- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
485-486

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä är den tjugusjunde - eller, ifall V och W räknas hvart för sig, den tjuguåttonde - bokstafven i det moderna svenska alfabetet - Äby (Aeby), Christoph Theodor - Äckel (Lat. nausea). Se Kräkning - Ädelfasanen. Se Fasanslägtet - Ädelfink, detsamma som bofink (se d. o.) - Ädelfors guldgrufvor äro belägna i Alseda och Ökna socknar af Jönköpings län

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i engelskan, t. ex. i ord som eye o. s. v. Härmed
nära beslägtadt synes det ljud vara, som uppträder
i Dalby i Värmland i st. f. sv. ä och a, dock med
den skilnad att tungan intager sitt naturliga läge
utan någon höjning baktill. Det brukar återges med
ə. 4) Som ä-ljud torde man ock kunna uppfatta det
»vida-främre-låga-orundade» ljud, som uppträder i
Eng. man, can cab o. s. v.

Det indo-europeiska urspråket egde vissa e-eller
ä-ljud, som pläga sammanfattas under tecknen
e och ē. Egentliga (slutna) e-ljud torde de,
att sluta af den allmänna utvecklingsgången i de
indo-europ. språken, knappast varit, snarare öppna
e- eller slutna ä-ljud; åtminstone synes det med
sannolikhet gälla om ē. I de ariska språken öfvergingo
både e och ē till a-ljud (a och ā). De derst. i
historisk tid uppträdande e-(resp. ä-)vokalerna
äro antingen, såsom i sanskrit och delvis i
eranska språk, uppkomna af en diftong, ariskt ai,
som blifvit Sanskr. ē (i medel-indiska språk, der e
äfven kan hafva annat ursprung, eventuelt förkortadt),
eller, såsom i eranska språk, sekundära (inskottsljud
o. s. v.). I Grek. var åtminstone ē (η) ursprungligen
ett öppet ljud, som dock senare försköts till i (i
medel- och nygrekiskan, tidigast i beotiskan); e (ε)
var deremot ett (slutet) e-ljud. Ett sekundärt ä-ljud
uppstod — i den beotiska dialekten i fornkristlig
tid — ur dift. αι. Samma var förhållandet i latinet,
der ai genom ae omkr. och straxt efter början af vår
tidräkning blef ett monoftongiskt (ä-)ljud. Deremot
synas de indo-europ. e, ē i Lat. varit e-ljud, under
vissa betingelser dock öppna (således närmande sig
slutna ä-ljud). I de germanska språken var det ur
indo-europ. ē uppkomna ljudet säkerligen ett långt
ä-ljud, såsom framgår af dess utveckling till ä i de
flesta germ. språk (jfr t. ex. Indo-europ. *dhē-ti-:
Got. dēþs, men Forn-högt. tāt, vårt dåd ur
Fornsv. dād o. s. v.). Det indo-europ. e synes i de
germ. språken snarast utvecklat sig till ä-ljud,
såvidt det icke undergått förskjutning till i:
jfr T. ge-bären, Sv. bära, o. s. v. Det tecknades
t. ex. Fornhögt. med e (ë), men det var säkert
ett öppet ljud, till skilnad från det af a genom
i-omljud uppkomna slutna (e-)ljudet. De svenska
(och i allmänhet de skandinaviska) ä-ljuden hafva i
hufvudsak följande upprinnelse. 1) Samgermanskt e:
bära, äta
o. s. v. 2) Nordiskt i-omljud af a och ā
(vare sig ā är urnord. ā eller uppkommet af ai):
tälja (af tal), gäst (germ. st. gasti-); läge,
säte
(nord. st. sātija-), väta (af våt, Isl. vátr)
o. s. v. 3) Progressivt omljud: tjäna, gärna (jfr
Isl. giarn), gälla (jfr Isl. gialda), hjärta (jfr
Isl. hiarta), hjälpa (Isl. hialpa), der det urspr.
ia uppkommit genom brytning af e. 4) Slutljudande
hufvudbetonadt ē: knä, trä (Isl. kné, tré), äfvenså
i andra fall före konsonant: tät (Isl. þéttr),
rät (Isl. réttr), slät (jfr Isl. slétta),
lätt (Isl. léttr), rätt, subst. (Isl. réttr),
här (Isl. hér). 5) Före konsonantförbindelse
(kontraheradt och) förkortadt ei: fläst (Isl. flestr).
K. F. J.

