Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsgifvaren samt till hälften af arbetaren, hvarjämte
Tyska riket bidrager med 50 mark årligen för hvarje
utbetald pension. Pensionen utgör lägst 106 m. 40
pf. och högst 415 m. 50 pf., för år räknadt.
I Danmark har utfärdats en lag af d. 9 April 1891 om
ålderdomsunderstöd »til værdige trængende
udenfor fattigvæsenet». Lagen afser
att bereda behöfvande ålderdomsunderstöd från
kommunerna, ehuru i annan form och på något andra
vilkor än vanliga fattigunderstöd. Af kommunernas
utgifter för ifrågavarande ålderdomsunderstöd skall
statskassan tillskjuta hälften, dock högst 2
mill. kronor för år. I England hafva flere
förslag om obligatorisk ålderdomsförsäkring varit å
bane. Mest bekant af dessa torde vara det, som går
derpå ut, att en hvar, man eller qvinna, i åldern
18–21 år skulle åläggas betala en försäkringsafgift
af tillhopa 10 pund st. att ingå till en stor
nationel fond. Från densamma skulle erhållas, utom
sjukhjelp, en ålderdomspension af 4 shillings för
vecka vid fyllda 70 år; men förmånerna skulle
dock ej i regeln komma andra än dem tillgodo,
som tillhörde arbetarnas klass, ehuruväl alla skulle
vara pligtiga erlägga afgifter. — I Sverige hafva
förslag till obligatorisk ålderdomsförsäkring
framlagts af tvänne af K. M:t tillsatta komitéer,
det ena af år 1889 och det andra af år 1893.
Enligt det förra förslaget skulle den obligatoriska
ålderdomsförsäkringen omfatta en hvar svensk
man eller qvinna, som icke vore på grund af sjukdom
till arbete oförmögen; och skulle han eller hon vara
pligtig att fr. o. m. det kalenderår, då han eller
hon fyllde 19 år t. o. m. det, då han eller hon fyllt
28 år, i försäkringsafgift erlägga 25 öre för
vecka eller 13 kr. för år. I pension skulle vid
uppnådda 60 års ålder erhållas lifränta å 72 kr.
Denna försäkring, som skulle ingås i en af staten
bekostad anstalt, skulle kunna kompletteras genom
en vid sidan deraf ordnad frivillig försäkring.
Enligt det nya förslaget skall försäkringen gälla
allenast arbetare i annans tjenst och afse att
bereda dem pension vid iråkad arbetsoförmåga eller
vid fyllda 70 år. Afgifterna skola erläggas med
20, 30 eller 50 öre för kalendervecka, alltefter
de försäkrades olika lönevilkor, samt betalas
till hälften af arbetsgifvarna och till
hälften af arbetarna sjelfva. Lägsta pensionen
skulle blifva 55 kr. 20 öre för år och den
högsta 320 kr. Detta senare förslag har ännu
icke varit föremål för lagstiftarnas pröfning.
J. Ö.
Ålderdomssjukdomar. Vid tilltagande ålder (jfr
Senescens) undergå organismens väfnader
en serie förändringar, som visserligen ej kunna
betecknas såsom sjukliga, enär de normalt skola
förr eller senare inställa sig, men som medföra
en del symtom, häntydande på en rubbning af
organismens funktionsförmåga. Man sammanfattar
vanligen dessa förändringar under benämningen senila
involutionstillstånd. Hos olika individer inställa
sig dessa förändringar olika tidigt. Hos vissa tyckas
förefinnas ärftliga anlag för tidigt inträdande
ålderdomssymtom; i andra fall hafva åtskilliga
skadliga inflytelser, såsom alkoholmissbruk, syfilis
o. dyl., spelat en vigtig rol. Män synas
vara mera utsatta än qvinnor för vissa
åldersförändringar. — En stor del ålderdomssymtom
betingas af förändringar inom kärlsystemet
eller, närmare bestämdt, arterernas väggar.
Man sammanfattar dessa symtom under
benämningen arterioskleros. Förändringarna
bestå i en förtjockning samt ett efterföljande
sönderfallande af den innersta hinnan i kärlväggen,
den s. k. »intima». Mest utsatta derför äro stora
kroppspulsådern, extremiteternas stora arterer
samt hjernans arterer och hjertats kransarterer.
Förtjockningen medför en minskning af kärlets lumen
och till följd deraf en minskning af blodtillförseln
till det organ, som af det ifrågavarande
kärlet förses med blod. Till en början kan ännu
organet funktionera tämligen väl. Endast då
större anspråk ställas på detsamma, sviker det:
hjernan står ej ut med ansträngande arbete, ett
och annat hjertslag uteblir, och njurarna förmå ej
aflägsna slutprodukterna af ämnesomsättningen, om
deras mängd af en eller annan anledning är ökad.
Slutligen upphör ett eller annat organ alldeles
att göra tjenst: från andningscentrum utlösas ej
vidare de normala andningsrörelserna, hjertat har
slagit sitt sista slag. Inom extremiteternas
arterer kan förträngningen gå ganska långt, utan
att direkta faror för lifvet uppstå. Väfnaderna,
som ej vidare erhålla något blod, dö och
hemfalla åt brand, åldersbrand, ålderdomsbrand
(se Brand 2). Andra symtom bero på en bristning
af de sköra kärlväggarna och åtföljande
blödning i omgifvande väfnad. En bristning af
något kärl i hjernan är den vanliga orsaken
till »slaganfall» hos gamla personer. — Åtskilliga
förändringar, former af s. k. senil atrofi, utveckla
sig utan att stå i sammanhang med de beskrifna
kärlförändringarna. Inom bensystemet eger rum
en minskning af sjelfva bensubstansen och en
förstoring af märgrummen. Särdeles påfallande är
atrofien af under- och öfverkäken hos gamla personer.
Hjernan aftager ej obetydligt i vigt vid högre ålder;
huden blir tunn och förlorar sin elasticitet.
Lungväfnaden atrofierar, så att på många ställen
väggen mellan lungblåsorna (alveolerna) försvinner
(senilt emfysem). En i motsatt riktning gående
åldersförändring är hypertrofien af prostata, ett
af körtelväfnad och glatta muskler bestående organ,
som hos mannen omgifver urinröret omedelbart
efter utträdet ur blåsan. Prostata-hypertrofien
medför en förträngning af urinröret och svårighet
för urinens afgång. — Till åldersförändringarna
hör också en grumling af linsen i ögat (åldersstarr).
J. E. J–n.
Ålderman, vald ordförande (styrande mästare) i ett
gille eller skrå. Jfr Alderman och Gille.
Åldersbrand. Se Brand 2.
Åldersgräns kallas vanligen
den lefnadsålder, vid hvilken tjenstemän äro skyldiga
att mot pension afgå från tjenst. Bestämmandet af
viss åldersgräns är naturligtvis alltid till viss
grad godtyckligt, då många andra omständigheter än
lefnadsåldern inverka på en persons duglighet och
arbetsförmåga, men der dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
