Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångermanlands östra kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ångermanlands östra kontrakt, i Hernösands stift,
omfattar de 6 pastoraten Nordingrå och Ullånger (jfr
d. o.); Vibyggerå, Nora och Skog; Bjertrå; Gudmundrå
och Högsjö samt Hemsö; Torsåker och Ytter-Lännäs
(jfr d. o.) samt Dal. Areal 1,962 qvkm. 31,277
innev. (1892).
Ångfartyg, ångbåt, ångare (D. dampskib,
T. dampfschiff, -boot, dampfer, Eng. steamboat, -ship,
-vessel, steamer, Fr. bateau à vapeur, vapeur),
fartyg, som framdrifves antingen uteslutande
eller hufvudsakligen medelst en i detsamma
befintlig ångmaskin. En kraftig sådan är anbragt i
fartygsskrofvets midt, och kraften verkar på en axel,
som antingen, vinkelrätt mot fartygets längdriktning,
går ut genom fartygets sidor och vid hvardera änden
har ett skofvelhjul (se Hjulhus och Hjulskoflar),
eller ock gar i fartygets längdriktning ut från
akterstäfven, der den under vattnet drifver en
skruf, en s. k. propeller (se d. o.). Fartyg af den
förstnämnda och äldre typen kallas hjulångfartyg,
de af den sistnämnda propellerångare. Våra dagars
handelsflottor och passagerarebåtar utgöras till allra
största delen af propellerångare, och krigsfartygen
nyttja uteslutande propeller. — Tanken att med ångans
hjelp kunna framdrifva ett fartyg mot vind och ström
uppstod redan på 1600-talet, och åtskilliga försök
berättas hafva blifvit gjorda i olika land. Problemet
kunde dock ej lösas, förr än ångmaskinen nått
den utveckling, som den fick genom Watt i England
(1769–82). År 1783 framställde den franske markisen
Jouffroy en hjulbåt, som var ämnad för fart på Saône,
men hans företag vann ej erkännande. Den skotske
ingeniören W. Symington byggde 1788 en ångbåt,
som gick på Dalswintonsjön, och då försöket ansågs
lyckadt, byggdes 1802 flere båtar efter samma system
för att gå på Clyde-kanalen. De stora förhoppningar,
som Symingtons försök ingifvit, blefvo dock snart
svikna. Emellertid hade en ung amerikansk ingeniör,
Rob. Fulton (se denne), fått medfölja Symingtons
ångbåt och studera dess konstruktion. Han hade
redan förut fått idén till ångbåtar af en amerikan
Rumsey, som jämte John Fitch 1786 byggt ett
slags ångbåt i Amerika (den lär hafva gått bra,
men affären bar sig ej). Amerikanska sändebudet
i Paris, Livingstone, intresserade sig mycket för
ångbåtsfrågan, och på hans uppmaning konstruerade
Fulton 1803 sin första ångbåt. Denna gick på Seine;
men fransmännen förstodo ej sakens stora vigt, och
Napoleon ansåg alltsammans som charlataneri. Fulton
begaf sig då till New York och byggde der 1807 med
Livingstones hjelp ångbåten »Clermont». Fartyget
var 42,67 m. långt, och maskinen, om 20 hästkrafter,
var från Watt i England. Knappast tio personer trodde
på sakens framgång, och då båten i Aug. 1807 utgick
på sin första tur, hånskrattade folkmassan. Men då
farkosten verkligen gick, gick lugnt och säkert,
med jämförelsevis snabb fart, förbyttes hånet till
oändligt jubel. »Clermont» är den första praktiskt
användbara ångbåt, den första, som verkligen
uppehållit en trafik. Den gjorde
reguliera turer på Hudsonfloden. Förtroendet växte;
passagerare strömmade till, och snart visade det sig,
att affären gick med vinst. Man började då bygga
flere dylika båtar för fart äfven på andra floder
i Amerika; och från denna anspråkslösa början hafva
småningom utvecklat sig de storartade palats-ångare,
som numera ila fram på Amerikas stora floder. Det
första ångfartyg, som i Europa kom till praktisk
nytta, var båten »The Comet», byggd i Glasgow af
Henry Bell 1811–12 för trafik på floden Clyde.
Till 1819 hade 60 hjulångare blifvit byggda. Under
tiden hade i Amerika aktningsvärda försök gjorts att
med ångare trafikera äfven de stora hafven och 1819
verkställdes en resa, delvis under segel, med ångaren
»Savannah» från Savannah i Amerika till Liverpool,
men företaget blef utan praktiskt resultat. I början
af 1830-talet gjordes ytterligare ett dylikt försök
af amerikanskt bolag, men affären bar sig ej. Man
ansåg ännu allmänt, att det var alltför riskabelt
att anförtro sig åt ångbåtar under en resa öfver
verldshafvet. Man föredrog segelfartygen. Visst är
också, att säkerhetsåtgärderna vid denna tid voro
ytterst bristfälliga. Man riskerade i det hela
mindre på ett segelfartyg än på en ångare. Äfven
i Tyskland hade man börjat bygga ångbåtar, och
den engelska varsamheten gaf Tyskland i början
försteget. I Sverige hade Samuel Owen redan 1816
gjort försök med ångbåtsfart, i det han byggt och
insatt en maskin i en roslagsskuta. Här nyttjades för
första gången idén med skrufven. Båten kallades »The
witch of Stockholm», men ansågs misslyckad. Owen
föredrog då att bygga hjulbåtar, och hans första
ångbåt, »Amphitrite», gjorde 1818 resor mellan
Stockholm, Vesterås och Upsala. Sedan Motala byggt
sin första sjöångmaskin, 1828, började antalet
ångbåtar blifva allt större i Sverige. Det första
svenska jernångfartyget, »Skandia», byggdes 1842. —
Då England icke ville stå efter Amerika och dessutom
hade kolonier på andra sidan verldshafven att bevaka
samt man öfvertygat sig om att man med ångare kunde
trafikera de stora hafven, bildades 1836 i Bristol
ett bolag för ångbåtsfart på Atlanten. Den 23 April
1838 anlände »Sirius» och »Great Western» till New
York från Queenstown i England efter resp. 18 och 14
dagars resa, medförande så väl last som passagerare,
och man kan säga, att med denna dag den egentliga
ångbåtsfarten mellan jordens skilda land tog sin
begynnelse. Den första regelbundna ångbåtstrafiken
på Amerika (Liverpool–New York) öppnades 1840 af det
efter sin stiftare uppkallade Cunard-bolaget. Derefter
har det ena stora ångbåtsbolaget efter det andra
tillkommit (Inman-linien 1850, White Star-linien
1870 o. s. v.). Cunard-bolaget, som började
med fyra ångare, hade ett betydande årligt
statsunderstöd. Omkr. fjorton dagar åtgingo i
allmänhet för resorna. Emellertid fortforo ännu
länge segelfartygen att täfla med ångfartygen äfven i
afseende på passageraretrafiken, dels derför att man
ännu ansåg ångfartygen farligare än segelfartygen,
dels emedan de förra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
