grundläggande
verk (se vidare Pott i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
