Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Techmers »Zeitschr. für allgeineine sprachwiss.»,
1885); Böthlingk: »Über die sprache der zigeuner in
Russland» (1853); Smart och Crofton: »The dialects
of the english gypsies» (1863; 2:dra uppl. 1875);
Mayo y Quindale: »El gitanismo, hist., costumbres e
dial. de los gitanos» (1870); Paspati: »Études sur
les tchinghianes ou bohémiens de l’empire ottoman»
(1870; särdeles vigtigt); Miklosich: »Über die
mundarten und die wanderungen der zigeuner Europa’s»
(12 afhandl. i Wien-akad. »Denkschriften»; 1872–81)
och »Beiträge zur kenntniss der zigeunermundarten»
(4 afh. i samma akad:s »Sitzungsberichte», 1874–78);
Smith: »Tent life with english gipsies in Norway»
(2:dra uppl. 1874; »högst intressant», enligt
Pott); Leland: »The gypsies» (1882); Wlislocki:
»Die sprache der transsilvan. zigeuner» (1883),
»Vom wandernden zigeunervolke. Bilder aus dem
leben der siebenbürger zigeuner» (1890) och »Aus
dem inneren leben der zigeuner» (1892); József
(ärkehertig): »Czigány nyelvtan. Románo czibákero
sziklaribé» (»zigenar-språklära», 1888); Colocci:
»Gli zingari» (1889); »Journ. of the Gypsy lore
society», vol. I–III (1888–92). — För Sverige se
A. G. Ahlqvists upps. om zigenarna på 1500-talet
i »Ny illustrerad tidning», 1876; för Danmark och
Norge se ofvan. Derjämte må nämnas A. T. Lysanders
lifliga skildring af zigenarna i tidskr. »Nu» (1875),
intagen äfven i hans »Smärre skrifter i urval» (1891).
H. A.
Zigenaremetoden kallas i allmänhet hvarje sätt att
utan grundliga studier genom vissa konstgrepp hastigt
uppnå en viss musikalisk färdighet.
Zigenaremusik har af gammalt berömmelse för sin
egendomlighet och sitt poetiska behag. I synnerhet
i Österrike-Ungern äro zigenarna ryktbara för sin
musikaliska skicklighet, och man nämner bland
dem flere verkliga virtuoser på violin eller
hackbräde (cymbal, af dem äfven kalladt cobza). »I
fiolen och cymbalen ligger hufvudintresset af en
zigenareorkester; andra instrument tjena blott
till ledsagning, fördubbling af harmonien,
markering af rytmen. Mestadels är det några
trä- och mässingsinstrument, en violoncell,
en kontrabas och så många sekundfioler som
möjligt. Första fiolen genomlöper alla virtuosnyckens
slingervägar. Cymbalistens rol är att rytmisera
detta lopp, framhäfva taktens påskyndande eller
återhåll, energi eller vekhet. Han handhafver
de små trähammare, som ila öfver mässing- och
stålsträngarna med jonglörartad snabbhet. Han delar
med förste violinisten rättigheten att utveckla
vissa passager, att efter godtfinnande utvidga
vissa variationer, alltefter som han improviserar
dem. Då och då inträffar det äfven, att en dugtig
cellist eller klarinettist alternerar med dem.»
(F. Liszt: »Des bohémiens et de leur musique en
Hongrie», 1859; ny uppl. 1881). Äfven sång odlas
af zigenarna, särskildt i Spanien och Ryssland.
A. L.
Zigenare-ört. Se Lycopus europaeus.
Zigzag. Se Sicksack.
Zihl. Se Thièle.
Ziláh (T. Zillenmarkt), hufvudstad i ungerska
komitatet Szilágy. Omkr. 7,000 innev. Vinodling.
Zi-l-hedja. Se Di-l-hedsche.
Zi-l-Kade. Se Di-l-Kade.
Zillen, Johannes Vilhelm, dansk målare, född d. 4
Jan. 1824 i staden Slesvig, död d. 14 Mars 1870,
kom till Köpenhamn i afsigt att blifva bildhuggare,
men egnade sig i stället åt måleriet och reste till
Düsseldorf för att utbilda sig till djurmålare. År
1856 återvände han som mogen konstnär till Köpenhamn
och utställde under de följande åren en mängd
djurtaflor, å hvilka än getter, än får, kor eller
andra djur framställdes med mycken naturtrohet
såväl ute på marken som i stallet. Liknande ämnen
behandlade han äfven i en samling raderingar.
Ph. W.
Ziller, Tuiskon, tysk pedagog af Herbarts
skola, f. 1817, stiftade 1861 såsom privatdocent
vid Leipzigs universitet ett pedagogiskt seminarium
samt kallades 1864 till e. o. professor i filosofi
och pedagogik derstädes. Hans lärjungar och anhängare
sammanslöto sig 1808 till en förening för vetenskaplig
pedagogik. Z. dog i Leipzig 1882. Om hans mot den
sociala undervisningens idé fientliga skolsystem
se Samundervisning, sp. 456. Bland Z:s utgifna
skrifter må nämnas Die regierung der kinder (1857),
Grundlegung zur lehre vom erziehenden unterricht
(1865), Vorlesungen über allgemeine pädagogik (1876)
och Allgemeine philosophische ethik (1880). Han
redigerade åtskilliga tidskrifter i uppfostringslära.
Zillerthal, sidodal till Inndalen i Tyrolen,
genomfluten af Zillerbach. Den egentliga Zillerdalen
sträcker sig omkr. 28 km. från Inn till byn Mairhofen
och har dit ovanlig bredd och stort djup samt
ringa lutning. Vid Mairhofen delar sig hufvuddalen
i fyra armar: Zillergrund, Stillup-, Zemm- och
Tuxerthal, alla väsentligen olika hufvuddalen,
så att ingen kan betraktas som fortsättning af den
nedre dalen. Z. är med sina bidalar vida berömd och
mycket besökt för sin landskapsskönhet, omgifven
som den är af 3,000 m. höga berg, hvilkas toppar nå
ytterligare 500 m. Dalen har omkr. 15,000 innev.,
hvilkas hufvudnäring är boskapsskötsel. Dock förmår
dalen icke att föda en så talrik befolkning, utan
många måste söka sitt bröd utomlands, bl. a. såsom
sångare. Ett stort uppseende väckte en utvandring
1837 af omkr. 400 zillerthalare, som 1830 öfvergått
till protestantismen och 1834 befalldes att antingen
återgå till katolicismen eller utvandra. Väljande
det senare alternativet, mottogos de af preussiske
konungen, som anvisade dem boningsplats i Schlesien,
der kolonien Zillerthal anlades vid byn Erdmannsdorf
vid foten af Riesengebirge.
Zimbabue, Zimbabye, ruinkomplex i östra Syd-Afrika i
masjonalandet mellan Sambesi och Limpopo, under 20°
16 1/2’ s. br. och 31° 10’ ö. lgd. Ruinerna hafva
sedan långt tillbaka varit kända af portugiserna
och ansågos vara lemningar af drottningens af Saba
palats, enär masjonalandet i långliga tider haft
rykte om sig att vara ett guldland. Det är bekant,
att portugiserna på 1500-talet från grufvorna i
Manica hemtade ofantliga guldrikedomar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
