Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefnad omspunnen af en oerhörd mängd legender
(fullständigt samlade i den pers. Zerdušt-name,
»Z.-boken»), ofta erinrande om judiska och
kristna. Hans moder, Dughdha (»jungfrun»), erhöll
under hafvandeskapet gudomliga uppenbarelser om
sonens kallelse, och då landets konung ville döda
honom med en dolk, förlamades dennes hand. Efter
att hafva tillbragt sin ungdom i öcknen, der
hans näring bestod af mjölk och ost, och der han
ständigt anfäktades af onda andar, blef han en natt
af Vohu-Manô (se nedan) förd till himlen, samtalade
med Ormusd, erhöll af honom Avesta och uppträdde
sedan i sitt 30:de år såsom förkunnare af en ny,
ren lära. Denna omfattades af Guštâsp och hans
folk, men under en strid med de »demon-dyrkande»
turanerna blef hufvudstaden Balkh intagen, och Z. led
martyrdöden. Enligt legenden hade Z. tre hustrur,
och genom sina tre söner med de bägge första blef
han stamfader för de tre stora samhällsklasserna:
jordbrukarna, presterna och krigarna. Den tredje
hustrun hade inga barn, men af henne och Z:s (af
99,999 »fravasji» i hafvet Kânsu bevakade) säd skola
vid slutet af hvart årtusende efter Z. framkomma tre
nya profeter, saoš-jand (»frälsare»; se nedan).
Hufvuddragen af Z:s dualistiska lära, som sjelf kallar
sig daêva mâzdajasni, »masdadyrkarelagen» (i motsats
till daêvajasna, »demon-dyrkare»), äro enligt Avesta
följande. Sedan oändlig tid existerar den omätliga
rymden med ljusets och mörkrets bägge hemisferer och
två eviga andar, ljusets och mörkrets, lifvets och
dödens, det godas och det ondas andar. Spenta mainju,
»den lifgifvande (helige) anden», har skapat allt
godt i följande ordning: amsjaspand (se nedan),
himlen, de gode genierna, solen (med måne och
stjernor), elden, vattnet, jorden och de lefvande
varelserna. Af dessa sista skapades först blott två,
gajamereta (»det dödliga lifvet»), urmenniskan (i
senare sagor gajûmart, se Persien, sp. 1088), och
varcâk, urtjuren. Men sedan dessa fallit offer för
Ahrimans våld, uppstod af den förres i jorden gömda
säd det första menniskoparet, mašja och mašjâna (»man»
och »maninna», sedermera identifierade med konung Jima
och hans syster Jimâ), och af den senares alla nyttiga
djur och växter. Denne helige ande är (dock enligt de
äldsta delarna af Avesta icke ursprungligen) identisk
med den högste guden, Ahura mazdâo (Pers. Ormuzd),
»herren den vise», hvilken genom det mäktiga ordet
(honovar, se nedan) utfört skapelseverket på 365
dagar, fördelade i 6 perioder. Arṅra [arangra] mainju
(Pers. Ahriman), »den förstörande (onde) anden», som
skapat allt ondt: de skadliga och orena djuren, de
onde andarna (daêva), sjukdomarna, synden och döden,
söker i oupphörlig strid och framförallt genom de
tre dödssynderna (se nedan) förstöra Ahura-masdas
verk. Enligt senare uppfattning är Ahura-masda den
ursprungligen ensamt existerande, som skapat allt
öfrigt, äfven Ahriman. De gode genierna dela sig i
två klasser, den »öfre»: de 6 amešâ špentâ (»odödlige
helige»), ett slags biträdande rådsförsamling vid
Ormusds sida, af hvilka de
förnämste äro ašem, »sanningen», och vohu-manô, »det
goda sinnet», samt den »nedre»: jazata (Pers. ized),
»tillbedjansvärd», en otalig mängd goda genier. Inom
denna klass, dit alla för-zoroastriska gudomligheter
eller tillbedda ting fördes, äro följande de
vigtigaste. Elden (âtarz, Pers. ateš), jorden
(špentâ ârmaiti, egentl. »helig vishet», namn på
en jorden beskyddande amsjaspand), Mithra, ljusets
genie (etern), hvilken i Avesta är den oblidkelige
förföljaren af allt ondt, lögn, mörker och brott,
och först senare blir en domare öfver de döde,
medan den långt yngre föreställningen om en »medlare»
mellan menniskan och Gud ursprungligen är främmande
för Z:s lära, samt slutligen Haoma (Sanskr. soma),
genien för den underbara, vid offren använda
plantan af samma namn (jfr Soma). En särskild
plats bland de gode genierna intaga de tre heliga
bönerna, af hvilka ahuna vairja (Anquetil: honovar),
masdaismens »fader-vår», är den förnämsta, samt de
otålige fravasi, menniskoandar, hvilka jämte »själen»
(urvan) vid födelsen förenas med kroppen och lemna
denna vid döden, men derjämte under lifvet äro ett
slags skyddsandar för de gode. På samma sätt äro
äfven Ahrimans onda genier delade i två klasser, en
öfre, der de qvinliga druj (= T. trug), »falskhet»,
äro de vigtigaste, och en lägre, der första
platsen intages af de manlige jâtu, »trollmän»,
och de med dem samverkande pairika (Pers. peri),
sköna, demoniska qvinnor (jfr Peri). Ormusds och de
gode geniernas boning är garô-demâna (»lofsångens
boning», Pers. garotmân); Ahrimans och de ondes är
daožangha (»bedräglig», Pers. dôzakh), underjorden,
helvetet. I kosmologiskt och eskatologiskt hänseende
uppfattas verldshistorien som en strid mellan
Ormusd och Ahriman, fördelad i 4 perioder, hvar
och en om 3,000 år. I början af den första skapades
den osynliga andeverlden, i början af den andra den
synliga verlden, urmenniskan och urtjuren. Den tredje
perioden, i hvars början urmenniskan och urtjuren
falla (år 6030) och det första menniskoparet födes
(6070), upptages af de ädle iraniske hjeltarnas (Jima,
Dsjemsjid, Feridun m. fl.) hundraåriga strider mot de
onde: ormen Dahâka (Pers. Zohâk), Afrasiâb m. fl., och
vid slutet af denna period uppträdde Z. (år 9000). Den
4:de och sista perioden, i hvilken vi nu lefva, delas
i tre millennier, i slutet af hvilka de tre ofvan
nämnde profeterna skola uppträda, de bägge förste
återställande Z:s lära till sin ursprungliga renhet,
men den tredje, astvad-ereta (»kropps-upphöjaren»),
den egentlige saoš-jand, skall uppväcka alla döda
kroppar och återföra allt till ett lycksaligt
tillstånd. Vid döden hemfaller nämligen kroppen
åt Ahriman och förmultnelsen, men själen undergår
en dom (âka, »uppenbarandet») efter hvars och ens
på en vågskål vägda »tankar, ord och gerningar». De
gode gå öfver bron činvad (»samlaren») in i vahista
aṅhu (»det bästa rummet»), ofta identifieradt med
garô-demâna; de onde falla ned i ačista aṅhu (»det
sämsta rummet») till gräsliga qval, och de, hvilkas
onda och goda verk väga lika komma i hamestakûn
(»det lika tillståndets ort»), der de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
