Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgift att ådagalägga sambandet mellan de enklare och
de mera sammansatta funktionsarterna, att härleda det
ena funktionsfenomenet ur det andra. Endast såsom en
gren af fysiologien är psykologien att uppfatta. —
Fysiologiens andra hufvudafdelning har man betecknat
som relationsfysiologi, d. v. s. läran om den djuriska
organismens förhållande till den yttre verlden. Denna
art af fysiologi sönderfaller åter i två delar:
ekologi och korologi. Ekologien, som man
oftast ser alldeles oegentligt betecknad som
biologi, är läran om djurens hushållning och
alla yttre lefnadsförhållanden, således djurens
samtliga relationer till såväl deras oorganiska
som organiska omgifning, med ett ord alla de
komplicerade förhållanden, hvilka Darwin betecknat
som vilkoren för »kampen för tillvaron». Ekologien
bildar alltså en hufvudbeståndsdel i det, som
man vanligen förstår med naturalhistoria. Den
andra grenen af relationsfysiologien, korologien,
är läran om djurens utbredning på jorden. Den
innefattar sålunda ej blott undersökningarna
rörande djurens horisontella utbredning, eller
djurgeografien (zoo-geografi), utan ock rörande
deras vertikala utbredning, t. ex. djurlifvets
fördelning i hafven.
Morfologiens och fysiologiens
resultat sammansmälta till det, som man numera
vanligen brukar benämna organismernas genealogi,
eller slägtskapslära, och denna finner sitt kortaste
uttryck i djursystemet, hvarför ock den zoologiska
systematiken i sin här framställda betydelse kan
identifieras med genealogien. Sålunda står ock
systematiken ej, såsom man stundom föreställer sig,
i någon motsättning till morfologien och fysiologien;
den har fastmera till sitt högsta och egentliga mål
att samla morfologiens och fysiologiens väsentligaste
resultat till en öfversigtlig framställning, till ett
helt, och att antyda genom förening eller särskiljande
af större och mindre formgrupper eller kategorier
(typer, klasser, ordningar, familjer, slägten, arter,
varieteter) hvilka insigter rörande djurformernas
slägtskapsförhållanden vi vunnit genom morfologiens
och fysiologiens undersökningar. Enligt denna
uppfattning blir således systemet ett kort, pregnant
uttryck för den biologiska forskningens ståndpunkt
för tillfället. Men för att systematiken verkligen
skall kunna motsvara sin här framställda uppgift,
kan den ej nöja sig med att taga hänsyn endast till
de nu lefvande djurformerna, utan måste äfven i sig
upptaga dem, som numera äro utdöda (fossila). På den
grund måste äfven en annan vetenskapsgren flyttas
in på zoologiens område, nämligen paleontologien,
eller läran om de djurformer, som under flydda
geologiska perioder befolkat vår jord. Denna art af
paleontologi, hvilken som en väsentlig beståndsdel
ingår i zoologien, kunna vi beteckna som
morfologisk paleontologi i motsats till den art af
paleontologien, som står i geologiens tjenst vid
bestämmandet af de geologiska aflagringarnas relativa
ålder, och som kan betecknas som stratigrafisk
paleontologi. Den morfologiska paleontologien bildar
alltså den i egentlig mening historiska grenen af
zoologien. Såsom sådan
utgör den en vigtig del af en disciplin, som af
flertalet biologer, hvilka hylla descendensteorien,
benämnes fylogeni (fylogoni), d. v. s. djurartens
eller djurstammens utvecklingshistoria — i analogi med
»ontogeni». eller individens utvecklingshistoria —
och har till uppgift att söka efter det genetiska
sambandet mellan de olika djurformerna. Bortser
man från de teoretiska förutsättningarna, skulle
sålunda fylogenien vara identisk med systematiken,
som ju har att gifva ett uttryck för detta -från
fylo-geniens ståndpunkt fullt verkliga, ej blott
tänkta — genetiska samband (se ofvan) under form af
det zoologiska systemet (organismernas »stamträd»). —
Det är tydligt, att den uppfattning af systematikens
väsende, som här framstälts, ej sammanfaller med
det man — förr allmänt och stundom ännu — menar med
systematik, som skulle vara en disciplin, som har till
uppgift att namngifva, beskrifva, lära urskilja och
inregistrera i de systematiska förteckningarna de
olika djurformerna. Såsom uteslutande beskrifvande
saknar denna art af systematik fullständigt
karakteren af vetenskap — alldeles frånsedt att, såsom
erfarenheten lärt, densamma vid sina beskrifningar
företrädesvis fäster sig vid den yttre formen,
t. ex. skalen hos blötdjuren (deraf den gängse
benämningen »konkyliologi» för kunskapen om denna
djurgrupp). Sin praktiska betydelse får emellertid
denna art af zoologisk verksamhet, hvilken vi skulle
kunna beteckna som zoografi (djurbeskrifning), för
de zoologiska samlingarna (museerna), der densamma af
lätt insedda skäl företrädesvis odlas och utgör liksom
dessa samlingar sjelfva ett nödvändigt underlag och i
viss mening ett förarbete för den rent vetenskapliga
zoologien.
II. Den moderna zoologiens historiska utveckling. A)
Allmän öfversigt. Få vetenskaper hafva att uppvisa
en egendomligare utvecklingsgång än nutidens
zoologi, i det flere af de olika discipliner,
som enligt ofvan lemnade framställning måste anses
konstituera zoologien, utbildats fullkomligt skilda
från hvarandra, men delvis i intimt samband med
andra, för zoologien främmande discipliner. Sålunda
sysselsatte sig de, som kallade sig »zoologer»,
länge förnämligast med det, som ofvan betecknats som
zoografi och oekologi, alltså med beskrifvande af
djurformernas yttre och lefnadssätt; från anatomien
hemtades förnämligast blott sådana karakterer, som
kunde vara till gagn för arternas särskiljande. De
mer eller mindre artificiella system, som framgingo
ur denna verksamhet, denna »systematik», gestaltade
sig under sådana förhållanden till knappast annat
än fackverk, i hvilka de nyupptäckta formerna
beqvämligen kunde inordnas. Fysiologien, anatomien
och embryologien — särskildt de högre djurens — hafva
ända till 1800-talets början utvecklats så godt som
alldeles oberoende af de nyss skildrade grenarna
af zoologien. De uppkommo i en annan vetenskaps,
den praktiska medicinens, tjenst. Det var läkaren,
som, då han för sina studier ej alltid kunde erhålla
menniskolik, nödgades taga sin tillflykt till studiet
af en del djur, särskildt däggdjur. Först i 18:de årh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
