- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
383-384

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ådermöten ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kammaren. Å. är led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg
(1893). Han har af trycket utgifvit bl. a. Historiska
anteckningar om Sveriges nötkreatursafvel
(1891;
prisbelönt af Landtbruksakademien) och Pommerska
bref. Anteckningar från en resa i f. d. svenska
Pommern
(1892).

Åkerbo härad. 1. Härad i Kalmar län, ingår i
Ölands domsaga och Ölands norra mots fögderi samt
omfattar socknarna Böda, Högby, Källa, Persnäs,
Föra. Areal 30,861 har. 8,525 innev. (1892). —
2. Härad i Vestmanlands län, ingår i Vestmanlands
vestra domsaga och Kungsörs fögderi samt omfattar
socknarna Arboga landsförsamling, Säterbo, Köpings
landsförsamling, Kungs-Barkarö, Björskog, Bro, Kung
Karl, Torpa, Himmeta, Malma, Medåker, Odensvi, Vestra
Skedvi. Areal 88,662 har. 19,134 innev. (1892). —
3. Härad i Östergölands län, ingår i Åkerbo,
Bankekinds och Hanekinds domsaga samt dessa härads
fögderi och omfattar socknarna Östra Skrukeby,
Lillkyrka, Törnevalla, Östra Harg, Rystad, del af
S:t Lars. Areal 19,476 har. 4,981 innev. (1892).

Åkerbruk. Se Jordarter och Landtbruk.

Åkerbrukskemi. Se Landtbrukskemi.

Åkerbrukskolonier, jordbruksanläggningar, som
upprättats af staten, enskilda personer eller
välgörenhetssällskap, och som hafva till uppgift
antingen att i sin vård mottaga fattiga, föräldralösa,
varnvårdade eller vanartiga barn och ynglingar, vänja
dem vid jordbruksarbete och på det sättet göra dem
till nyttiga medborgare (se
Förbättringsanstalter samt Hall, Mettray och Val d’Yèvre) eller att
flytta fattiga från större städer och industriorter
ut på landsbygden och der sysselsätta dem med att
uppodla, bebygga och bruka jorden. Medan anstalter
af förstnämnda slag i alla kulturland numera anses
nödvändiga och medfört synnerligen goda följder, hafva
anläggningar af det senare slaget obetydligt eller
alls intet främjat det afsedda ändamålet: fattigdomens
minskande. Närmast fordras för en dylik kolonisation
ett större jordområde, som, om det icke redan är
odladt, dock måste vara odlingsbart. Dessa områden
kräfva redan i och för sig betydande summor, men
kolonisationskostnaderna ökas ytterligare derigenom
att för kolonisterna måste uppföras bostäder och
ekonomihus, köpas lösören och inventarier samt
anvisas driftkapital, och kolonisterna måste
fullständigt underhållas, åtminstone tills de
kunna afsätta sina produkter. Hvarken staten eller
kommuner eller den enskilda välgörenheten eller alla
tre förenade äro derför i stånd, äfven förutsatt att
fullt lämpligt jordområde lätt kan anskaffas, att utan
oerhörda förluster genomföra större kolonisationer
med fullständigt medellösa personer. Mycket svårt är
vidare valet af kolonister. Först och främst kunna
till arbete oförmögna personer alls icke komma i
fråga, och af de arbetsföre äro blott få lämpliga att
med uppgifvande af sitt förra yrke egna sig åt ett
nytt, för dem alldeles främmande, jordbruket. Men just
dessa mera dugliga och öfvade arbetare finna äfven
eljest sin utkomst och behöfva minst hjelp. Dessutom
är det svårt att bestämma
kolonisternas förhållande till koloniens grundläggare (stat,
kommun, privatförening). Sjelfegande kunna de —
såvida man ej rent af vill skänka dem jorden — blifva
först efter en lång rad af år, förutsatt dessutom
att mycket gynsamma omständigheter inträffa. I
regeln hafva grundlaggarna att dragas med många
svårigheter och obehag vid koloniens skötsel och måste
oafbrutet bringa stora offer, hvilka ej stå i rimligt
förhållande till de vunna resultaten. Vid uppodling
af odlingsbara områden kan blott då blifva tal om
nationalekonomisk nytta, när jordvärdet stiger i
proportion till nedlagdt kapital och arbete. De första
försöken med upprättande af dylika kolonier gjorde
i smått frih. von Voght i Flottbeck vid Hamburg och
hertig de Larochefoucauld i Liancourt i Frankrike. I
stort kom planen till utförande först i Nederländerna
genom general van der Bosch. Under hans ledning
och prins Fredriks beskydd bildades Maatschappij
van weeldadigheed
(välgörenhetsföreningen), som
redan 1818 räknade 21,187 medlemmar, hvilka årligen
betalade 2,60 fl. Ett större jordområde köptes ö. om
Steenwijk i prov. Drenthe, och 1818 ditflyttades
50 fattiga familjer, för hvilka bygts lika många
boningshus jämte magasin, skolhus m. m. Hufvudstammen
skulle bestå af fattigt, men hederligt, arbetsfört
och arbetsvilligt folk; derjämte ämnade man der
mottaga hittebarn till uppfostran och yrkestiggare
till tvångsarbete. Först anlades de fria kolonierna
Frederiksoord, Willemsoord och Wilhelminaoord,
derefter barnkolonien Veenhuizen och landtbruksskolan
Wateren. Tvångskolonier funnos vid Veenhuizen
och Ommerschans (Overijssel). Till en början var
freqvensen i kolonierna rätt liflig (1842 upptogos
3,308, 1845 2,263, 1848 2,598 och 1851 1,976 pers.),
men den aftog småningom till följd af sällskapets
dåliga finansiella ställning. Kolonisternas
sysselsättning bestod hufvudsakligen i jordbruk,
men äfven åtskilliga yrken drefvos (skomakeri,
skrädderi, snickeri), hvilkas afkastning behöfdes
för hushållen, och senare tillkom äfven industriel
verksamhet (väfning, spinning). Sällskapet hade i
början af sin tillvaro, till sin nackdel såsom det
senare visade sig, förbundit sig att mot en årlig
summa af 222,000 fl. upptaga 9,200 fattiga, tiggare
och vagabonder. Följden deraf var, att sällskapet
1842 hade en skuld af 3 3/4 mill. fl. och att staten
måste öfvertaga kolonierna. Det oaktadt växte skulden,
tills 1859 en genomgripande reorganisation på sundare
basis genomfördes. Man behöll blott tre kolonier:
Frederiksoord, Willemsoord och Wilhelminaoord och
upptog i dem endast koloniarbetare, »fribönder»
och pensionärer. De förstnämnde erhålla arbete i
fabrikerna eller vid jordbruket, betala hvarje
vecka 48 cents för bostad (hus med
trädgårdstomt) och kläder samt erhålla 10 proc. af
bruttoafkastningen. »Fribönderna» (vrijboeren)
arrendera bostad och jord (2,5 har) och betala
derför 35–75 fl. årligen samt odla jorden för egen
räkning. Till första uppsättningen erhålla de en
bestämd qvantitet hö, halm och potates, en ko,
ett gödsladt rågfält; af detta räntefria förskott
afbetala de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:33:01 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free