Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelfors guldgrufvor äro belägna i Alseda och Ökna socknar af Jönköpings län - Ädelstenar, ädla stenar (T. edelsteine, Fr. pierres précieuses, Eng. precious stones), mineral, som utmärka sig genom färglöshet eller vacker färg, genomskinlighet, glans och »eld», betydande hårdhet och förmåga att antaga polityr samt derför användas som smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvartsgångarna insprängd kis varierar betydligt. Någon
lag för variationen har ej kunnat upptäckas,
och fyndigheten aftager ej mot djupet. Guldet
förekommer emellertid såväl i kiserna som i qvartsen,
alltid såsom gediget, i form af små korn eller
»taggar» eller såsom fina blad. Understundom kan
det ses med blotta ögat, oftast dock endast med
mikroskopets tillhjelp och efter kisens krossning
och vaskning. Äfven i skiffern på sidorna om gångarna
hafva enstaka guldkorn anträffats. Ett ganska stort
antal skärpningar och mindre grufvor är öppnadt å
de guldförande gångarna. En grufva, Adolf Fredriks
grufva, har dock nedsänkts ända till 180 m. lodrätt
eller 240 m. donlägigt djup. — Inom Ädelforsfältet
finnes äfven jernmalm, hvilken man sökt tillgodogöra.
Th. N–m.
Ädelstenar, ädla stenar (T. edelsteine, Fr. pierres
précieuses, Eng. precious stones), mineral, som
utmärka sig genom färglöshet eller vacker färg,
genomskinlighet, glans och »eld», betydande hårdhet
och förmåga att antaga polityr samt derför användas
som smycken. Man skiljer mellan verkliga ädelstenar
och halfädelstenar. Till de förra räknas diamant,
korund (rubin, safir), spinell, krysoberyll, beryll
(smaragd, aqvamarin), opal, zirkon, topas, euklas,
phenakit, granat, turmalin, cordierit, krysolit,
vesuvian och turkos m. fl.; till de senare dels
qvartsfamiljens medlemmar, ametist, bergkristall,
aventurin, kattöga, rosenqvarts, kalcedon, karneol,
agat, heliotrop, jaspis och eldopal, dels krysopras,
kasjolong, pistacit, cyanit, adular, amazonsten,
labrador, lasursten, fluss-spat, bernsten, malakit,
gagat m. fl., af hvilka dock somliga ej allmänt
räknas bland ädelstenar. Priset på ädelstenarna,
hvilka bestå af de vanligaste ämnen, kol, lerjord,
kiselsyra, kalk, magnesia o. s. v., och derför
äro i sig fullkomligt värdelösa, rättar sig, utom
på modets nycker, efter stenarnas sällsynthet,
storlek och skönhet samt den form de genom
konstgjord bearbetning erhållit. Råa (oarbetade)
stenar hafva på sin höjd hälften så stort värde som
bearbetade. Man föredrar numera jämte diamanter i
synnerhet lifligt färgade ädelstenar, och då samma
färgnyans förekommer hos flere mineral af olika
art och värde, bildar ädelstenarnas särskiljande en
vigtig del af juvelerarekonsten. Den säkraste metoden
för detta igenkännande hvilar på mineralens optiska
egenskaper, hvilka med tillhjelp af vissa optiska
instrument (dikroskop) kunna bestämmas äfven hos
oslipade stenar, utan att man behöfver skada stenen
genom hårdhetsprof o. dyl. Särskildt värde sättes vid
många stenar på färgspel, färgvandling, irisering
och skillring, i. ex. vid opal, labrador, adular
m. fl. — Ädelstenar begagnas aldrig till smycken i
sin naturliga form, som endast i sällsyntaste fall
på bästa möjliga sätt framställer för åskådaren de
karakterer man fordrar af en smyckesten: färg och
genomskinlighet. Dessa egenskaper framträda blott
då rätt tydligt och rent, när den råa stenen genom
slipning får en ny begränsningsform och dess glans
förhöjes genom polering. Under forntiden och under
större delen af medeltiden kände man ej
facettslipningen af ädelstenar, utan dessa pryddes med
graverade figur- och ornamentframställningar (jfr
Gem) eller polerades med bibehållande för öfrigt af
sin naturliga form (en cabochon). Man nöjde sig med
att glätta de naturliga kristallytorna, och först
efter hand lyckades man uppdaga de finare former,
som voro mest egnade att gifva ädelstenarna ökad
skönhet. Dermed togo de färglösa stenarna rang framför
de färgade. Spår af slipningens användning finnas
visserligen hos de gamle, men först i 13:de årh. fick
den en större användning, ehuru konstverk från denna
tid visa mycket primitiva snitt. Den hårdaste af
stenarna, diamanten, nyttjades förr sällan såsom
smyckesten och då mest i oslipadt tillstånd. Såsom
uppfinnare af facettslipningskonsten (1456) uppgifves
Ludv. van Berquem. I äldre tider bortslipades ej stor
del af ädelstenarna, hvarför de blefvo af oregelbunden
form. I den nyare slipningskonsten anses formen
vara en hufvudsak och stenens vigt af jämförelsevis
underordnad betydelse. Alltefter ädelstenarnas olika
art, färg, genomskinlighet och hårdhet bedömer man
det sätt, hvarpå de böra slipas. En färgad sten
utvecklar sin färgprakt bäst från en rundslipad yta,
hvaremot en sten, hvars ljusbrytningsförmåga och
prismatiska färgspel man vill framhålla, visar sig
bäst till sin fördel, om han begränsas af plana
ytor. Med ledning och tillhjelp af kristallernas
klyfbarhet, deras större eller mindre hårdhet,
sprödhet o. s. v. blifva de på sådant sätt klufna
eller itusågade, att de redan derigenom i det närmaste
erhålla den slutliga form man vill gifva dem, och
emedan man vid dessa operationer ej häller får lemna
ur sigte den största möjliga materialbesparing, äro
de nästan mera maktpåliggande än den derpå följande
slipnings- och polerings-processen. Vid slipningen
begagnas en hastigt roterande slipskifva, mot
hvilken stenen tryckes, fastsatt med snäll-lod
(en legering af bly och tenn) i en halfklotformig
bägare, kallad docka. På dockan är anbragt ett stift,
och då stenen fästes i midten af en gradskifva,
är man genom stiftets ställning på denna skifva
satt i stånd att gifva facetterna det läge och den
lutning till hvarandra, som man önskar. Slipningen
åstadkommes genom pulver af hårdare mineral, som
blifvit intryckt i fåror af metallskifvan. Denna
kan vara af bly, tenn, koppar eller jern alltefter
stenens natur. Diamanten slipas med pulver af diamant
intryckt i en tackjernsskifva, som gjorts skroflig
genom slipning mot sten. Äfven nyttjas pulver af
korund (smärgel) och topas. Till polering användes
slutligen finaste slammade diamantpulver, smärgel,
trippel, tennaska, jernoxid. Sågning af ädelstenar
sker liksom slipningen genom att man anbringar
slippulvret i periferien af en hastigt roterande
tunn skifva. — De slipade ädelstenarnas vanligaste
former likna hvarandra deruti att de alla äro vidast
utefter den begränsningsrand, kallad gördel, rundist,
dit stenens infattning sträcker sig. Hvad som ligger
ofvanför denna rand och således är vändt åt åskådaren
kallas öfverdelen (paviljongen, kronan), det som
ligger nedanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
