Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ådermöten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgifver. Organist i Maria 1777 och i Jakob 1792, lockade
han ofta stadens musikälskare till kyrkan genom
sitt orgelspel: »Vid sina orgor var Å. älskligast,
hade att se och höra: hans psalmer ljödo en stilla
fromhet, en mild andakt; hans fantasier, sköna,
smältande och ljufva, sökte föra det villade sinnet
till bönen och Gud» (Wieselgren). Dock undfägnade han,
enligt Abr. Mankell, äfven med tomma tonmålningar
af storm, sjöslag m. m. i Voglers stil, och någon
djup kontrapunktiker var han icke. Jämte tonkonsten
egnade Å. sig äfven åt ämbetsmannabanan. Efter någon
tids studier i kameralvetenskap inskrefs han 1779
som e. o. kammarskrifvare i Krigskollegium, der han
avancerade till kamrerare vid passevolanskontoret
1794, krigskommissarie 1802 och krigsråd 1805. År
1824 erhöll han sitt afsked. Organistsysslan
i Jakob behöll han deremot till sin död, d. 11
Aug. 1835. — Å. är vår förnämste viskompositör
från förra århundradet, och hans fagra melodier
till Sörj ej den gryende dagen förut, Goda gosse,
glaset töm och Du med trängtande rop lefde länge på
allas läppar. Sina melodier utgaf han i allmänhet i
samlingen Skaldestycken satta i musik. Åtskilliga
af dem förefalla nutiden platta och hvardagliga,
men alla ega ett visst smältande välljud, och många
äro för sin tid ej utan karakter. Hans opera Frigga
(1787) bibehöll sig icke, bättre hans melodiska
inlägg i Eremiten, Tand-doktorn m. fl. dramer. Han
skref äfven Fyra klaverduetter, Trois sonates pour
le clavecin avec l’accompagnement d’un violon, en
kantat och flere koraler. Från sitt eget 1789 anlagda
nottryckeri, det första i Sverige, utgaf han dessutom
äfven andra arbeten, såsom Vikmanssons qvartetter,
arier ur de på k. teatern uppförda operor, de af
honom jämte A. A. Afzelius upptecknade »Traditioner
af svenska folkdanser», den värdefulla samlingen
»Musikaliskt tidsfördrif» (1789–1834), innehållande
pianostycken, kantater, uvertyrer, sånger m. m., som
på den tiden blifvit omtyckta, oratoriet »Skapelsen»
i klavérutdrag samt en koralbok, hvilken utkom
(1832) delvis såsom en protest mot Häffner, som
Å. biträdt i hans koralarbete, men ej funnit iakttaga
tillräckligt pietet mot församlingarnas häfdvunna
sång. Slutligen var Å. den, som åt Bellman upptecknade
och harmoniserade de melodier denne valt för sina
1790–91 utgifna »Fredmans epistlar och sånger».
A. L.
Åhrberg, Maria Lovisa, sårläkarinna, föddes
i Upsala d. 17 Maj 1801 och var dotter till en
akademivaktmästare. Hennes mor och mormor, som voro af
bondeslägt, egde bägge förfarenhet i botande af yttre
åkommor, och flickan såg alltifrån barndomen huru
dylika behandlades. Såsom husjungfru i förnäma hus
i Stockholm fick hon, sedan hon af medlidande gjort
några kurer, som lyckats, småningom anledning att egna
sina fristunder åt botande af fattiga patienter,
hvilkas antal växte i samma mån hennes rykte
spreds. Äfven ur de högre klasserna sökte man hennes
hjelp, och 1849 fann hon äntligen nödigt att lemna
sin tjenst och slå sig ner som praktiserande
sårläkarinna. Under en följd af år mottog hon dagligen
ofta mer än hundra patienter och utöfvade derjämte
mycken välgörenhet mot de medellöse bland dem. Hennes
handlag och säkra blick betryggade merendels en
lycklig utgång af de kurer hon åtog sig, och »jungfru
Åhrbergs» skicklighet i behandlingen af benbrott,
sårnader samt i allmänhet yttre skador eller åkommor
blef vida känd. Hon nyttjade inga andra än naturliga
och tillåtliga medel, och hennes läkemedel tillreddes
på ett af Stockholms större apotek efter hennes
recept. Visserligen funnos vedersakare, som ville
draga henne inför domstol såsom qvacksalverska, men
hon värjde sig mot angreppen. Oskar I förärade henne
1852 en medalj. Vördad och afhållen äfven för sina
ädla personliga egenskaper, dog hon i Stockholm d. 25
Mars 1881, sedan hon längesedan hade upphört med sin
praktik och de sista åren varit blind.
Åhus, socken i Kristianstads län, Villands
härad. Areal 7,727 har. 2,954 innev. (1892). Å. utgör
ett regalt pastorat, Lunds stift, Villands
kontrakt. Å. var till 1854 »arfspastorat» (se
d. o.). Jfr Rönnov, K. M.
Åhus, stor by i Åhus socken, Kristianstads län,
vid Helgeåns norra mynning, fordom stad, numera
Kristianstads hamnplats. Med sina gator, torg och
jernvägar samt sin hamn liknar samhället en liflig
småstad. Der finnas flere handlande, handtverkare
och fabriker samt tullkammare och telegraf-, post-
och lotsstation. Å. eger en gammal vacker kyrka. Byn
har två jernvägar, den ena till Kristianstad, den
andra till Hör och Degeberga. En farled för pråmar och
smärre fartyg leder till Kristianstad genom Helgeån
och Hernestads kanal (se d. o.). Trakten är bekant för
sina stora tobaksplanteringar. Samhället, som räknar
omkr. 1,000 innev., har år 1893 vidtagit åtgärder
för att blifva köping. — Aos l. Ahus (se Aros) var
under medeltiden en befäst stad, med flere kyrkor,
ett dominikankloster, ett helgeandshus och, utom
staden, ett S:t Görans hospital. Slottet (»Aose hus»)
byggdes af ärkebiskop Eskil i Lund på 1100-talet;
det låg utmed ån på en kulle (som är afskuren med en
graf), förstördes under påföljande århundrade, men
uppbyggdes snart å nyo samt tillhörde för det mesta
ärkebiskoparna, hvilka ofta vistades der, endast
någon gång och under kortare tid kronan. Under det
Nordiska sjuårskriget bragtes staden till undergång
1567. Den miste sina stadsprivilegier 1617 till förmån
för Kristianstad, dit borgarena flyttades; slottet
förföll och nedbrann antagligen samt förvandlades
slutligen till en grushög. Ruinerna »upptäcktes»
å nyo på 1880-talet och började utgräfvas 1892 på
hamndirektionens i Kristianstad bekostnad och med
statsunderstöd samt under ledning af lektor A. Ahlén
i Kristianstad. Ruinen är 30 m. lång, 10,5 m. bred
och 3—6 m. hög. Sjelfva borgen har sannolikt icke
haft större omfång, men höjden synes hafva varit
mycket ansenligare. De nedre våningarna äro af
gråsten, det öfriga af tegel. Yttermurarna äro 1–2
m. tjocka, delvis af släthuggna sandstensblock. Se
Ny illustr. tidn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
