Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romsäckar, med »fin, grann rom», var bland
praktiska ålfiskare kändt i Sverige redan i början
af 1700-talet (se Tiselius: »Beskr. öfver Wättern»,
1723), men blef först i slutet af samma årh. föremål
för naturforskarnas undersökning ungefär samtidigt
af italienaren Mondini och dansken O. F. Müller. Att
de så länge undgått uppmärksamheten beror på att man
hittills endast en gång träffat mogen eller nära
mogen rom af ål, hvarför de ännu icke uppsvällda,
smala romsäckarna med mycket små, men ytterst
talrika romkorn lätt förbises och förvexlas med de
fettsamlingar, som ofta förekomma hos ålen liksom
hos andra fiskar. Det dröjde omkr. hundra år efter
Mondinis upptäckt af ålens rom, innan man fann
någon ål med mjölke, hvilken upptäckt gjordes 1874
af österrikaren prof. Syrski. Förut hade man sökt
hannarna bland de större ålarna, men Syrski fann, att
ålhannarna äro betydligt mindre än honorna, ej öfver
45–80 cm. långa, samt att mjölkesäckarna hafva en
annan, från romsäckarna olika byggnad, som ej med dem
kan förvexlas. Romsäckarna hafva kråslikt veckade
lober; mjölkesäckarna åter sakna denna veckning,
och loberna hafva olika form. Före denna Syrskis
upptäckt hade flere forskare antagit, att ålen vore
hermafrodit, eller samkönad, och ett par forskare,
Ercolani och Maggi, trodde sig 1871 hafva upptäckt
både hanliga och honliga organ hos ålen, hvilken
upptäckt dock berodde på förvexling af mjölkesäckar
med de ofvannämnda fettsamlingarna. Någon ål med mogen
mjölke har man ännu icke funnit, men riktigheten
af Syrskis upptäckt har på flere sätt bekräftats,
bl. a. derigenom att man hos hafsålen (Conger),
hvars fortplantningsorgan äro i allt väsentligt lika
med vanliga ålens, funnit mogen mjölke. Först 1893
lärde man genom Feddersens upptäckt af ålhannar i
sötvatten i Danmark känna, att hannarna förekomma
icke endast i salt eller bräckt vatten, såsom
dittills antagits. På grund deraf att man aldrig
finner äldre ål vandra tillbaka upp i sötvattnen, har
man antagit, att ålen, såsom förhållandet befunnits
vara med nejonögat, fortplantar sig endast en gång
och derefter dör. Detta antagande har fått en viss
bekräftelse genom Cunninghams nyligen (1892) gjorda
iakttagelser öfver hafsålens fortplantning i aqvariet
i Plymouth. I fall så förhåller sig, och då de mogna
ålarna antagligen söka sig gömställen på bottnen,
låter det lättare förklara sig, att man icke påträffar
ålen under sjelfva fortplantningen, som antagligen
sker på sådana platser, der han icke är åtkomlig med
de brukliga fiskeredskapen. I ekonomiskt hänseende
är ålen af betydande vigt och högt värderad såsom
födoämne (se Ålfiske). — Om den s. k. elektriska
ålen l. darr-ålen (Gymnotus) se Darrålen.
R. L.
Åland (F. Ahvenanmaa, se d. o.), »vattenland», är den
sammanfattande benämningen på det finska landskap,
hvilket består af en mängd större och mindre öar
och holmar på gränsen mellan Östersjön och Bottniska
viken, på omkr. 60° 15’ n. br., samt skiljes från den
svenska kusten genom Ålands haf och från den finska
genom Skiftet (fjärdarna emellan den åländska och den
finska skärgården). Hufvudön och medelpunkten i
denna skärgård, hvilken bildar liksom en brygga
mellan den skandinaviska och den finska halfön,
bär namnet Fasta Åland, till skillnad från de
kringliggande mindre öarna. Ögruppens utsträckning
från Signildsskär i v. till Brandö-Jurmo holme
i ö. är omkr. 110 km. och från Saggö i n. till
Lågskär i s. omkr. 65 km. Ytinnehållet anses vara
omkr. 1,350 qvkm. Folkmängden uppgick 1890 till
21,500 pers. »Fasta Å.», som har en utsträckning i
n. och s. af 50 km. och i ö. och v. af 40 km., är
på alla håll sönderskuret af vikar och sund. Från
s. ö. intränger den sent tillfrysande hafsviken
Lumparen, som till följd deraf att mynningen stänges
af öar mera liknar en stor insjö än en hafsvik. På
sydvestra kusten bildar Ålands haf Torpby-viken och
den såsom god hamnplats kända Sviby-viken. Å sin
sida bildar Lumparen många vikar, bland hvilka må
nämnas i n. den smala Kastelholmsviken, som tränger
förbi Kastelholms slotts ruiner, och Karnäsfjärden,
som genom Färjesundet grenar sig långt in i landet med
Ödkarby-vik och Saltviksfjärden. Genom Lemströms
kanal, som öppnades för trafiken 1882 och afskär (vid
Önningeby) näset vid Lemström, står Lumparen äfven åt
s. v. i förbindelse med Östersjön. Från n. v. intränga
Finnbo- och Pantsarnäsfjärdarna, hvilken senare
fortsättes djupt in i Hammarlands socken af
Postadfjärden. Vestra kusten är vida mindre sönderskuren
än den norra och den östra. På träsk och små insjöar
är rikedomen stor. Talrikast förekomma dylika i norra
delen (Geta och Saltviks socknar). Till omfånget äro
de dock obetydliga. Ögruppen, hvilken i det närmaste
omsluter hela Fasta Å., breder ut sig företrädesvis
mot finska sidan, der den på andra sidan om Skiftet
mötes af Egentliga Finlands skärgård. — De förnämsta
holmarna äro: i v. Eckerö, som är skild från Fasta
Å. genom det långsmala Marsundet; i ö. Vårdö Kyrkland,
som jämte sin skärgård afskiljes från Fasta Å. genom
Vargata 8 km. breda fjärd; i s. ö. Lumparland, en
genom Lumparen från Fasta Å. afskild stor holme, samt
Föglö skärgård och Kökarskären, den förra skild
från Lumparland och Fasta A. genom Föglöfjärden,
de senare belägna tämligen långt ut i Östersjön. I
ö. bildas öfvergången till Egentliga Finlands
skärgård af Kumlingeskären, genom Delet skilda
från Vårdö skärgård, och Brändöskären, som
genom Lappvesi fjärd skiljas från Kumlingeskären. —
Fasta Å. liksom hela Åländska skärgården hvilar på
berggrund, som öfverallt stiger i dagen, men icke
når synnerlig höjd. Hvad som främst tilldrager sig
iakttagarens uppmärksamhet är den rödbruna färgen hos
klipporna, hvilka bilda såväl den yttre skärgårdens
nakna, mjukt afrundade berg och skär som de vackra,
skogbeväxta, ofta tvärbranta höjderna i det inre
af landet. Norra delen af Fasta Å. (Geta socken)
utmärkes särskildt af väldiga, ödsliga, af gles
skog betäckta bergpartier. Äfven i mellersta delen
(Saltviks socken) förekomma höga, branta berg, men
endast i nordliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
