- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
305-306

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stora arbete biologerna fingo göra bekantskap med
en ny verld af djurformer. Rörande hans system se
art Djur. I det han förklarade egendomligheterna
i organens byggnad såsom beroende på lifvet och på
organismens enhet, insåg han det nödvändiga samband
och det ömsesidiga beroende, som finnas mellan skilda
organ. Ur ett enda organ hos en djurform kan man,
enligt Cuviers uppfattning, draga slutsatser med
afseende på alla andra. Detta är lagen om »delarnas
korrelation», hvilken i Cuviers händer visade sig
synnerligen fruktbringande särskildt med afseende på
rekonstruktionen af fossila djurlemningar. Han fann
vidare, att de funktionelt vigtigaste organen äro de
mest konstanta, medan de mindre vigtiga äro de till
form och utbildning mest föränderliga. Denna sats
(»principe de la subordination des caractéres»)
vann stor användning i Cuviers system. Gent emot
det af tidigare biologer uttalade antagandet om
organisationsplanens enhet uppställde Cuvier
läran om fyra olika djuriska grundformer — de
sedermera s. k. »typerna» —, nämligen ryggradsdjur,
blötdjur, leddjur och stråldjur. Inom hvar och en
af dessa grundformer finnas skiljaktigt utbildade
organisationstillstånd, hvilka sinsemellan uppvisa
väsentliga gemensamma drag, men afvika från de
till de andra grundformerna hörande. Genom denna
uppfattning ställde Cuvier sig i skarp motsats till
den af naturfilosoferna, af Geoffroy S:t Hilaire,
Lamarck o. a. företrädda läran om det genetiska
sambandet mellan organismerna. Och om äfven Cuvier
genom typläran införde morfologien på nya fruktbara
banor, i det jämförelsen koncentrerades på det
typiskt likartade, så minskades dock denna hans
förtjenst ej oväsentligt derigenom att han fasthöll
vid artens oföränderlighet, så att »slägtskapen»
mellan djurformerna för honom får blott symbolisk
betydelse. Det stora anseende, som Cuvier åtnjöt,
förmådde dock under en lång period uppbära
hans läror. — Samtidigt med Cuvier uppträdde i
Tyskland J. Fr. Meckel (1781—1833), hvilken genom
sitt ännu i dag högt uppburna arbete »System der
vergleichenden anatomie» inlagt stora förtjenster
om morfologiens utveckling. I embryologien vann
typläran ett nytt stöd genom v. Baers (1792–1876)
klassiska undersökningar. Genom förening af den
jämförande anatomiens resultat och de grundläggande
embryologiska upptäckter, för hvilka vetenskapen
har att tacka v. Baer — vi påminna här blott om
upptäckten af däggdjursägget (1827) —, kom han till
den vigtiga uppfattningen af djurformen, att densamma
är produkten af den typ, till hvilken den hör, och
af den utvecklingsgrad, till hvilken den hunnit,
eller med hans egna ord: »Typ och utvecklingsgrad
determinera de enskilda formerna». — Den kraftiga
impuls, som utgått från dessa snillen, har burit rika
frukter. Män sådana som G. R. Treviranus, Tiedemann,
Rathke, Joh. Müller, Owen, Siebold, Leydig, M. Sars
m. fl. hafva lemnat vigtiga morfologiska bidrag på
skilda områden. Vidare förtjena här framhållas de nya
uppslag, som väfnadsläran genom Schwanns celltcori
erhållit. Samtidigt utbildades det
zoologiska systemet på de af Cuvier uppförda
fundamenten. Medan man redan tidigare skilt
urdjuren från stråldjuren och uppfört dem som en
särskild typ samt likaledes särskilt maskarna som
sjelfständig typ, påvisade Leuckart (1848), att ej
häller stråldjuren kunde anses som en enhetlig typ,
utan måste upplösas i tvänne: kavitetsdjur och
tagghudingar. Äfven blötdjurens typ har genom nyare
undersökningar ådagalagts innesluta åtminstone tre
skilda grundformer. Men de genom dessa och andra
biologers arbeten vunna rika frukter: det djupare och
allsidigare inträngandet i djurens organisation,
embryologiens upptäckter, den fullständigare
kännedomen om de utdöda djurformerna kombinerad med
kännedomen om de nu lefvande formernas utbredning
o. s. v., voro ej längre förenliga med typläran i
dess ursprungliga form. Fastmera gåfvo dessa hopade
kunskaper allt rikligare stöd åt descendensteorien,
redan anad af forntidens tänkare och vetenskapligt
grundlagd af Lamarck. Grundprincipen i den moderna
biologien kan då i korthet uttryckas sålunda. De
olika formerna af växter och djur hafva ej skapats
eller uppkommit hvar och en för sig, den ena
oberoende af den andra; de stå fastmera i ett
verkligt (ej blott tänkt) närmare eller fjarmare
slägtskapsförhållande. De nu lefvande växt- och
djurarterna äro ej oföränderliga, utan hafva under
tidernas lopp genomgått en rad af förändringar;
de hafva utvecklats ur andra arter. I sin nya form
har descendensteorien framstälts af Darwin (se
denne). Ehuru man ofta kan finna descendensteorien
framställd som liktydig med »darwinismen» (se d. o.),
bör dock ihågkommas, att den senare är blott ett
sätt att förklara härstamningen, och att sålunda
sjelfva descendensteorien ej beröres af darwinismens
antagande eller förkastande. Medan sålunda grundtanken
i descendensteorien, sådan den ofvan skisserats,
numera omfattas af alla sjelfständigt arbetande
biologer samt vunnit ett inflytande och en betydelse,
som sträcka sig vida öfver den egentliga biologiens
råmärken, är darwinismen fortfarande föremål för
kritik och vidare utbildning. Sålunda har darwinismen
af nyare forskare erhållit flere modifikationer
och vigtiga tillägg, af hvilka vi här nämna endast
Dohrns lära om funktionsvexlingen och Weismanns
undersökningar rörande förvärfvade egenskapers
ärftlighet. Deremot hafva de af några biologer
(t. ex. Kölliker) gjorda försöken att med andra
teorier ersätta darwinismen såsom förklaringsprincip
för descendensteorien ej lyckats vinna allmännare
erkännande. Såsom darwinismens förnämsta bearbetare
förtjena, utom de redan nämnde, att i första rummet
anföras Wallace, Huxley och Haeckel. Den nya läran har
verkat reformerande och befruktande på alla biologiens
områden. Sålunda har den jämförande anatomien, numera
fullständigt frigjord från beroendet af den praktiska
medicinen, erhållit förnämligast genom Gegenbaurs
arbeten och inflytande nytt lif. Detsamma gäller om
den numera med sistnämnda disciplin intimt förenade
embryologien, sådan den utbildats af A. Kovalevski,
Balfour, bröderna Hertwig, Kleinenberg, v. Beneden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free