Äby (Aeby), Christoph Theodor, schweizisk anatom och
antropolog, f. i Lothringen
1835, blef 1863 professor i anatomi vid universitetet
i Bern och 1884 i Prag. Död i Bilin 1885. Han
författade bl. a. Eine neue methode zur bestimmung
der schädelform des menschen und der säugethiere

(1862), Der bau des menschlichen körpers (1871) och
Der bronchialbaum der säugethiere und der menschen
(1880).

Äckel (Lat. nausea). Se Kräkning.

Ädelfasanen. Se Fasanslägtet.

Ädelfink, detsamma som bofink (se d. o.).

Ädelfors guldgrufvor äro belägna i Alseda och
Ökna socknar af Jönköpings län. De guldförande
fyndigheterna upptäcktes 1738 dels af skogvaktaren
Nils Stenberg, dels af bergmästaren Anton
Swab. Ett prof af den af Stenberg funna malmen
befanns vara mycket rikt. Kronan skyndade då att
inköpa jordegarerätten till upptäckterna, och för
tillgodogörande af inmutarerätten bildades Ädelfors
bolag,
som bl. a. inköpte Klefva då nästan öde
liggande kopparverk med privilegier m. m. Arbetet
å guldförekomsterna börjades 1739 af kronan och
nämnda bolag gemensamt och fortgick, med ett litet
uppehåll straxt i begynnelsen, oafbrutet till år
1822, då detsamma, som aldrig gått med vinst,
upphörde. Sammanlagda värdet af det guld, som
under hela denna tid vunnits, var ungefär 223,000
kronor. Guldverket nedlades emellertid icke formligen
förr än 1824. — År 1870 gjordes ett försök af nya
intressenter att återupptaga arbetet vid Ädelfors,
men detta arbete blef utan varaktighet. — År
1890 påbörjades å nyo arbete å guldförekomsterna
vid Ä., hvilka då kommit i andra händer, och 1891
stadfäste K. M:t ordning för ett aktiebolag Ä., med
minst 2 och högst 4 mill. kr. kapital. Detta arbete,
hvarvid delvis nya metoder användas, har försöksvis
fortgått i tämligen stor omfattning till och med år
1892. Derefter har arbetet bedrifvits i endast ringa
omfattning. Det lär ej vara afgjordt huruvida det
kommer att fortsättas eller alldeles upphöra. Om
guldutbytet under 1890 saknas uppgift, men 1891
vunnos 1,2 kg. och år 1892 5,9907 kg. guld eller,
rättare, en högt anrikad malm (slig) innehållande
dessa guldmängder.

De guldförande fyndigheterna vid Ä. utgöras
hufvudsakligen af svafvelkiser, men äfven af koppar-
och magnetkis, insprängda i qvartsgångar, som
förekomma i en mörk skiffrig bergart. Gångarnas
mäktighet varierar från några centimeter till
omkr. 1 meter; i medeltal kan den sägas vara 0,4
m. I gångarna förekomma, förutom qvarts och kis,
äfven något fältspat, epidot, granat, magnetit och
hornblende samt något gediget guld. Mängden guld,
som oberoende af kiserna förekommer i qvartsen,
utgör dock i medeltal endast 2 à 3 gram per
ton qvarts; undantag derifrån gör en gång, som
håller 12 gram per ton qvarts. Det mesta guldet
förekommer emellertid i kisen. Svafvelkisen är
dels gulhvit och finkristallinisk, dels mörkare gul
och grofkristallinisk. Den förra svafvelkisen är
guldrikare och håller ända till 600 gram guld per
ton kis. Kopparkisens guldhalt uppgår till högst
400 gr. per ton kis och magnetkisens till 50 à 60
gr. Mängden i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free