Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelstenar, ädla stenar (T. edelsteine, Fr. pierres précieuses, Eng. precious stones), mineral, som utmärka sig genom färglöshet eller vacker färg, genomskinlighet, glans och »eld», betydande hårdhet och förmåga att antaga polityr samt derför användas som smycken - Ädelstenssnoken. Se Dryophis - Ädelärg. Se Aerugo nobilis - Ädla metaller. Se Metaller - Ädla stenar. Se Ädelstenar - Ädna muorki kortje. Se Lule elf - Äfjebrodd. Se Limosella - Äge och Äges döttrar. Se Ägir - Ägg (Lat. ovum). 1. Anat., embryol. Utvecklingen af en ny individ försiggår inom de flesta djurklasser på det sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
imiteras på olika sätt. Genom olika infattning och
olika slag af folium kan man bibringa äkta stenar en
färg, glans och felfrihet, som de i verkligheten icke
ega. Genom bränning kan man gifva billigare ädelstenar
färg af dyrare. Ljusgula topaser, safirer, zirkoner,
ametister blifva derigenom färglösa; rödgula topaser
få en intensivt röd färg, och s. k. guldtopaser,
hvilka f. n. mycket användas som billigare smycken,
äro nästan utan undantag glödgade ametister eller
rökqvarts. Derigenom att många mineral af stor hårdhet
trots olika kemisk sammansättning hafva lika färg,
kunna de användas för att imitera dyrbarare. Så
imiteras diamanter af alla mycket hårda färglösa
mineral, företrädesvis topaser och qvartser,
rubiner af spineller, almandiner, bränd topas
(brasiliansk rubin), turmalin (sibirisk rubin,
siberit) m. fl., safirer genom cyanit och cordierit,
smaragder genom granat af liknande färg samt hiddenit
(lithium-krom-spodumen), som har hälften så högt
värde som smaragd, men lätt skiljes från denna genom
sin gulgröna färg, medan smaragdens gröna går i
blått. Vidare imiteras dyrbarare ädelstenar genom
smält strass (se Glasfabrikation, sp. 1266), och
slutligen åstadkommas imitationer genom dubletter,
stenar, hvilkas öfver- och underdel bestå af olika
mineral, sammanhållna genom ett kitt af
kanadabalsam eller mastix. Öfverdelen består mest af en
äkta sten, medan underdelen bildas af ett billigare
mineral eller glasfluss. Om metoderna att upptäcka
ädelstensförfalskningar se Schrauf: »Handbuch
der edelsteinkunde» (1869). Jfr ock Jannetaz,
Vanderheym, Fontenay och Coutance: »Diamant et
pierres précieuses» (1881), Bourgeois: »Reproduction
artificielle des minéraux» (i »Encyclopédie
chimique», II, 1:er append., 1884), och Dölter:
»Edelsteinkunde» (1892).
Ädelstenssnoken. Se Dryophis.
Ädelärg. Se Aerugo nobilis.
Ädla metaller. Se Metaller.
Ädla stenar. Se Ädelstenar.
Ädna muorki kortje. Se Lule elf.
Äfjebrodd. Se Limosella.
Äge och Äges döttrar. Se Ägir.
