Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerbruks-statik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det herskande riksdagspartiet brukat ständernas
allmakt till politiska äfventyr, och som specielt
riktats mot några af hattarnas ledande män i
borgareståndet. Mer prisvärda voro Å:s åsigter i den
ekonomiska politiken. Han klandrade hattarnas åtgärd
att göra riksbanken till penningförläggare för alla
möjliga industriella anläggningar mot ringa säkerhet
och motarbetade den alltför stora sedelemission,
som härmed stod i samband. Då K. M:t 1745 måste på
bankofullmäktiges enträgna anhållan inskränka och
till slut alldeles inställa invexlingen af bankens
sedlar mot reda mynt, talade A. ifrigt emot dessa
beslut och förordade, att K. M:t icke skulle taga
någon befattning alls med bankens styrelse. Stridens
hetta dref emellertid Å. till en allt lidelsefullare
partihållning, och vid den afgörande kampen mellan
hattar och mössor vid 1746–47 års riksdag var han
djupt invecklad i mössledarnas intima förbindelser
med ryska sändebudet von Korff. Mösspartiets chefer
tvekade icke att bruka ryskt guld för att stärka
och sammanhålla sitt parti, att gifva Rysslands
ambassadör goda underrättelser och råd, att tillstyrka
ryska kabinettet truppsammandragningar vid finska
gränsen och hotande demonstrationer för att störta
de gemensamme politiske motståndarna. Å., som länge
prisats såsom den »svenske Cato», har förlorat mycket
af sitt patriotiska anseende, sedan de utländska,
särskildt de ryska arkivens öppnande för forskningen
bragt ljus öfver det intrigspel, som sammanknutit
den europeiska diplomatiens trådar med de inre
partimotsatserna i Sverige under 1700-talet. Men
visserligen måste man ihågkomma, att hvarje tid har
sina skiftande begrepp om politisk moral, och att
i 18:de årh:s kabinettspolitik utländskt guld och
hemliga öfverenskommelser med de främmande sändebuden
nästan öfverallt användes såsom en sorts diplomatiska
maktmedel, med hvilka statsmännen ogeneradt
opererade såväl i den inre partikampen som i sin yttre
politik. Å. och hans partivänner ansågo sig antagligen
ej handla mer förkastligt än hattarnas statsmän, som
stodo i lika intim vänskap med Frankrike. Visserligen
voro förbindelserna med Ryssland af en vida farligare
art för rikets sjelfständighet, men äfven dervid bör
man ihågkomma, att Ryssland trots alla erfarenheter
ännu var en af den tidens svenskar till viss grad
föraktad fiende, och att Polens öde ännu icke fanns
såsom varnande exempel. Det bör äfven påpekas,
att de ryska ministerdepescherna tydligen vittna,
att Å., åtminstone så länge han satt uti rådet och
således kunde utöfva något inflytande, aldrig för egen
räkning emottagit några ryska penningar eller gåfvor
under någon form. Å:s föregående bana i hattpartiets
led och hans följande hållning gjorde honom till en
synnerligen hatad fiende. Då Upsala universitet i
Febr. 1747 valde Å. till kansler, ehuru tronföljaren
föreslagits af minoriteten, begagnade man sig deraf
att gifva universitetskonsistorium en sträng skrapa,
trots det att Å. skyndat att afsäga sig den erbjudna
hedern. Efter hattarnas definitiva seger under våren
1747 angreps han för sina åsigter i
principalatsfrågan och sina uttalade råd mot bankens stängning
samt tvangs att begära afsked utan pension från
riksrådsämbetet och den indrägtiga befattningen
såsom öfverstemarskalk, hvartill han 1741 blifvit
utnämnd. Å. tillbragte sin återstående lefnad på
sin egendom Margretelund i Upland, hvilken han 1718
inköpt. Förbindelserna med ryska sändebuden v. Korff
och Panin synas hafva fortfarit en tid och Å:s råd
inhemtats i djupaste hemlighet, men faran af dylika
förbindelser och Rysslands ändrade politik gjorde
snart slut på hvarje deltagande från Å:s sida i det
politiska partilifvet. Redan följande riksdag med
sin försonligare partistämning gaf Å. pension, och
när mössornas seger 1765 bragt hans politiska och
ekonomiska åsigter till makten, betygade riksens
ständer honom sin tacksamhet för de rådslag han
gifvit om banken, slogo en medalj till hans ära
(1767) och anmodade honom att å nyo inträda i
rådkammaren. Den mer än 80 år gamle statsmannen
undanbad sig ett förtroende, som dåmera öfversteg hans
krafter. Å. afled på Margretelund d. 11 Mars 1768. —
Svenska akademien lät 1851 prägla en minnespenning
öfver Å., och i sammanhang dermed skref B. von Beskow
Å:s »Minne» (i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796,
del. 26, 1853). L. S.
3. Åkerhielm, Gustaf Fredrik, friherre, statsråd,
direktör för kungl. teatern, den föregåendes sonsons
son, föddes d. 10 Febr. 1776 på Lindevad, Allhelgona
socken, Östergötland. Efter att sedan 1793 hafva
tjenstgjort såsom officer vid Lifgardet till häst, med
hvilket han i egenskap af sqvadronchef 1808 deltog i
finska kriget, och som han 1811 lemnade med öfverstes
afsked, egnade han sig en tid åt landthushållning
och utländska resor. 1818 kallades han till direktör
för K. M:ts hofkapell och spektakler, visade mycket
nit för dem, bl. a. såsom författare (tragedien
Engelbrecht, 1820, m. m.) och öfversättare (»Hamlet»
m. m.) af dramatiska stycken, och införde på den
kungl. scenen Shakspere och Weber — på den tiden
djerfva nyheter. 1823 lemnade Å. direktörskapet. 1826
utnämndes han till ordförande i k. styrelsen
öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket och
befordrade såsom sådan flere åtgärder, som afsågo
en menskligare behandling af fångarna. Sedan 1827
var han derjämte general-tulldirektör. Den 23 April
1831 inkallades han med bibehållande af sin plats i
fångvårdsstyrelsen (till 1835) i statsrådet, hvilket
han, en moderat-konservativ natur, lemnade d. 16 Maj
1840, då den liberala oppositionen gjorde sitt häftiga
anlopp vid nämnda års riksdag. Frih. Å. deltog såsom
sjelfskrifven ledamot af ridderskapet och adeln
i riksdagarna fr. o. m. 1800, var 1818 ledamot af
konstitutionsutskottet och utsågs vid de följande
till ordförande i expeditionsutskottet samt medlem af
hemliga utskottet. För öfrigt må nämnas, att Å. var
medlem af 1820 års statsrevision, ordförande bland
fullmäktige i Riksgäldskontoret (1821), ledamot af
strömrensningskommissionen (1824) och af Jernkontoret
(1825) samt ordförande i Direktionen öfver konungens
hospital (1847) och i Patriotiska sällskapet
(s. å.). Han var sedan 1827 ledamot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
