Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Å är den 26:te bokstafven i det svenska alfabetet och håller i våra dagar på att upptagas i det danska och norska, der, liksom i öfrig europeisk skrift, hittills eget tecken för å-ljud saknats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å är den 26:te bokstafven i det svenska alfabetet och
håller i våra dagar på att upptagas i det danska och
norska, der, liksom i öfrig europeisk skrift, hittills
eget tecken för å-ljud saknats. I svenskan deremot har
denna bokstaf 400-åriga anor. I vår äldsta literatur
betecknades visserligen, liksom i alla andra på det
latinska alfabetet byggda skriftsystem, å-ljudet med
bokstafven o; men då omkr. 1400 det långa (med o
betecknade) å-ljudet öfvergått till vårt nuvarande
slutna o-ljud (i broder, förut uttaladt brådher),
under det att ungefär samtidigt (eller något tidigare)
det långa (med a eller aa betecknade) a-ljudet
utvecklats till å-ljud (i gå, förut uttaladt ga),
så uppstod derigenom en svår villervalla i fråga
om å-ljudets beteckning, i det att å ena sidan det
från gammal tid ärfda korta å-ljudet fortfarande
betecknades med o (t. ex. folk), å andra sidan det nya
(af a uppkomna) långa å-ljudet kunde på två olika sätt
återgifvas. Dels kunde man nämligen i enlighet med det
nya uttalet skrifva t. ex. go, »gå», hvilket dock
var så till vida förvillande, som o i t. ex. bo, »bo»,
o. dyl. numera representerade ett helt annat uttal;
dels — och detta var oftare fallet — kunde man af
konservatism behålla den gamla skrifningen ga eller
gaa, hvarigenom dock uppstod en likadan inkonseqvens
i fråga om betydelsen af a-typen, som ju sålunda
fick angifva både å- och a-ljud. Under det att denna
äfven för danskan och norskan förefintliga svårighet
i dessa språks alfabet löstes på så sätt, att det nya
långa å-ljudet betecknades med dubbelskrifningen aa,
och a reserverades för a-ljud samt o för o-ljud och
kort å-ljud, så sökte man i Sverige på vida radikalare
sätt afhjelpa villervallan. Några skrifvare företogo
sig nämligen i senare hälften af 1400-talet att
i st. f. aa använda en alldeles nyskapad typ, å,
vare sig nu att denna är af dem fritt uppfunnen
och tillkommen genom en kompromiss mellan de båda
befintliga a-typerna (o och a) på det sätt, att den
ena placerades öfver den andra, eller att, såsom
åtskilliga forskare förmenat, å är en modifikation
af det i åtskilliga danska handskrifter från 1300-
och 1400-talen använda tecknet ă, der (liksom i
de samtida skrifningarna ĕ, ĭ o. s. v.) tecknet ˘
efter plattyskt föredöme användts för att utmärka
vokallängd. Emellertid förblef den
nya typen till att börja med mycket sällsynt i
svensk skrift och visar sig aldrig i våra äldsta
tryckalster. År 1526 ändrar sig detta förhållande
med ett slag, i det att boktryckaren Richolff
vid Kungl. boktryckeriet i Stockholm uti de från
hans officin då utgående tryckalstren använde en
ny stilsort, der de i föregående tryck nyttjade
beteckningarna aa, á och o’ äro ersatta af resp. å,
aͤ ooch oͤ. Det äldsta svenska tryckalster, i hvilket
dessa typer uppträda, är »Een nyttwgh wnderwijsning»,
der den nya stilsorten ännu blott i fråga om dessa tre
typer användts, under det att den i sin helhet brukas
i de s. å. från samma tryckeri utgångna »Een skön
nyttugh vnderwisningh» och »Thet Nyia Testamentit». På
grund af särskildt denna sistnämnda boks vidsträckta
spridning samt Kungl. boktryckeriets hart när
uteslutande herravälde inom bokmarknaden blef å-typens
användning fr. o. m. år 1526 hastigt spridd, och den
började snart användas äfven såsom tecken för kort
å-ljud, vare sig af långt a uppkommet (t. ex. lång,
ålder, stånd) eller gammalt (t. ex. bårt, tåpp,
låft, sårg). Emot denna sistnämnda användning, som
särskildt under tiden mellan Stiernhielm och Dalin
var mycket vanlig, började senare en reaktion visa
sig, hvilken i de flesta fall lyckats återinföra
o såsom tecken för gammalt kort å-ljud. Deremot
har den först omkr. 1700 allmännare uppträdande
tendensen att beteckna äfven gammalt långt å-ljud
med å, t. ex. tråg, tåla, skåda o. s. v. (hos
Spegel o. a.), småningom vunnit alltmera terräng
och kan nu trots vissa undantag (kol, son, konung,
tjog m. fl.) anses vara i regeln genomförd. I våra
dagar vilja de längst gående »nystafvarna» i fråga
om både kort och långt gammalt å-ljud återupptaga vår
storhetstids traditioner och i likhet med Stiernhielm,
grammatikern Tiällmann och deras samtida skrifva
icke blott kål (träkol) o. d., utan äfven stålt,
kårt, kåmma o. s. v. — I Danmark uppträdde Rask vid
början af 1800-talet med det sedermera af honom och
de flesta yngre danska och norska språkmän ifrigt
förfäktade förslaget att i st. f. aa införa å äfven
i dansk och norsk skrift. Förslaget vann hos den
stora allmänheten föga gehör, men så mycket mera hos
de verkligt sakkunnige. Sedan reformen på nordiska
rättstafningsmötet 1869 lifligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