Ägg (Lat. ovum). 1. Anat., embryol. Utvecklingen af
en ny individ försiggår inom de flesta djurklasser
på det sätt att tvänne kroppar — en spermatozo
l. sädeskropp, härstammande från en han-individ, och
ett ägg, härstammande från en hon-individ —, båda
egande karakteren af en cell, sammansmälta till en
kropp, som äfvenledes har karakteren af en cell. Denna
cell, den befruktade äggcellen, delar sig sedermera
upprepade gånger och ger upphof till nya celler, ur
hvilka embryot, eller anlaget till den nya organismen,
framgår. Det mogna ägget äfvensom spermatozoen äro
båda produkter af körtelartade organ: äggstockarna hos
honan och testiklarna hos hannen. — Äggets storlek,
utseende och sammansättning, dess utveckling,
mognande, befruktning och delning, äfvensom den
följande utvecklingen af embryot förete betydliga
olikheter inom de olika djurklasserna. — Ägget leder
sitt ursprung från det s. k. groddepitelet, en del
af det epitel, som bekläder kroppskaviteten
hos embryot. Samma ursprung hafva också de
celler, sädescellerna eller spermatiderna,
som hos hannen alstra spermatozoerna. Vissa
celler inom groddepitelet utmärka sig genom sin
protoplasmarikedom och sin stora kärna. Dessa
celler har man kallat urägg, enär de stå i nära
samband med utvecklingen af äggen i äggstockarna. Hos
de högre ryggradsdjuren förlöper denna process
i sina hufvuddrag på följande sätt. Anhopningar
dels af urägg, dels af andra, mindre celler, de
s. k. follikel-cellerna, inväxa från groddepitelet i
den underliggande embryonala bindväfven, som sedermera
utvecklar sig till stromat (grundmassan) i äggstocken,
under det att groddepitelet kommer att bekläda
äggstockens yta. Inom de nämnda cellanhopningarna
tilltager en cell i storlek sannolikt på bekostnad af
de öfriga och utvecklar sig till ett »ägg». Denna
cell omgifves af ett tunnt lager follikelceller
och utanpå dem af ett bindväfshölje. Ägget ligger
sålunda inneslutet i en follikel. Nybildning af
ägg fortgår hos de lägre ryggradsdjuren under hela
lifvet; hos de högre är denna process inskränkt till
embryonalstadiet och de första lefnadsåren. Antalet
ägg inom äggstockarna är likväl mycket stort. Hos
en flicka vid pubertetsåldern uppskattas antalet
till 36,000. Sedan ägget och dess follikel en längre
tid oförändradt förblifvit på det skildrade stadiet,
börjar den ena efter den andra af folliklarna inom
äggstockarna att tillväxa. Ägget sjelf undergår
ringa förändring, men follikelcellerna tilltaga
i storlek och antal, och inuti follikeln bildar sig
en med vätska fylld håla. Den solida follikeln har
öfvergått till en blåsa, som vanligen benämnes Graafs
follikel (efter Reynier de Graaf, hvilken först såg
denna bildning i ovariet hos menniska och då antog
den vara ett ägg; se Graafska folliklar). Hålan
vidgas alltmer och når slutligen äggstockens yta;
dess vägg brister, och det i follikeln inneslutna
ägget, som på detta stadium är »moget», afstötes från
äggstocken och kommer in i bukhålan samt upptages
derefter i regeln af äggledaren. Ä äggstockens
yta uppkommer en ärrbildning, s. k. corpus luteum,
på det ställe, der follikeln brustit. I fall ägget
befruktas, qvarstår detta ärr en längre tid; eljest
försvinner det snart. Hos qvinnan afstötes ett
ägg för hvarje menstruationsperiod; hos däggdjuren
försiggår denna process, den s. k. ovulationen, vid
brunstperioderna. Hos däggdjuren och foglarna afstötes
endast ett eller åtminstone blott ett fåtal ägg
åt gången, och äggstockarna innehålla folliklar,
som befinna sig på alla utvecklingsstadier (se
fig. 1). Hos amfibier och fiskar afgår deremot på
en gång en större mängd ägg, hvarefter äggstockarna
innehålla endast anlag till nya ägg.
Hufvudmassan af ägget utgöres af den
s. k. gulan. Inuti denna ligger groddblåsan, som i sin
ordning innesluter en eller flere groddfläckar. Gulan
omgifves af den s. k. gulhinnan (se nedan). Från
anläggningen ända till delningen har ägget karakteren
af en cell, organismens största cell. Gulan motsvarar
cellkroppen, groddblåsan kärnan; groddfläckarna äro
kärnkroppar, och gulhinnan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
