Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zodiaken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans stora romancykel »Les Rougon-Macquart. Histoire
naturelle et sociale d’une famille sous le second
empire», hvilken omfattar: La fortune des Rougon
(1871; »Uppkomlingarna», 1883), La curée (1872),
Le ventre de Paris (1873), La conquête de Plassans
(1874), La faute de l’abbé Mouret (1875; »Brottslig
kärlek», 1884), Son Excellence Eugène Rougon
(1876), L’assommoir (1877; »Fällan», 1879), Une page
d’amour (1878; »Ett blad ur kärlekens bok», 1879),
Nana (1880; sv. öfvers. s. å.), Pot-Bouille (1882;
»Bättre slödder», s. å.), Au bonheur des dames (1883;
»Damernas paradis», s. å.), La joie de vivre (1884;
»Lifvets glädje», s. å.), Germinal (1885; »Vårbrodd»,
s. å.), L’oeuvre (1886; »Konstnärslif», s. å.), La terre
(1887), Le rêve (1888), La bête humaine (1890),
L’argent (1891; »Penningen», s. å.), La débâcle
(1892; »I grus och spillror», s. å.) och Le docteur
Pascal (1893; »Doktor Pascal», s. å.). I denna
långa romancykel har Z. derjämte haft för afsigt att
tillämpa teorien om ärftlighetens ödesdigra inflytande
på menniskoafkommans karakter. Hufvudpersonerna
i familjegruppen Les Rougon-Macquart härstamma af
dåliga föräldrar och hafva af dem ärft alla dåliga
böjelser. Omkring dem och mången gång oberoende af dem
rör sig en mängd folk af alla samhällsklasser, men de
fleste äro påverkade af den förderfvade omgifning,
i hvilken de hafva uppvuxit eller lefvat. Slutligen
uppträder här och der en menniska, som åtminstone
lyckats bevara ett sken af dygd. Resultaten af
dessa psykologiska studier framställer han med
den förskräckligaste naturtrohet. Hans språk,
som obestridligen röjer mästaren, eger för att
skildra naturen de skäraste och rikaste färger,
men antager, då det gäller det menskliga lifvet,
alltför ofta de mest råa och obscena former. Det
gick äfven derhän att Z., som under många år var
den inflytelserikaste målsmannen för naturalismen
inom den franska literaturen, en dag offentligen
förnekades af flere bland sina trognaste efterhärmare
(1887). Oaktadt den storm af ovilja, som hans verk
framkallat, hafva emellertid flere af hans skildringar
vunnit en oerhörd spridning, icke minst i utlandet,
der de äfven blifvit öfversatta. — I öfrigt har Z. ur
några af sina arbeten hemtat ämnen till dramatiska
stycken. För scenen har han sålunda utarbetat Thérèse
Raquin (Renaissance-teatern 1873), Les héritiers
Rabourdin (Cluny-teatern 1874) och Le bouton de Rose
(Palais-Royal-teatern 1878). Dessa stycken hafva dock
ej gjort synnerlig lycka. Deremot hafva några andra
pjeser, som lånats ur hans romaner, väckt mycket
uppseende, nämligen »L’assommoir» (Ambigu-teatern
1879) och »Nana» (samma teater), båda af Busnach och
Gastineau, samt »Une page d’amour» (Odéon-teatern
1893) af Samson. — Se C. G. Estlander: »Naturalismen
enligt Zola» (1891). J. M–r.
Zolkiew, stad i östra Galizien, n. om
Lemberg. Omkr. 7,000 innev., mest rutener. Gammalt
slott, fordom Johan Sobieskis residens, samt en gotisk
kyrka med grafvårdar öfver medlemmar af slägterna
Zolkiewski och Sobieski.
Zolkiewski, Stanislaw, polsk härförare,
f. 1547, tjenade under Zamojski, blef vojevod af Kiev
och utmärkte sig i krig mot de upproriske kosakerna,
som han betvang (1596), och emot svenskarna i
Livland. Sin egentliga ryktbarhet vann han genom
kriget i Ryssland, der han såsom kronhetman ryckte
in 1610 för att befordra konung Sigismunds planer
på Rysslands tron. Han slog den svensk-ryska hären
vid Klusjino (1610), tvang bojarrådet att hylla
Vladislav Vasa som tsar och besatte Moskva samt
ryckte sedan med den afsatte tsar Vasilij såsom sin
fånge mot Smolensk. 1617 förde han befälet öfver
de polska trupperna mot tatarer och turkar, men
nödgades s. å. afsluta ett ofördelaktigt fördrag med
sultanen. Då han 1620, å nyo i fejd med turkar och
tatarer, skulle gå öfver Dnjestr, stupade han d. 6
Okt. med en stor del af sin här.
Zoll, Kilian Kristofer, genremålare, född d. 29
Sept. 1818 i Hyllie vid Malmö, vann 1835 i
Stockholm inträde i konstakademien och studerade
der i 4 år. Under tiden sålde han en och annan
målning till konstföreningen och erhöll äfven
porträttbeställningar. Riktningen inom akademien
gjorde, att Z. der företrädesvis fick sysselsätta sig
med mytiska och historiska ämnen, hvilka han dock,
så snart han blifvit sjelfständig, öfvergaf för
att i stället egna sig åt folklifsmålningen. Han
genomströfvade, flitigt tecknande, den ena
provinsen efter den andra (Skåne, Halland, Småland,
Dalarna). Det var under dessa ströftåg, som han
vid ett besök på herregården Botorp 1842 fick
beställning på en altartafla för Linderås’ kyrka
(denna målning fullbordades 1844). Under vintrarna
1845 och 1846 studerade Z. vid akademien i Köpenhamn,
och 1848 ämnade han såsom bataljmålare åtfölja
Kronobergs regemente till Slesvig. Men då Sverige
ej blef inblandadt i kriget, stannade han i stället
i Köpenhamn, der han målade några porträtt, och
återvände derefter s. å. till Sverige. I akademiens
utställningar åren 1850, 1853, 1856 och 1858 deltog
han med sammanlagdt 19 oljemålningar. Tillsamman med
Nordenberg afreste han 1854 till Düsseldorf, der hans
konstnärskap utvecklades till större mognad och hans
talang rönte erkännande af framstående konstnärer. Han
målade der tillsamman med Markus Larson (se denne)
»Färden till julottan» samt två skeppsbrottsmotiv
med lifliga figurscener på stranden. Af hans arbeten
från denna tid kunna vidare nämnas Inqvarteringen
af skånska husarer, Midsommardans i Dalarna och
Ett läsförhör. Från Düsseldorf återkom Z. 1855 och
sökte jämte Nordenberg 1856 ett efter Höckert ledigt
resestipendium, men kunde ej komma i åtanka, enär
han var äldre än bestämmelserna angående stipendiet
medgåfvo. Han erkändes emellertid af akademien vara
ungefär jämngod med sin medtäflare. Året derefter
ingick han äktenskap med Henriette Gustafva Horn af
Rantzien och begaf sig i sällskap med sin hustru
tillbaka till Düsseldorf, derifrån han återkom
1858 efter att hafva i Köpenhamn afslutat en stor
historiemålning, Dolgoruki och Golovin nedlägga vapnen
för Karl XII på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
