- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
297-298

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

började man att åter upptaga det under hela
medeltiden fullkomligt försummade studiet af de
lägre djurens anatomi. Och först i början af 19:de
årh. sammanfattade Cuvier de under tidernas lopp
hopade anatomiska fakta för att deraf uppbygga en
jämförande anatomi i strängare bemärkelse. Samtidigt
vann ock insigten af det inre sambandet mellan den
sistnämnda vetenskapen och »systematiken» alltmera
insteg, hvaraf slutligen en sammansmältning af dessa
båda discipliner blef en nödvändig följd. Bekant är
likaledes, att paleontologien har uppkommit och
odlats ända till på allra senaste tid så godt som
uteslutande af geologerna, samt att psykologien
ansetts höra till den spekulativa filosofiens
domän. Först sedan denna sammansmältning af de
på skilda vägar uppkomna och utbildade zoologiska
disciplinerna egt rum, kunde zoologien öfvervinna
det rent empiriska stadiet och utveckla sig till en
vetenskap i egentlig bemärkelse.

B) Kronologisk redogörelse för zoologiens utveckling,
a
) Den klassiska forntiden. Den mest elementära och
derför äldsta art af zoologiskt vetande framträder
i kännedomen om och särskiljandet af de enstaka
djurformerna. Tydligtvis blefvo först de djur
föremål för menniskans uppmärksamhet och teoretiska
intresse, hvilka på ett eller annat sätt ingrepo
i hennes hushållning, sålunda i första rummet
husdjuren, vidare de vilda matnyttiga eller
skadliga djuren samt slutligen äfven de, hvilka
utmärka sig genom påfallande yttre, storlek eller
egendomligt lefnadssätt. Dock kan man äfven under
den för-aristoteliska perioden spåra några kunskaper
om djurens byggnad. Den äldste forskare, om hvilken
det berättas, att han sysslat med djurs anatomi,
är Alkmaion i Kroton (omkr. 520 f. Kr.); detsamma
uppgifves om Demokritos. Den egentlige grundläggaren
af zoologisk vetenskap är Aristoteles (d. 322 f. Kr.),
enär han samlade föregående forskares strödda rön
och sammansmälte dessa på ett metodiskt sätt med sina
egna vidsträckta iakttagelser. De vigtigaste af hans
zoologiska skrifter behandla »djurens tillkomst»,
»djurens delar» och »djurens historia». Aristoteles
är ej att uppfatta som blott beskrifvande zoolog; han
betraktade fastmera djuret som en lefvande organism
i dess förhållande till den omgifvande naturen,
tog hänsyn till djurens utveckling, byggnad och
lifsyttringar samt skapade sålunda en i viss mening
jämförande zoologi. Sålunda är ock Aristoteles’
indelning af de olika djurformerna ej att uppfatta
som ett system i vanlig bemärkelse, utan som en
skildring af det vi numera skulle benämna djurens
anatomi och fysiologi. Om ock de af honom använda
två stora hufvudrubrikerna »bloddjur» (enaima)
och »blodlösa djur» (anaima) bero på en oriktig
iakttagelse — för resten lätt förklarlig med hänsyn
till de honom till buds stående undersökningsmedlen —,
i det inga af honom anförda djurformer äro i saknad
af blodvätska, så bör dock ihågkommas, att dessa
kategorier sammanfalla med mycket senare zoologers (se
nedan) särskiljande af ryggradsdjur och ryggradslösa
djur (Aristoteles sjelf har framhållit förhandenvaron af en ryggrad
hos »bloddjuren»), äfvensom att han ej användt
dessa uttryck för att egentligen beteckna sina
hufvudgrupper, utan att han uppfattar dem blott som
skilnader, hvilka kunna användas som väsentligare
eller oväsentligare kännetecken för att karakterisera
dessa grupper. För resten är, såsom nedanstående
öfversigt visar, flertalet af hans grupper uppstäldt
på grund af ett större antal karakterer och sålunda
till sin princip att uppfatta som grunddrag till ett
naturligt system, sådant som det först i långt senare
tid och med mycket rikligare tillgångar har kunnat
utbildas. Aristoteles’ nio hufvudafdelningar äro: 1)
fyrfotadjur, som föda lefvande ungar (= däggdjur med
undantag af hvaldjuren), 2) foglar, 3) äggläggande
fyrfotadjur (= kräldjur och amfibier), 4) hvaldjur,
5) fiskar, 6) mjukdjuren (= hufvudfotingar), 7) djur
med mjukt skal (= högre kräftdjur), 8) flerfotade
leddjur (= insekter, spindlar, tusenfotingar och
maskar) och 9) fotlösa skaldjur (företrädesvis =
snäckdjur och musslor). Till denna sista grupp hänför
Aristoteles också såsom »egendomliga slägten» ett
antal lägre djur, af hvilka senare zoologer bildat
gruppen zoofyter. Inom de nämnda nio grupperna
urskilde han vidare underafdelningar utan att dock
uppställa dem som kategorier af olika rangordning. —
Efter Aristoteles har forntiden att uppvisa endast
en nämnvärd zoologisk skriftställare, Plinius
d. ä. (d. 79 e. Kr.). Sjelfständig forskare var
dock Plinius ej, utan blott en flitig kompilator. Han
citerar ofta Aristoteles, men missuppfattar honom
ej sällan och upptager okritiskt fabelaktiga
uppgifter, hvilkas värdelöshet redan Aristoteles
ådagalagt. Äfven Plinius’ indelning af djurriket
i landdjur, vattendjur och flygande djur, hvilken
ända till Gesner (1500-talet) blef den förherskande,
är underlägsen den aristoteliska.

b) Medeltiden. Det är gifvet, att den i
auktoritetstron fängslade menniskoanden hvarken
kunde känna behof af eller ega förmåga till
sjelfständig naturvetenskaplig forskning. Som en
zoologiens främjare mot sin vilja förtjenar påfven
Bonifacius VIII att nämnas, hvilken förklarade
alla dem, som undersökte menniskolik, i
bann. Till följd deraf tvungos läkarna att
taga sin tillflykt till studiet af en del djur,
hvarigenom särskildt i däggdjurens anatomi ej
obetydliga kunskaper förvärfvades. Om vi bortse från
en mängd skrifter af arabiska författare, hvilka
lemna beskrifningar af åtskilliga djurformer,
förtjena att nämnas blott tre dominkanmunkar, Tomas af
Cantimpré, Albertus Magnus och Vincens af Beauvais,
hvilka lefde i midten af 13:de årh. och först ställde
sig till uppgift att med begagnande af Aristoteles’
skrifter framlägga en omfattande bearbetning
af den tidens zoologiska vetande. Den mest
betydande af dessa var Albertus Magnus, hvilkens
förnämsta förtjenst ligger deri att han för sin
samtid framställt Aristoteles som naturfilosof och
zoologisk läromästare och dessutom återupptagit ett
själfständigt naturstudium.

c) Nyare tiden. 1) Den för-linnéska perioden.
Boktryckerikonsten, de iakttagelser och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free