Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ålholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är 450 km., och dess flodområde beräknas till minst
30,000 qvkm. A. G.
Ångermanland, landskap i Norrland, är beläget mellan
62° 28’ och 64° 31’ n. br. samt 2° 45’ v. och 1° 47’
ö. lgd från Stockholms observatorium. Det gränsar
i n. till Lappland, i n. ö. till Vesterbotten,
i s. ö. till Bottniska viken samt i s. v. och
v. till Medelpad och Jämtland. Arealen utgör 19,709
qvkm. land, med inräkning af öar, holmar och skär,
samt 1,038 qvkm. vatten (beräknade, såsom finnes
angifvet under Vesternorrlands län), tillsammans
20,747 qvkm. — Från lappmarken nedskjuter inom
landskapet en mängd bergsträckningar, som än upplösa
sig i en mångfald af förgreningar, än utbreda sig
till ett kuperadt högland, öfver hvilket här och hvar
ganska betydande bergshöjder resa sig. Öfverallt
i dalgångarna bildas större och mindre sjöar
och vattensamlingar eller framgå vattendrag, som
flerestädes utbreda sig till långsträckta sjöar. Å
midten af den kil af landskapet, som inskjuter
mellan Jämtland och lappmarken, är landskapets
högsta punkt, Tåsjöberget, som uppnår 656 m. ö. h.,
medan de sjöar, som ligga i landskapsgränserna
omkring detta berg hafva en höjd af 270 till 297
m. Af dessa sjöar är Tåsjön, 276 m., den största
inom landskapet, nära 40 km. lång, men ej bredare
än 3 km. I midten af Å. träffas sjöar på en höjd af
300 m., omgifna af berg, som uppgå till 570 m. (och
sannolikt deröfver). Längst i n. ö., mot lappmarken,
når bergklacken Ångermanbalen upp till 445 m. Om
ock landet sänker sig alltmer mot kusten, finnas
dock i det nedre landet ej obetydliga bergshöjder,
i synnerhet ö. om Ångermanelfvens nedre lopp nära
intill hafvet och dess vikar, der bergen uppgå
till 330 m., och blott omkr. 1 km. från stranden
anträffas en höjd af 280 m. Landskapets vestra
del eller »södra Å.», upptages af Ångermanelfvens
(se d. o.) vattenområde. I »norra Å.», som genom
en bred skogstrakt, benämnd Skuleskogen, delas i en
större del, »norr om skogen», och en mindre, »fram om
skogen», äro bland de många vattendrag, som utfalla
i Bottniska viken, att märka de inom landskapet
upprinnande Nätra-ån och Själevads-(eller Mo-)ån,
nära vid hvars utlopp den nya staden Örnsköldsvik är
belägen, samt de från lappmarken kommande Gide-elf,
Lögde-elf och Öre-elf. — Invid vattendragen,
i synnerhet vid Ångermanelfven, träffas de odlade
fälten, som flerestädes bestå af en god lermylla,
hvaremot landskapet i öfrigt har en ganska mager
jordmån och fylles här och hvar i de inre delarna
af skogbärande moar, berg och myrar. — Landskapet
är kändt för sin skönhet, och frånsedt kustlandet af
Vesterbottens länsdel och de ödsliga obygderna omkring
fattiga nybyggen i det inre landet mot lappmarken,
framträder Å:s ömsom storslagna, ömsom leende natur
såväl i skärgården och i kusttrakterna omkring de
många fjärdar och vikar, hvilka inskjuta från hafvet
(bland dessa är äfven att räkna Ångermanelfven 30–40
km. från hafsbandet), som ock i nämnda elfs mellersta
och ej minst öfre dalgångar, äfvensom å
oräkneliga ställen i öfrigt vid insjöar och
vattendrag.
Den ovanliga naturskönhet, som är utmärkande för
vissa delar af Å., står i ett mycket påtagligt
samband med landskapets geologiska byggnad, hvilken
erbjuder mycket af intresse. Den fasta berggrunden
utgöres visserligen till öfvervägande del af
urberg, men derjämte förekomma dels en serie yngre
eruptiva bergarter, hvilka äro förherskande inom
den för sin storslagna natur bekanta kusttrakten,
dels, omkring Tåsjön, siluriska aflagringar samt
qvartsit och sandsten, som ansluta sig till de
s. k. högfjällsbildningarna, hvilka ega stor
utbredning bl. a. i Jämtland och Vesterbotten. Bland
urbergarterna i Å. äro grå gneis samt en egendomlig,
inom vidsträckta delar af Norrland förekommande
blandning af gneis och granit de allmännast
rådande. Nära kusten från landskapets södra
gräns ända upp mot Örnsköldsvik uppträder grå
hälleflintgneis, som äfven sträcker sig inåt landet
genom Skorpeds och Sidensjö socknar samt upptager
området mellan Graningesjön och Ådals Liden. I de nu
nämnda bergarterna förekomma talrika smärre massiv
af finkorniga gråa graniter, bland hvilka särskildt
märkas finkorniga muskovitförande varieteter,
exempelvis på Hemsön. Stora delar af Björna och
Anundsjö socknar samt hela området mellan Ramsele,
Junsele och Tåsjö upptagas af grof porfyrgranit
(ögongranit). I trakten s. ö. om Tåsjö är ett ej
obetydligt massiv af mörk gabbro. — Den förut nämnda
serien af yngre, med hvarandra genetiskt förbundna,
eruptiva bergarter uppträder dels längs kusten
inom Nora och Nätra samt mellanliggande socknar,
dels i Helgums socken vid gränsen mot Jämtland
samt utgöres af en röd granit, närbeslägtad med
den åländska och finska rapakivi-graniten, flere
varieteter af gabbro samt olivin-diabas. Jämte dessa
bergarter finnes vid kusten en sandstensformation,
som, sträckande sig från Storön i Nora socken till
Trysundaön i Nätra, i allmänhet hvilar på gabbro
och täckes af diabas samt sålunda framträder endast
i helt smala terrasser i sluttningarna af de höga,
branta bergen. Detta är särskildt förhållandet vid
Gaviks- och Grönsviksfjärdarna. Graniten bildar
bergen omkring den vackra Ullångersfjärden och
på Ulföarna, hvarest äfven förekommer diabas,
hvilken föröfrigt bildar talrika små massiv äfven
i det inre af landet. — Det höga och vidsträckta
Tåsjöberget utgöres till sin hufvudmassa af qvartsit,
sluttningarna samt dalsänkorna liksom äfven stränderna
vester om Tåsjön af alunskiffer med bollar och
lager af kalksten, innehållande primordialfaunans
fossil. Åldersförhållandet mellan dessa fossilförande
lager och qvartsiten, som torde böra parallelliseras
med Vemdalsqvartsiten i Jämtland och Härjedalen, är
ännu icke fullt utredt. Vid norra änden af Tåsjön
förekommer kalktuff i ringa mängd. — Några med
säkerhet brytvärda malmtillgångar hafva icke träffats
inom landskapet, oaktadt en mängd skärpningar gjorts,
i synnerhet på magnetkis, hvilken uppträder som helt
obetydliga körtlar i hälleflintgneisen. Söder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
