Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerlera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hålla uppbyggelsesammankomster med sina
närmaste, hvilka sammankomster snart besöktes äfven
af främmande åhörare. Anledningen till separationen
från statskyrkan var, att församlingens presterskap
nekade Åke och hans vänner att hvarje vecka, såsom
de begärde, få gå till nattvarden. Åke tog då sjelf
hand om sakramentets förvaltning bland sina anhängare
och utträdde jämte dem ur kyrkan, som derefter blef
föremål för deras bittra hat. Egendomsgemenskap
infördes efter föredömet af den äldsta församlingen
i Jerusalem; äktenskapets band lossades i så måtto,
att ett äktenskap ingånget i det oomvända tillståndet
ej ansågs bindande för kontrahenterna, sedan de
blifvit omvända; de jordiska kallelsepligterna
åsidosattes o. s. v. Akianerna trodde på möjligheten
att förverkliga en fullkomlig tingens ordning redan
här i tiden, hvilken tro sammanföll med kiliastiska
förväntningar. Rörelsen hade föga utbredning och
räknade endast få anhängare, af hvilka de fleste
tillhörde Åkes slägt. Emellertid grep domkapitlet
in, anställde förhör med partiets medlemmar
och öfverlemnade derpå saken åt Göta hofrätt,
som d. 12 Dec. 1785 förklarade 8 af de anklagade
vara »alldeles fallna i galenskap och från deras
förnufts rätta bruk», hvarför de dömdes att i
Danviks dårhus »tills vidare undergå den skötsel och
vård, som deras tillstånd fordrade». På grund af
denna dom affördes de till Danviken, der Åke sjelf
jämte två andra ej långt derefter afledo. De öfrige
utskrefvos efter några år såsom friska och återvände
hem, utom två qvinnor, som frivilligt kvarstannade
såsom sköterskor och på sin ålderdom fingo pension
af anstalten. Den åkianska rörelsen upphörde
småningom, sedan ledarna afförts till dårhuset.
J. P.
Åkirkeby. Se Aakirkeby.
Åklagare, jur., den, som vid domstol åtalar ett
brott. Vanligen begagnas ordet i den inskränktare
betydelsen af den, som å tjenstens vägnar utför
dylikt åtal (offentlig åklagare). För vissa slag af
förbrytelser finnas förordnade särskilda åklagare,
hvilkas åtalsrätt är inskränkt till dessa särskildt
angifna fall; men i fråga om alla öfriga brottmål,
der icke åtalsrätt är förbehållen målseganden
ensam, tillhör det allmänne åklagaren att föra
talan. Särskilda åklagare äro justitiekanslern
och justitieombudsmannen, advokatfiskalerna vid
Hofrätterna och Kammarrätten, tullfiskalerna,
landtmäterifiskalen. Allmänna åklagare äro,
hvar inom sitt tjenstgöringsområde, K. M:ts
befallningshafvande, kronofogde, länsman och
stadsfiskaler. Äfven landsfiskaler (se d. o.) ega
efter förordnande utföra åtal såsom allmänna
åklagare. I. Afz.
Åk-Tor. Se Tor.
Ål, socken i Kopparbergs län, Leksands tingslag. Areal
14,661 har. 2,148 innev. (1892). Ål utgör ett
konsistorielt pastorat, Vesterås stift, Leksands
kontrakt.
Ål, Anguilla anguilla, A. vulgaris, zool., den
enda europeiska arten af sitt slägte (alslägtet,
Anguilla), tillhör ålfiskarnas (se d. o.) familj af
de mjukfeniga fiskarnas ordning. Från andra ålfiskar,
såsom hafsålen (se d. o.), skiljer sig
vanliga ålen derigenom att huden har fjäll, ehuru
tunna och intryckta i huden, att öfverkäken icke
skjuter fram om den nedre, att ryggfenan börjar långt
bakom de tillbakalagda bröstfenorna o. s. v. Ålen
varierar för öfrigt särskildt i fråga om nosens
form rätt betydligt, hvilka variationer af flere
förf. uppfattats såsom särskilda arter. Vanligast är
den spetsnosiga formen, men sedan finnas öfvergångar
mellan denna och en brednosig form, som i vissa
trakter kallas »grymål» eller »slukål». Äfven färgen
är vexlande, ofvan mörk, svartgrå eller svartgrön,
på buksidan hvit eller gulaktig. Enligt senaste
undersökningar anses öfvergången från gul till
hvit eller hvitgrå färg på buksidan (»blankål»)
stå i samband med fortplantningsorganens utveckling
och blankålen (»vandringsålen») stå på öfvergången
att blifva könsmogen. Honan blir betydligt större
än hannen och når stundom en längd af 1,5 m. och
en vigt af omkr. 5 kg. Dylika stora ålar äro dock
ganska sällsynta, och redan ålar af 2–3 kg. vigt
räknas som stora. Vanliga ålen har vidsträckt
utbredning och förekommer i Sverige inom hela
landet med undantag af fjälltrakterna. I Norge
går han norrut ända till Tanafjorden. Söderut
förekommer ålen till Medelhafslanden, hvaremot
den saknas i Svarta hafvet, Kaspiska hafvet och i
Donauområdet, dit han dock i senare tider blifvit
inplanterad. Han förekommer för öfrigt i östra
Asien, Kina och Indien samt i Nord-Ainerika. I
fråga om lefnadssätt och fortplantning företer ålen
flere egendomliga förhållanden, som delvis ännu ej
äro fullt utredda. Så företager ålen vandringar,
i det han för fortplantningens skull vandrar utför
elfvarna till hafvet, hvarifrån han aldrig återvänder,
meu väl ynglet, stundom samladt i oerhörd mängd,
vandrar upp i elfvarna och till söt vattnen, hvarvid
detsamma har en undransvärd förmåga att taga sig fram
äfven på fuktig mossa och dylikt. Deraf förklaras,
att man finner ål äfven i små sötvatten, hvilka så
godt som sakna aflopp. Det vandrande ynglet är till
följd af sin genomskinlighet, hvarigenom det får
samma färg som bottnen eller marken, mycket svårt att
upptäcka, och detta förklarar, att dess vandring ofta
undgår uppmärksamheten, då det ej uppträder i stor
mängd. I Frankrike kallas de vandrande yngelstimmen
»montée». Ålens fortplantning har alltsedan den gråa
forntiden varit föremål för såväl de lärdes som
allmänhetens uppmärksamhet och är så till vida ännu
outredd, som man ännu ej med någon säkerhet vet när
och huru leken tillgår. Blott så mycket kan anses
i detta fall utredt, att leken försiggår i hafvet,
i salt vatten. Aristoteles, som hos ålen ej kunde
finna vare sig rom eller mjölke, antog, att han
alstrades af gyttjan, och denna åsigt bibehöll sig
på grund af denne lärdes stora auktoritet under
hela medeltiden. Fiskare i många trakter antaga
andra fiskarter, bl. a. »ålkussan» (se d. o.),
såsom ålens föräldrar. En allmän åsigt har äfven
varit, att ålen skulle föda lefvande ungar, detta på
grund af förvexling af ålungar med en hos ålen ofta
förekommande spolmask (Ascaris labiata). Att ålar
höstetiden hafva rödaktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
