Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grufvorna ansågos outtömliga. Emellertid blefvo genom
masjonernas och matebelernas stora uppror de hvite
fördrifna ur landet. Ända från den tiden hafva
infödingarna afundsjukt bevarat hemligheten om sitt
lands guldrikedom och förnekat européerna tillträde
till detsamma. Under de två senaste årh. inhöljdes
ruinerna i ett sagolikt dunkel, och man betviflade
t. o. m., att de funnos till, då de åter upptäcktes
af Karl Mauch d. 8 Sept. 1871. Sedermera hafva äfven
andra resande besökt dem. Ruinerna ligga dels på,
dels bredvid en 120 m. hög granitkägla, rundt omkring
hvilken gå olika höga stenmurar. Bakom den inre
muren finner man tydliga spår af ett fullständigt
konglomerat af cirkelformiga byggnader, sannolikt
boningshus. Derpå följer en tredje, högre mur, och
innanför densamma, omkr. 300 steg från bergkäglans
fot, höjer sig en cirkelrund, 10 m. hög byggnad,
sannolikt ett tempel, med 2–3 m. tjocka murar,
uppförda af sorgfälligt huggna, polerade granitstenar
utan bindningsämne. På sidan om ingången och liksom
till skydd för densamma står ett ungefär 10 m. högt
koniskt, massivt torn af omkr. 5 m. diameter. På
bergkäglan ligga rester af en mängd små cirkelformiga
byggnader, nio öfver hvarandra murade terrasser
och på sjelfva toppen väldiga granitblock, hvilka
sannolikt utgjort ett fäste. Anläggningens ändamål och
upphofsmän samt tiden för dess tillkomst äro omöjliga
att uppgifva. Mauch och flere med honom anse, att
Bibelns Ofir är att söka i dessa trakter. Theodore
Bent, som nyligen besökt ruinerna, anser, att de äro
rester af forntida fästningar och tempel, anlagda af
invandrare från Arabien för att försvara de arbetare,
som vid Z. uppträdde som guldgräfvare. Ty de runda
tornen hafva mycket gemensamt med sådana, som för
årtusenden sedan byggdes af semitiska folk i Arabien
och Syrien, och nedanför ruinerna har man påträffat
uråldriga smältugnar för guld, stora qvantiteter
guldförande qvarts samt redskap för guldextraktion,
polerfilar, krossningsapparater och gjutna stycken
af saponit.
Zimmer, Heinrich, tysk språkvetenskapsman,
universitetslärare, f. 1851 i Castellaun
(reg.-omr. Koblenz), studerade vid universiteten
i Strassburg, Tübingen och Berlin, blef 1876
filos. doktor på afhandlingen Ostgermanisch und
westgermanisch och 1878 privatdocent i sanskrit och
indo-europeisk språkvetenskap vid Berlins universitet
samt utnämndes 1881 till professor i nämnda ämnen vid
Greifswalds universitet. För keltologiska studier
har han vid tre särskilda tillfällen (1878, 1880,
1885) företagit resor i England och Irland. Z:s
vetenskapliga verksam: het rör sig hufvudsakligen inom
tre områden det germanistiska, det indiska och det
keltiska. Inom det germanistiska området faller, utom
det ofvannämnda arbetet, Die nominalsuffixe a und ā
in den germanischen sprachen (1876), inom det indiska
Altindisches leben (1879) samt några smärre uppsatser
(i »Zeitschrift für vergl. sprachforschung», bd 24,
och i »Beiträge zur kunde der indogerm. sprachen, bd
2, 3). Vigtigast, ja banbrytande äro hans forskningar
på det keltologiska området. De äro såväl af rent
språkvetenskaplig som i synnerhet af literär- och
kulturhistorisk art. I detta senare afseendet har Z. i
en följd af arbeten ur den forn- och medeliriska
literaturen framdragit en hel mängd otvetydiga
bevis för irernas beröring med nordborna ända från
500–600-talen e. Kr. De vigtigaste afhandlingarna
äro offentliggjorda i tidskrifter: Keltische studien
(1–15, i »Zeitschr. f. vgl. sprachf.», bd 24–33, samt
några andra smärre uppsatser i samma tidskrift),
Keltische beiträge (i »Zeitschrift f. deutsches
altertum», bd 32–37), Über die bedeutung des
irischen elements für die mittelalterliche cultur (i
»Preussische jahrbücher», bd 59), Über die frühesten
beziehungen der iren mit den nordgermanen (i
»Sitzungsberichte der Berliner Akad. der wissensch.»
1891), Bretonische elemente in der Arthursage des
Gottfried von Monmouth och Beiträge zur
namenforschung in den altfranzösischen Arthur-epen (i
»Zeitschrift f. französische sprache u. litteratur»,
bd 12, 13) samt några utförliga, ytterst vigtiga
recensioner i »Göttingische gelehrte anzeigen»
fr. o. m. 1887. Separat har han utgifvit Glossae
hibernicae (1881), Keltische studien (I, 1881;
II, 1884), Nennius Vindicatus (1893), ett större
literärhistoriskt arbete öfver den s. k. »Historia
britonum». Af de tre mest betydande keltologerna i
våra dagar (de två andra äro tysken Windisch och
engelsmannen W. Stokes) intager Z. otvifvelaktigt det
främsta rummet genom originalitet, metodisk skärpa
och vigtiga forskningsresultat. K. F. J.
Zimmer, Wilhelm, tysk målare, f. 1853 i Apolda, kom
efter ett års lärotid hos en litograf till Weimar,
der han förenade arbetet i verkstaden med studier i
teckningsskolan. Målaren grefve Kalckreuth upptäckte
der hans egendomliga talang och tog in honom i
konstskolan, der Z. raskt utvecklade sig. Han målar
scener ur bylifvet och skildrar i synnerhet ungdomen
»med sanning och humor»: Den misslyckade slädfärden
och Den lustiga slädfärden, I sommaren, Söndagsnöje
på landsbygden (1876), Potatesplockning i Thüringen,
Affärden (1880) m. fl.
Zimmermann, Johann Georg von, schweizisk läkare
och popularfilosof, f. 1728 i Brugg, kantonen
Aargau, studerade 1747–51 medicin i Göttingen
och var der lärjunge till den berömde Haller,
hvars lära om irritabiliteten han försvarade i sin
doktorsafhandling. Z. blef 1752 stadsläkare i sin
födelsestad, 1768 lifmedikus i Hannover och 1785
lifmedikus hos Katarina II af Ryssland, hvarest han
adlades, samt skötte Fredrik II af Preussen under
dennes sista sjukdom. Han råkade i en obehaglig fejd
med illuminaterna, ådrog sig genom några skrifter
öfver Fredrik den store flere angrepp och dog i
hypokondri 1795. Vida kända blefvo Z:s meditativa
arbeten Über die einsamkeit (1756; omarbet. i 4
bd, 1784—85, flere uppl.), innehållande en serie
uppsatser med skarpa iakttagelser öfver menniskor
och samhällsförhållanden, och Vom nationalstolz
(1758; ny uppl. 1789), skrifvet med smak, insigt och
frisinne. Ett mönster af klar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
